eller med luftpropellrar af liknande konstruktion som för flygmaskiner. Hydroplanens hastighet är betydlig, ända upp till 70 km. i timmen. G. Hsr. Hydropneumatisk broms (af grek. hydor, vatten, och pneuma, luft), krigsv., ett slags hydraulisk broms (se d. o.), vid hvilken framföraren består af komprimerad luft i st. f. stålfjäder. Då vätskecylindern (a) vid eldrörets rekyl ryckes bakåt, pressas den däri befintliga delen af vätskan genom små kanaler vid o in i röret (b), öppnar ventilen (v), inströmmar i d och trycker kolfven (c) framåt, därvid sammanpressande den redan förut hoptryckta luften i e. Då eldrörets rekyl är fullbordad, tryckes c af luften bakåt, vätskan pressas genom små hål i v in i b o. s. v.; vätskecylindern tvingas alltså framåt medtagande eldröret. Hydropneumatiska bromsar äro sedan början af 1890-talet använda vid franska artilleriet, men ha i andra länder betraktats med misstroende. Den här beskrifna bromsen är den under Dreyfus-processen omtalade bromsen till 120 mm. haub. m/91, ett af de hemliga aktstycken Dreyfus förmenades ha röjt. G. af Wdt.

Hydropneumatisk broms.

Hydroporus, zool. Se Dykarfamiljen. Hydropotes, zool., ett i östra Kina förekommande hjortsläkte med en art: H. inermis, kinesiska vattenhjorten. Släktet utmärkes genom frånvaron af horn och förhandenvaron af långa öfre hörntänder hos hannen; tårbenet bär en djup grop; benen äro korta och kroppen lång, något mindre än rådjurets. Vattenhjorten skiljer sig från alla andra hjortformer genom sin stora fruktsamhet: den föder 5—6 ungar åt gången. L—e. Hydrops, grek., vattsot (se d. o.). Hydropsyche, zool. Se Nattsländor. Hydropterides, bot. Se Hydropteridineæ. Hydropteridineæ l. Hydropterides, bot., underserie af serien Filicales leptosporangiatæ bland ormbunkarna (se Filicales), utmärkt genom förekomsten af makro- och mikrosporer (de äro heterospora). Hithörande växter, som lefva i vatten eller på sumpiga lokaler, fördelas på två familjer, Marsiliaceæ och Salviniaceæ. I Sverige är Hydropteridineæ representerad af släktet Pilularia. G. L—m. Hydropyrit Breithaupt (af grek. hydor, vatten), miner., detsamma som markasit (se d. o.). Hydrorodonit N. Engström (af grek. hydor, vatten), miner., rodonit + 1H₂O. A. Hng. Hydrosalpinx (af grek. hydor, vatten, och salpinx, trumpet), med., en ansamling af vattentunn vätska i äggledaren med utspänning af denna till följd af vissa sjukliga förändringar. Jfr Kvinnosjukdomar. Bvn. Hydrosfär (af grek. hydor, vatten, och sfaira, klot), begränsningen eller ytformen af det jordkroppen omgifvande vattenhöljet, hafven. Jfr Litosfären. E. E. Hydrosilikat (af grek. hydor, vatten), miner., en grupp silikat, utmärkta genom ringa hårdhet och vattenhalt. Upphettade i kolf, afge de flesta hydrosilikat vatten. De äro i vanliga fall omvandlings- eller förvittringsprodukter af de vattenfria silikaten. A. Hng. Hydroskopi (af grek. hydor, vatten, och skopein, se). Se Slagruta. Hydrosom [-så̄m; af grek. hydor, vatten, och soma, kropp]. Se Graptoliter, sp. 145. Hydrostatik (af grek. hydor, vatten, och statikos, stannande, hämmande), mek., läran om vätskors jämvikt, utgör en afdelning af hydromekaniken. De krafter, som vanligen göra sig gällande i fråga om vätskors jämvikt, äro tyngdkraften, kohesionen och adhesionen, den sistnämnda dock endast i de delar af vätskan, som äro i omedelbar beröring med någon fast kropp, såsom väggarna i det kärl, hvari vätskan förvaras. För att en vätskas yta skall vara i jämvikt fordras som grundvillkor, att resultanten af de på en partikel i vätskeytan verkande krafterna skall vara riktad normalt mot ytan. Vore nämligen ej detta fallet, måste nämnda resultant ha en komposant längs ytan, och eftersom en verklig vätska saknar såväl stelhet som hvilofriktion (jfr Halfflytande), blefve en förflyttning af partikeln följden och jämvikt således omöjlig. Häraf följer, att vätskans tryck mot en gränsyta, som kan tillhöra exempelvis förvaringskärlet eller en i vätskan nedsänkt kropp, öfverallt är riktadt normalt mot ytan, samt vidare att den fria ytan af en vätskemassa, som är i hvila under inverkan af enbart tyngdkraften, blir horisontell. Verkar ett yttre tryck på en vätskeyta, fortplantas detta oförändradt till alla delar af vätskan, så att hvarje lika stor del af kärlväggen åverkas af en lika stor tryckkraft; på detta förhållande grundar sig hydrauliska pressen (se d. o.). — Det viktigaste fallet af en vätskas jämvikt är det, då vätskan åverkas endast af sin tyngd; trycket är härvid proportionellt med djupet under den fria vätskeytan och således lika i alla punkter af samma horisontalplan. Totala trycket på den vågräta bottenytan af ett kärl är lika med vikten af en vätskepelare, som har bottnen till grundyta och lodräta afståndet från bottenplanet till den fria vätskeytan till höjd, samt således oberoende både af kärlväggarnas form och af vätskemängden, en sats, som blifvit kallad hydrostatiska paradoxen, emedan den vid ytlig betraktelse förefaller orimlig. På en plan, oböjlig gränsyta af hvilken lutning som helst blir hela verkan af det i skilda punkter olika trycket densamma som af en enda mot ytan vinkelrät kraft, anbragt i