cm. i sekunden. Efter två dygn skulle hastigheten ha vuxit till 36 cm. o. s. v. Det är klart, att friktionen måste sätta hinder i vägen för dessa strömmar, så att deras hastighet slutligen uppnår ett gränsvärde. När den svenska expeditionen 1907 uppmätte strömhastigheterna i Stora Belt, fann man det oväntade förhållande, att hastigheterna varierade periodiskt hvar 6:e timme, hvilket tydde på ett tidvattensfenomen och visade hän på en annan betydande faktor uti oceanens cirkulation, nämligen solens och månens attraktion. Huru denna kan inverka på strömmarna i Beltet, inses af fig. 3, som föreställer förändringen uti en vattenpelare vid stationen I vid Beltets norra mynning under ett dygn genom tidvattnets inflytande. Detta förorsakar en höjning och sänkning af vattennivån i sundet hvar 6:e timme, d. v. s. ebb och flod i ytan, men denna är i dessa trakter ganska obetydlig och uppgår ej till mer än 30—40 cm. Så mycket förlänges och förkortas vattenpelaren i dess helhet under dygnets lopp, en förändring, hvilken är så liten, att den icke kunnat återgifvas i fig. Af helt annan storlek är nivåförändringen, som djupvattnet undergår, hvilken tydligt synes af fig., där det streckade understa lagret, som representerar vatten från Kattegatt af mer än 32 gram salt per kg. vatten, höjer och sänker sig hvar 6:e timme omkr. 2—3 m. Detta betyder, att Nordsjöns stora flodvågor, hvilka nästan spårlöst försvinna vid Kattegatts mynning, fortsätta sin väg genom sundet in i Östersjön som undervattensvågor under dess lättare ytvattenslager. När en dylik flodvåg rusar in i Stora Belt, dämmer den upp den utflödande Baltiska ytströmmen underifrån, så att dess hastighet minskas och strömmens riktning t. o. m. omkastas. När sedermera ebben inträder hos djupvattnet, ökar ytströmmen sin hastighet i nordlig riktning högst betydligt.

Fig. 3.

Ofvanstående längdsnitt och diagram ha till ändamål, att, på samma gång de lämna exempel på några af de nyaste upptäckterna inom hydrografien, framställa skälen för de svenske hydrografernas afvikande åsikt: att vattencirkulationen i världshafvet regleras i främsta rummet af kosmiska orsaker, såsom solvärmet och himlakropparnas attraktion. Därutaf torde solvärmet spela största rollen. Men solvärmet kan icke utan vidare förvandlas i rörelseenergi. Därtill fordras, att en temperaturskillnad förefinnes i hafvet mellan en varmare och en kallare region. Solvärmets energi förvandlas uti rörelseenergi hos vattenmassorna under dess öfvergång från den höga temperaturen i tropikerna till den låga uti de isfyllda delarna af polarhafven. Afkylningen är lika nödvändig som uppvärmningen, för att solvärmet skall verka som drifkraft uti hafsströmmarna. Det, som drifver dessa, är nämligen den osynliga energiströmmen, som framgår mellan de regioner, där instrålningen från solen och utstrålningen åt världsrymden försiggå. Vattnet förmedlar denna värmetransport och återvänder i ständigt kretslopp från polarhafven, sedan det genom sitt möte med isen förvandlats uti "arktiskt" vatten, till de lägre breddgraderna, där det uppstiger till hafsytan för att åter uppvärmas. I förhållande till denna mäktiga kretsprocess af värmet i hafvet, hvilken själf förvandlar en del af sitt värme uti rörelseenergi hos hafsströmmarna, spelar vindens mekaniska effekt på ytvattnet sannolikt en mycket underordnad roll. Intet är ännu bekant om den roll, som attraktionen från solens och månens sida kan spela uti vattencirkulationen, i det vattnet hopar sig mot de regioner, där dessa attraktioner verka starkast vid himlakropparnas olika ställning och afstånd från jorden. Man kan med säkerhet sluta blott därtill, att dylika verkningar måste vara periodiska, eftersom orsakerna verka periodiskt. Man känner ett antal företeelser, som häntyda på periodiska förändringar uti den oceaniska cirkulationen, och dessa företeelser framträda tydligast uti de Sverige omgifvande hafven, där de också först observerats. Det senast studerade bland dessa fenomen torde vara de här beskrifna förhållandena uti Stora Belt, där djupvattnets flodvåg ventilartadt stänger och öppnar vägen för det baltiska vattnets utflöde ur Östersjön. Man finner häraf, att hydrografiens teori ännu icke är färdigbyggd, hvad hafvets fysik och dynamik beträffar. Ännu mindre är detta fallet med hafvets kemi och biologi, hvilken har till uppgift att redogöra för näringsförhållandena och ämnesomsättningen hos de uti hafsvattnet lefvande organismerna. I hafvet likasom på landjorden är det växtvärlden, som har produktionen af organisk substans till uppgift. Denna uppgift tillfaller hafsvattnets mikroskopiska alger af diatoméernas och peridinéernas ordningar, hvilka utgöra den hufvudsakligaste delen af hafvets vegetabiliska plankton (se d. o.). Den roll, som strandvegetationens algflora härvidlag spelar, är jämförelsevis mycket obetydlig. De förhållanden, som torde spela viktigaste rollen för plankton, äro den i vattnet lösta kolsyrans tryck samt osmotiska trycket och vattnets alkalescens, d. v. s. koncentrationen af hydroxylioner i vattnet. Den rikliga förekomsten af växtplankton i de trakter, där hafsströmmar mötas, kan bero därpå, att hafsströmmarna sammanföra och hopa detsamma i sina gränsregioner. Dylika gränser mellan hafsströmmar iakttagas mycket ofta äfven i våra farvatten, där de te sig som skumränder