hafsområde, småningom skall framkalla en likriktad strömning af ytvattnet, hvilken efter oändligt lång tids inverkan meddelar sin rörelse äfven åt hafvets djupaste vattenlager. Hafvets allmänna strömsystem, ekvatorealströmmarna, Golfströmmen, polarströmmarna m. fl., ha enligt honom uppkommit genom passadvindarnas, antipassadernas och polarhvirflarnas under årtusenden ackumulerade verkningar på oceanens ytvatten, och den oceaniska cirkulationen är sålunda i sista hand en mekanisk efterverkan af atmosfärens rörelser. De hydrografiska fenomenen förorsakas hufvudsakligen af meteorologiska inflytanden. Denna hypotes har bibehållit sig intill närvarande tid och omfattas af de fleste hydrograferna i utlandet. De svenske hydrografernas (O. Pettersson och G. Ekman m. fl.) erfarenhet öfverensstämmer icke med Zöppritz' teori. I våra haf, såväl i Östersjön som i Skagerak, är skillnaden mellan de olika vattenlagren så starkt markerad genom deras olika temperatur, salthalt och täthet, att det är lätt att bestämma ytvattnets och djupvattnets gränser och rörelser. Undersökningarna ådagalägga, att djupvattnet icke lånar sin rörelseenergi från vindens inverkan på ytlagret, utan att hafvet innehåller egna energikällor och kraftfält, hvilka bero på täthetsfördelningen inom vattnet själft och ytterst på kosmiska orsaker, såsom solvärmet samt solens och månens attraktion på jorden och dess vattenmassor, d. v. s. på tidvattensfenomenet. Vindarnas inverkan på ytvattnet är ögonskenlig, men de blåsa icke jämt och oafbrutet och förmå därför icke att ackumulera sina verkningar, ty täthetsfördelningen inom vattenlagren är sådan, att lättare vattenslag alltid hvila öfver tyngre i ett af tyngdkraften ordnadt jämviktsläge. Rubbas detta därigenom, att vinden drifver ytvattnet åt ett håll, så uppstå inom vattnet själft krafter, som reagera mot störningen och sträfva att återföra allt till det förra jämviktsläget. Med samma rätt som man talar om ett magnetiskt kraftfält, hvilket uppstår genom störning af magnetismens fördelning inom en järnmassa, kan man tala om hydrografiska eller hydrodynamiska kraftfält i hafvet, hvilka uppkomma genom störningar af vattenpartiklarnas jämviktslägen, t. ex. därigenom, att dessa på ett ställe blifvit kallare och tätare eller varmare och lättare än de omgifvande, eller därigenom, att ett tyngre och tätare vattenlager genom något yttre tryck kommit att intaga en högre nivå, än jämvikten i hafvet fordrar. På sådana ställen uppstår en tendens till omvältning l. hvirfvelrörelse inom vattnet. Teorien för hvirfvelrörelser är uppställd af Helmholtz och Kelvin. W. Bjerknes har ur denna teori utvecklat några satser, med hvilkas hjälp man kan på enkelt sätt grafiskt framställa dessa hafvets inre kraftfält och beräkna deras verkan. Ett exempel, hämtadt från det farvatten, som f. n. kanske är bäst kändt af alla, nämligen förbindelseleden mellan Östersjön och Kattegatt genom Stora Belt, skall belysa detta. Fig. 1 innehåller ett hydrografiskt längdsnitt genom Stora Belt, utlagdt efter F. L. Ekmans lodningar 1877 vid de tre stationerna I, vid Beltets norra mynning, II, vid Korsör, och III, uti södra delen af sundet. De heldragna linjerna, de s. k. isohalinerna, betyda gränserna för lika salthalt, t. ex. 32 ‰, 30 ‰ o. s. v. De prickade linjerna, isotermerna, äro dragna genom de punkter, där vattnets temperatur befanns lika vid lodningarna. Man ser utaf det hydrografiska längdsnittet, att underströmmen i Stora Belt fyller sundets djupa ränna från bottnen till 18 m. under ytan med salt och kallt vatten. Ofvanom denna nivå har man det utflödande baltiska vattnet, som är betydligt mindre salt och under sommartiden är betydligt varmare än det undre lagret. Gränsen mellan de båda vattenlagren är mycket skarpt markerad. Under det hydrografiska längdsnittet finnes i samma skala utlagdt ett "dynamiskt" snitt (fig. 2), där tillståndet i sundet är framställdt genom ett annat linjesystem, nämligen isobarer (linjer för lika tryck) och isostärer (linjer för lika specifik volym hos vattnet). Dessa linjer korsa hvarandra och bilda ett nätverk i fig. af romboedriska fält. Hvarje ruta eller maska i detta nät betyder enligt Bjerknes' teori ett vattenområde, hvaruti lika starka krafter verka på vattnet, i det att de vrida detsamma åt höger eller åt vänster. Hvarje ruta i detta kraftfält innehåller 400 kraftenheter räknade uti det vanliga mekaniska måttet för dylika krafter (c. g. s. solenoider), och man kan genom att räkna antalet kraftfält, som vrida i ena och i andra leden, bestämma storleken af drifkraften hos ytströmmen och underströmmen, hvilken i detta fall är sådan, att båda strömmarna skulle, om dessa krafter finge verka under ett dygn ostörda af friktion o. d., meddela vattenmassorna en strömningshastighet i ena och i andra leden af i medeltal 18

Fig. 1. Hydrografiskt längdsnitt.

Fig. 2. Dynamiskt längdsnitt.