d. v. s. mindre elektrolytiskt dissocierade, komponenterna äro. Hydrolysen uppkommer därigenom, att vattnet själft förhåller sig som svag syra resp. svag bas, och Arrhenius har visat (1894), hur man kan beräkna vattnets egen dissociationsgrad ur ett salts hydrolysgrad. Kvalitativt ger sig hydrolysen hos ett löst salt till känna genom lösningens sura eller alkaliska reaktion. Den förra inträder, när syran är mycket starkare än basen, t. ex. hos järnklorid, den senare, när basen är mycket starkare än syran, t. ex. hos natriumkarbonat (soda). Endast hos salter inträder hydrolysen ögonblickligen. Estrar, bioser, amider och andra hydrolyserbara ämnen spjälkas i vattenlösning så långsamt, att tidsförloppet kan mätas; äfven i dessa fall inträder ett (ofta bestämbart) jämviktsläge. Hastigheten hos denna spjälkning kan ofta i hög grad ökas genom s. k. katalysatorer (se d. o.), speciellt starka syror, baser eller hydrolyserande enzymer (se Enzym). — Hydrolysera, spjälka under vattenupptagande. H. E. Hydromagnesit H. G. Trolle-Wachtmeister (af grek. hydor, vatten), miner., "talkjordshydrat", d. v. s. H₂ O₂ Mg₄ C₃ O₉ + 3 H₂ O i form af hvita sidenglänsande kristaller efter rombiska systemet. A. Hng. Hydromani (af grek. hydor, vatten, och mania, vurm), vurm för vatten; öfverdrifvet förtroende för kallvattenkuren. Hydromanti (af grek. hydor, vatten, och manteia, spådom). Se Mantik. Hydromekanik (af grek. hydor, vatten), mek., läran om flytande ämnens jämvikt och rörelse; i vidsträcktaste mening omfattar hydromekaniken utom de egentliga vätskornas äfven gasernas mekanik, hvilken dock ofta behandlas under eget namn, aëromekanik (af lat. aër, luft). Då de flesta vätskor ha liten kompressibilitet (sammantryckbarhet) och obetydlig inre friktion, abstraherar man ofta från dessa egenskaper och kommer därigenom till föreställningen om s. k. ideala vätskor, som äro osammantryckbara och sakna friktion. De flesta hittills lösta problem om vätskors rörelse afse just ideala vätskor. — Hydromekaniken uppdelas i två underafdelningar: läran om vätskornas jämvikt, hydrostatik, och läran om deras rörelse, hydrodynamik. G. I. Hydrometer (af grek. hydor, vatten, och metron, mått), mindre vanlig benämning i st. f. areometer (se d. o.). Hydrometra (af grek. hydor, vatten, och metra, lifmoder), med., en ansamling af vattentunn vätska i lifmodern, till följd af vissa sjukliga förändringar i denna. Jfr Kvinnosjukdomar. Bvn. Hydrometra (af grek. hydor, vatten, och metron, mått), zool., Braxenmygga l. Vattenlöpare (se d. o.). Hydrometrisk pendel, fys. Se Strömmätare. Hydromorfos (af grek. hydor, vatten, och morfe, form), bot., förändring af ett växtorgan genom vattnet, t. ex. hos landväxter genom öfversvämning. Hydromyelus (af grek. hydor, vatten, och myelos, märg), med., vattensamling i ryggmärgens centralkanal, som därvid utvidgas. Hydronefros (af grek. hydor, vatten, och nefros, njure), med., njurlidande, som uppstår, då urinens afflöde ur det ena njurbäckenet eller bägge på något sätt är hindradt. Genom den stockade urinen utvidgas njurbäckenet och njurkalkarna; allteftersom hindret för urinens aflopp förefinnes högre upp eller lägre ner, tager urinledaren mer eller mindre del i utvidgningen. Hindret behöfver ej vara absolut, utan kan ofta tillåta en partiell, efter kortare eller längre mellantider t. o. m. en ganska fullständig tömning, hvilket mycket bidrager till sjukdomens ofta särdeles kroniska förlopp. I höggradiga fall ombildas njuren och njurbäckenet till sist till en af urin utspänd, tunnväggig säck, stundom af ett barnhufvuds storlek eller större; i en del af säckens vägg återfinnes då som återstod af njuren endast ett tunt lager starkt förändrad njurväfnad. I vissa fall kan sjukdomen med god framgång behandlas kirurgiskt. R. T—dt. (G. F—r.) Hydrooxygengas. Se Hydroxygengas. Hydrooxygenljus, detsamma som hydroxygenljus. Se Glödljus. Hydroparastater, teol. Se Akvarier. Hydropat (af grek. hydor, vatten, och pathos, lidande), läkare, som särskildt egnar sig åt sjukdomars behandling med vatten. — Hydropati, vattenläkekonst; vattenkur. Hydropericardium (af grek. hydor, vatten, pericardium, hjärtsäcken), utgjutning af vätska i hjärtsäcken utan inflammation. Se Hjärtsjukdomar. Hydrophidæ, zool. Se Hafsormarna. Hydrophilus, zool. Se Vattenbaggar. Hydrophis, zool. Se Hafsormarna. Hydrophyllaceæ, bot., växtfamilj af serien Tubifloræ bland dikotyledonerna, närmast släkt med Borraginaceæ, från hvilka den skiljes genom i knoppen tegellagda kronflikar och kapselfrukt. Hithörande växter (omkr. 170), som förekomma i synnerhet i Nord-Amerika, äro till största delen örter med spiralställda blad och blommor ofta i ensidigt, i början starkt bakåtrulladt knippe. Många från Kalifornien härstammande arter af släktena Nemophila och Phacelia odlas allmänt som annuella prydnadsväxter i trädgårdarna. Som bladväxt odlas Wigandia caracasana H. B. K. från Mexico, som vattenväxt i varma växthus Hydrolea spinosa L. (tropiska Amerika) med vackra, blå blommor. Medicinsk användning ha Eriodictyon glutinosum Benth., yerba santa, inhemsk i Kalifornien, som innehåller erikolin, Hydrolea zeylanica Vahl, m. fl. Jfr Nemophila och Phacelia. G. L—m. Hydropisi (af grek. hydrops, vattsot), med. Se Vattsot. Hydroplan (af grek. hydor, vatten, och lat. planus, jämn) l. Glidbåt, skpsb., en utvecklingsform af motorbåten med ändamål att åstadkomma största möjliga hastighet. Vid stillastående eller långsam fart flyter hydroplanet som en vanlig båt, men vid stark fart höjer sig delvis ur vattnet, hvarigenom motståndet och friktionsförlusten minskas samt hastigheten ytterligare ökas. Dess rörelse öfver vattnet är då ett mellanting mellan glidning och studsning, och det undantränger endast en bråkdel af den vattenmängd, som svarar mot farkostens tyngd. För att åstadkomma lyftningen och den glidande rörelsen utbildas båtens undervattenskropp med en vinkel eller trappsteg i bottnen; på det af detta hak bildade hvalfvet glider båten fram i sitt höjdläge. Såsom hjälpmedel att få båten att höja sig anbringas ofta skefva plan vid dess sidor. Hydroplanet framdrifves med vanliga propellrar