Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hydrauliskt murbruk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafsområde, småningom skall framkalla en likriktad
strömning af ytvattnet, hvilken efter oändligt
lång tids inverkan meddelar sin rörelse äfven
åt hafvets djupaste vattenlager. Hafvets
allmänna strömsystem, ekvatorealströmmarna,
Golfströmmen, polarströmmarna m. fl., ha
enligt honom uppkommit genom passadvindarnas,
antipassadernas och polarhvirflarnas under
årtusenden ackumulerade verkningar på oceanens
ytvatten, och den oceaniska cirkulationen är
sålunda i sista hand en mekanisk efterverkan af
atmosfärens rörelser. De hydrografiska fenomenen
förorsakas hufvudsakligen af meteorologiska
inflytanden. Denna hypotes har bibehållit
sig intill närvarande tid och omfattas af de
fleste hydrograferna i utlandet. De svenske
hydrografernas (O. Pettersson och G. Ekman
m. fl.) erfarenhet öfverensstämmer icke med
Zöppritz’ teori. I våra haf, såväl i Östersjön
som i Skagerak, är skillnaden mellan de olika
vattenlagren så starkt markerad genom deras olika
temperatur, salthalt och täthet, att det är lätt
att bestämma ytvattnets och djupvattnets gränser
och rörelser. Undersökningarna ådagalägga,
att djupvattnet icke lånar sin rörelseenergi
från vindens inverkan på ytlagret, utan
att hafvet innehåller egna energikällor och
kraftfält, hvilka bero på täthetsfördelningen
inom vattnet själft och ytterst på kosmiska
orsaker, såsom solvärmet samt solens och månens
attraktion på jorden och dess vattenmassor,
d. v. s. på tidvattensfenomenet. Vindarnas
inverkan på ytvattnet är ögonskenlig, men
de blåsa icke jämt och oafbrutet och förmå
därför icke att ackumulera sina verkningar,
ty täthetsfördelningen inom vattenlagren är
sådan, att lättare vattenslag alltid hvila
öfver tyngre i ett af tyngdkraften ordnadt
jämviktsläge. Rubbas detta därigenom, att
vinden drifver ytvattnet åt ett håll, så uppstå
inom vattnet själft krafter, som reagera mot
störningen och sträfva att återföra allt till
det förra jämviktsläget. Med samma rätt som
man talar om ett magnetiskt kraftfält, hvilket
uppstår genom störning af magnetismens fördelning
inom en järnmassa, kan man tala om hydrografiska
eller hydrodynamiska kraftfält i hafvet, hvilka
uppkomma genom störningar af vattenpartiklarnas
jämviktslägen, t. ex. därigenom, att dessa på ett
ställe blifvit kallare och tätare eller varmare
och lättare än de omgifvande, eller därigenom,
att ett tyngre och tätare vattenlager genom
något yttre tryck kommit att intaga en högre
nivå, än jämvikten i hafvet fordrar. På sådana
ställen uppstår en tendens till omvältning
l. hvirfvelrörelse inom vattnet. Teorien för
hvirfvelrörelser är uppställd af Helmholtz
och Kelvin. W. Bjerknes har ur denna teori
utvecklat några satser, med hvilkas hjälp
man kan på enkelt sätt grafiskt framställa
dessa hafvets inre kraftfält och beräkna deras
verkan. Ett exempel, hämtadt från det farvatten,
som f. n. kanske är bäst kändt af alla, nämligen
förbindelseleden mellan Östersjön och Kattegatt
genom Stora Belt, skall belysa detta. Fig. 1
innehåller ett hydrografiskt längdsnitt genom
Stora Belt, utlagdt efter F. L. Ekmans lodningar
1877 vid de tre stationerna I, vid Beltets norra
mynning, II, vid Korsör, och III, uti södra
delen af sundet. De heldragna linjerna, de
s. k. isohalinerna, betyda gränserna för lika
salthalt, t. ex. 32 ‰, 30 ‰ o. s. v. De
prickade linjerna, isotermerna, äro dragna genom
de punkter, där vattnets temperatur befanns lika vid
lodningarna. Man ser utaf det hydrografiska
längdsnittet, att underströmmen i Stora Belt
fyller sundets djupa ränna från bottnen till 18
m. under ytan med salt och kallt vatten.
Ofvanom denna nivå har man det
utflödande baltiska vattnet, som är
betydligt mindre salt och under sommartiden är
betydligt varmare än det undre lagret. Gränsen
mellan de båda vattenlagren är mycket skarpt
markerad. Under det hydrografiska längdsnittet
finnes i samma skala utlagdt ett "dynamiskt"
snitt (fig. 2), där tillståndet i sundet
är framställdt genom ett annat linjesystem,
nämligen isobarer (linjer för lika tryck) och
isostärer (linjer för lika specifik volym hos
vattnet). Dessa linjer korsa hvarandra och
bilda ett nätverk i fig. af romboedriska
fält. Hvarje ruta eller maska i detta nät
betyder enligt Bjerknes’ teori ett vattenområde,
hvaruti lika starka krafter verka på vattnet,
i det att de vrida detsamma åt höger eller
åt vänster. Hvarje ruta i detta kraftfält
innehåller 400 kraftenheter räknade uti det
vanliga mekaniska måttet för dylika krafter
(c. g. s. solenoider), och man kan genom att
räkna antalet kraftfält, som vrida i ena och i
andra leden, bestämma storleken af drifkraften
hos ytströmmen och underströmmen, hvilken i detta
fall är sådan, att båda strömmarna skulle, om
dessa krafter finge verka under ett dygn ostörda
af friktion o. d., meddela vattenmassorna en
strömningshastighet i ena och i andra leden af
i medeltal 18
 |
| Fig. 1. Hydrografiskt längdsnitt. |
|
| Fig. 2. Dynamiskt längdsnitt. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
