egendomligt utbildade hår, som icke stå i förbindelse med kärlsträngarna, utan äro strödda öfver bladskifvan. Hos dessa hydatoder eger en aktiv vattenutsöndring rum, beroende på protoplasmans verksamhet i hydatodcellerna. H. Hn. Hydatogen (af grek., hydor, gen. hydatos, vatten, och genein, födas), geol., i vatten afsatt sedimentbergart; bergart, som bildats genom rent kemisk utfällning eller afsättning. E. E. Hydatopyrogen (af grek. hydor, gen. hydatos, vatten, pyr, eld, och genein, födas), geol., bildad under medverkan af vatten och smälthetta; säges om en del eruptiva och rent vulkaniska bergarter. E. E. Hyddläger anordnas för trupper, som längre och särskildt under oblid väderlek skola lägra i det fria å samma plats. Jfr Lägerhydda. L. W:son M. Hyde [ha͡i'd], stad i engelska grefsk. Chester, 6,5 km. n. ö. om Stockport. 32,766 inv. (1901). Stora bommullsmanufakturer, järngjuterier och maskinverkstäder. (J. F. N.) Hyde [ha͡i'd], engelsk släkt. 1. Edward H., earl af Clarendon, statsman och historieskrifvare, f. 18 febr. 1609 i Dinton, Wiltshire, d. 8 dec. 1674 i Rouen, blef 1633 advokat i London och invaldes 1640 först i det "korta" och sedan i det "långa" parlamentet. Hans åskådning var ej puritansk, men han slöt sig dock till en början till parlamentspartiet, upprörd af de rättskränkningar domarkåren under envåldstiden tillåtit sig. Mot dessa missbruk uppträdde H. med mycken skärpa och spelade äfven en framträdande roll under rättegången mot Strafford, men parlamentets religionspolitik stötte honom tillbaka, och han närmade sig från hösten 1641 i hemlighet det kungliga partiet, särskildt dess dåv. moderate ledare, lord Falkland. Vid inbördeskrigets utbrott begaf sig H. (juni 1642) till konungen i York och var i dennes omgifning den främste förespråkaren för en moderat politik, fredsunderhandlingar o. s. v. I febr. 1643 utnämnde Karl honom till medlem af privy council och i maj s. å. till skattkammarkansler. Många af konungens svar på parlamentets manifest äro skrifna af H. Han afrådde anlitandet af skotsk och fransk hjälp, men undanträngdes småningom från konungens gunst utaf hetsigare, af drottningen gynnade rådgifvare. Han beledsagade 1646 prinsen af Wales till Scillyöarna och Jersey. Efter Karl I:s afrättning egnade H. sina tjänster åt sonen, Karl II, vistades nov. 1649—mars 1651 som dennes ambassadör vid spanska hofvet och var från 1654 den egentlige ledaren af den landsflyktige konungens politik. 1658 utnämndes han af denne till storkansler, i hvilken värdighet han bekräftades efter restaurationen. I nov. 1660 upphöjdes han till baron Hyde of Hindon och vid konungens kröning april 1661 till earl af Clarendon. Kansler för Oxfords universitet blef han 1660. H. var nu under flera år nära nog enrådande minister på det inrikespolitiska området. Han retade emot sig breda folklager genom sin högkyrkliga ofördragsamhet mot presbyterianer och dissenters samt misshagade därigenom äfven konungen, hvilken gynnade krafven på kyrklig tolerans mot olika bekännelser i hopp om att därmed bereda katolikerna afsevärda lättnader. Motgångarna inom utrikespolitiken skrefvos på H:s räkning, särskildt den oförmånliga försäljningen af Dunkerque 1662 och den skymfliga freden med holländarna i Breda 1667, och hans allmänna impopularitet underlättade hofvets sträfvanden att bli af med den mäktige och som praktlysten uppkomling illa sedde ministern. Konungen var trött på H:s ständiga förebråelser mot honom för hans sedeslösa lefnadssätt och uppmanade honom i aug. 1667 att afgå. Då H. vägrade, blef han af parlamentet anklagad för en mängd förseelser, bland hvilka några förklarades vara af högförrädisk natur. Han skrämdes att fly till Frankrike (29 nov.); detta togs sedan som ett erkännande af anklagelsernas riktighet, och han dömdes till ständig landsförvisning. — H. var en skarpsinnig statsman och älskade sitt land, men saknade administrativ skicklighet och sinne för den omskapning samhällslifvet i England faktiskt genomgått under republikens tid. Han intager som skriftställare ett mera framstående rum än som statsman genom sin 1646 påbörjade History of the Rebellion (3 bd, 1702—04, utg. under uppsikt af H:s sonson Laurence H.; från originalmanuskriptet utg. först 1826, af Bandinel; bästa uppl., 6 bd, 1888, af Macray), hvars bästa partier äro den kort efter händelserna nedskrifna skildringen af revolutionens första år samt de ur hans 1668—70 skrifna själfbiografi (Life of Edward, earl of Clarendon, 3 bd, 1761; ny uppl. 1857) tagna ypperliga personskildringarna (på opartiskhet gör han ej anspråk), och History of the rebellion and civil war in Ireland (1720, ny uppl. 1842), ett försvar för Karl I:s irländska politik. H:s manuskript och väldiga korrespondens testamenterades 1753 af hans sonsons son till Oxfords universitet, som för inkomsten af hans historia byggde ett nytt universitetstryckeri (däraf namnet Clarendon press). Ett urval af hans papper, "State papers collected by Edward, earl of Clarendon", utgafs i 3 bd 1767—86, och senare har utkommit "Calendar of Clarendon's state papers" (3 bd, 1869—76). Jfr Lister, "Life and administration of Clarendon" (1838). 2. Anna H., den föregåendes dotter, gemål till hertigen af York, sedermera Jakob II, f. 1637, d. 1671, var hofdam hos prinsessan af Oranien, förlofvades 1659 med Jakob och förmäldes i hemlighet med honom 3 sept. 1660, några veckor innan hon gaf lifvet åt sin förste son. Giftermålet offentliggjordes i dec. s. å. Anna H. hade med Jakob 8 barn, hvaraf blott döttrarna Maria och Anna, båda sedermera engelska drottningar, nådde mogen ålder. Hon öfvergick 1670 till katolska läran. 3. Henry H., 2:e earl af Clarendon, den föregåendes broder, politiker, f. 1638, d. 1709, bar 1661—74 titeln lord Cornbury, var medlem af underhuset och bekämpade där hofpartiet och kabalen. Hans svåger Jakob II gjorde honom 1685 till lordlöjtnant på Irland, men återkallade honom 1687, då H., som var strängt högkyrklig, ej tillräckligt ville favorisera katolikerna. H. ville ej 1689 erkänna Vilhelm och Maria, satt därför 1690 en tid arresterad, men fick sedan draga sig tillbaka till privatlifvet. 4. Laurence H., earl af Rochester, den föregåendes broder, f. 1641, d. 1711, var 1661—81 medlem af underhuset, användes af Karl II 1676 som ambassadör till Polen och 1677—78 som fredsmedlare i Nijmegen och upphöjdes 1681 till