Nordsjöländerna och Ryssland. Delegerade från dessa länder bilda sedan 1902 den Internationella hafsforskningens råd, som årligen sammanträder i Köpenhamn, där dess centralbyrå har sitt säte. Internationella hafsforskningens uppgift, sådan den blifvit bestämd vid konferenserna i Stockholm 1899 och i Kristiania 1901, är att utföra en vetenskaplig undersökning af hafvet i fiskeriernas intresse. Intill 1890-talet (om hafsforskningens utveckling se Haf, sp. 991—992) utfördes hydrografiska (eller "oceanografiska") undersökningar vanligen på det sätt, att en vetenskaplig expedition ombord å ett fartyg utrustadt med lodningsapparater, vattenhämtare, djupvattenstermometrar m. m., genomseglade ett större eller mindre hafsområde längs vissa bestämda kurslinjer, hvarvid uppehåll gjordes å vissa punkter, s. k. hydrografiska stationer, för utförande af en mångfald vetenskapliga observationer i alla nivåer af hafvet. Som handterandet af instrumenten försvårades af storm och sjögång, valdes i regel den gynnsammaste årstiden, d. v. s. sommartiden, för utförandet af dylika arbeten. Sålunda undersöktes — för att nu nämna endast de närmast belägna hafven — Skagerak, Kattegatt och hela Östersjön sommaren 1877 synnerligen fullständigt af den svenska expeditionen under F. L. Ekman. Den norska Nordhafsexpeditionen under Mohn och Sars utförde liknande hydrografiska arbeten tillika med zoologiska draggningar i Nordhafvet under somrarna 1876—78, den danska Ingolfexpeditionen under Wandel, Knudsen o. a. i hafvet kring Island och Grönland under somrarna 1895—96. 1890 gjordes af svenska hydrografer den första vinterexpeditionen i Skagerak och Kattegatt. Därvid befanns, att hafvets tillstånd var i väsentlig mån olika under denna årstid mot hvad man funnit under sommaren. Detta gaf anledning dels att undersöka hafvet under alla årstider, dels att vid dessa undersökningar använda den s. k. synoptiska metoden, hvilken för 50 år sedan infördes i meteorologien af Leverrier och som består däruti, att man samtidigt anställer observationer å ett stort antal ställen inom undersökningsområdet för att erhålla en totalbild af dess tillstånd vid en viss tidpunkt. Skulle denna princip tillämpas vid hafvets utforskning, var det nödvändigt att intressera forskare inom angränsande länder för deltagande uti ett planlagdt systematiskt samarbete. Det första internationella samarbetet af detta slag egde rum 1903—04 genom sammanslutning af svenska, danska, norska och tyska hydrografer med det resultat, att de internationella geografkongresserna i London och Berlin resolverade, att de nordiska hafvens utforskning borde utföras efter denna plan, och den allmänna geografkongressen i Genève 1908 förklarade, att den fysikaliska och biologiska utforskningen af Atlantiska oceanen utgör en af hydrografiens viktigaste uppgifter, hvilken bör lösas samfälldt af kulturländerna i Europa, Amerika och Afrika. Med stöd af geografkongressernas i London och Berlin uttalanden kunde svenska regeringen inbjuda till den första hydrografiska konferensen, i Stockholm 1899, hvarvid grunderna för ett internationellt samarbete inom de nordeuropeiska hafven utarbetades. Denna följdes 1901 af konferensen i Kristiania, hvarpå Internationella hafsforskningens råd och centralbyrå inrättades vid dess första möte i Köpenhamn 1902. Uppgiften hade emellertid vidgats: i stället för en undersökning af hafvet i rent vetenskapligt ändamål hade nationerna enats om att genom hydrografisk, biologisk och statistisk utforskning af villkoren för fiskarnas och fisknäringens förekomst och utveckling i hafvet söka vinna ett säkert vetenskapligt underlag för afgörandet af de ekonomiska och rättsliga frågor, som uppkommit i sammanhang med hafsfiskets enormt växande utveckling, hvilken af vissa tecken att döma syntes innebära fara för en förminskning af fiskbeståndet i Nordsjön. Den hydrografiska delen af denna internationella undersökning har 1902—09 utförts enligt den synoptiska metoden genom samtidiga terminfärder (febr., maj, aug. och nov.) af 11 undersökningsångare, hvaröfver Internationella hafsforskningen förfogar. Sedan härigenom våra hafs tillstånd under olika årstider blifvit kändt i allmänhet, kan den hydrografiska forskningen riktas dels på speciella uppgifter, som stå i samband med hafsfisket, dels på en vidsträcktare systematisk utforskning af oceanerna. Nästa steg torde blifva att utföra den redan omnämnda internationella synoptiska rekognosceringen af Atlanten. Bland nödvändiga förarbeten till oceanens hydrografiska undersökning måste nämnas bestämningen af hafsvattnets kemiska och fysiska konstanter samt utarbetandet af metoder för undersökningen af tidvattnet i öppna hafvet och af hafsströmmarnas riktning och hastighet. I båda afseendena ha betydliga framsteg gjorts på senare tid. Förhållandet mellan hafsvattnets salthalt, klorhalt och täthet, dess fryspunkt och ångtryck, dess halt af upplösta gaser, såsom kväfve, syre, kolsyra m. m., har blifvit noga bestämdt genom den Internationella hafsforskningens försorg. Arbetsmetoderna ombord ha jämväl utvecklats betydligt genom uppfinningen och förbättringen af den värmeisolerande vattenhämtaren samt omvändningstermometerns fullkomning genom Negretti-Zambra i London och Richter i Berlin, konstruktionen af nya lodningsmaskiner med metallinor i stället för hamptåg o. s. v. Under de senaste åren ha uppfinningarna på detta område, ej minst i Sverige, särskildt riktats på konstruktion af strömmätningsinstrument, som kunna användas på alla djup i hafvet. Den biologiska utforskningen af hafvet har erhållit utmärkta hjälpmedel genom uppfinningen af nya planktonhåfvar, trålar och bottenskrapor m. m. Det observationsmaterial, som årligen insamlas, särskildt från de nordiska hafven, är utomordentligt stort, och man bearbetar det ifrigt i alla Europas länder i ändamål att vinna insikt i den oceaniska vattencirkulationens orsaker och lagar. Därvid utgår man ifrån vissa synpunkter, hvilka synas lämpliga att använda som arbetshypoteser, så länge de underlätta öfversikten af resultaten och bidraga att underordna dem under kända fysiska och mekaniska principer. På 1870-talet antog man i allmänhet, att fysiska förhållanden, framför allt skillnaden i specifik vikt och i temperatur hos oceanvattnet i tropiska och arktiska trakter, äro de väsentliga drifkrafterna uti hafvets vattencirkulation. Den tyske geofysikern K. Zöppritz (1838—85) framställde emellertid den åsikten, att vindarna äro orsaken till hafsströmmarna. Han tog för gifvet, att en vind, som oftare och starkare än andra återkommer på ett visst