en punkt af ytan benämnd tryckcentrum. I likhet härmed åstadkommer det hydrostatiska trycket på en i vätskan helt eller delvis nedsänkt fast kropp en resulterande lyftkraft riktad vertikalt uppåt, som kan tänkas anbragt i den punkt af kroppen, som sammanfaller med den undanträngda vätskevolymens, deplacementets, tyngdpunkt och till storleken är lika med vikten af denna vätskemassa (Archmediska principen). En i en vätska flytande fast kropp är tydligen i jämvikt, när kroppens tyngdpunkt befinner sig på samma lodlinje som lyftkraftens anbringningspunkt, men denna jämvikt kan vara omöjlig att realisera, ty i verkligheten bibehåller kroppen endast ett stabilt jämviktsläge (jfr Jämvikt). Stabil är jämvikten alltid, när kroppens tyngdpunkt ligger under deplacementets, men ofta äfven när kroppens tyngdpunkt ligger högst. Därför är det lämpligt att vid undersökningen af ett fartygs stabilitet införa en punkt kallad metacentrum, hvars läge kan anges på följande sätt: ett vertikalt symmetriplan lägges genom fartygets för och akter, därefter kränges fartyget oändligt litet åt ena eller andra sidan och en lodlinje drages genom tyngdpunkten för det nya, genom krängningen förändrade deplacementet; den punkt, där denna lodlinje träffar det nu lutande symmetriplanet, utgör metacentrum (eg. kallas den så funna punkten för "lilla" metacentrum, ty mot andra horisontella krängningsaxlar, som icke gå i fartygets längdriktning, svara andra, högre belägna metacentra). Jämvikten är stabil, endast om fartygets tyngdpunkt ligger under metacentrum, i annat fall är den labil. Ju större afståndet mellan dessa punkter, metacenterhöjden, är, desto stadigare är fartyget. — Ang. några tillämpningar af de hydrostatiska lagarna se Areometer, Hydrostatiska vågen och Kommunicerande kärl. L. A. F. (G. I.) Hydrostatiska paradoxen. Se Hydrostatik. Hydrostatiska pressen. Se Aërostatisk. Hydrostatiska vågen, fys., en våg för bestämning af specifik vikt genom tillämpning af archimediska principen (se d. o.). Väges en kropp, upphängd vid ena vågskålen medelst en fin tråd, först i luften och sedan nedsänkt i vatten, så erhålles kroppens specifika vikt. Väger man sedan samma kropp i någon annan vätska, så kan dennas specifika vikt beräknas. G. I. Hydrostatiskt tryck. Se Hydrostatik. Hydrostatiskt vatten, det på och i jorden befintliga vatten (dag- eller ytvatten samt grundvatten), som är under tyngdkraftens inverkan och således sjunker, tills det träffar ett ogenomträngligt jordlager eller berg, eller upptages i vattendrag eller sjö. Jfr Kapillärt vatten och Hygroskopiskt vatten. H. J. Dft. Hydrosulfit, kem., salt af hydrosvafvelsyrlighet (se d. o.). Hydrosvafvelsyrlighet (af grek. hydor, vatten), kem., en syra, sammansatt enligt formeln H₂ S₂ O₄. Salter af denna syra, hydrosulfiter, bildas genom inverkan af zink på en vattenlösning af svafveldiozid eller sura sulfiter. Hydrosulfiter äro synnerligen kraftiga reduktionsmedel, som ur lösningar af tunga metallers salter fälla dels fri metall, dels svafvelmetaller. Speciellt har natriumhydrosulfit på grund af sin starka reduktionsförmåga fått teknisk användning i kattuntryckerier som reduktionsmedel för indigo. P. T. C. (H. E.) Hydrotakometer (af grek. hydor, vatten, och takometer). Se Strömmätare och Takometer. Hydroteknik (af grek. hydor, vatten, och techne, konst). Se Vattenbyggnadskonst. Hydrotelegrafi. Se Telegrafering. Hydroterapeut (af grek. hydor, vatten, och therapeutes, vårdare), vattenläkare. Jfr Hydropat. Hydroterapi (af grek. hydor, vatten, och therapeia, vård), vattenkur (se d. o.). Hydrothorax (af grek. hydor, vatten, och thorax, bröstkorg), med., vattensamling i bröstkorgen inom lungsäckarna, vanligen i sammanhang med allmän vattsot och utan inflammation till skillnad från lungsäcksinflammation. Se Vattsot. Hydrotionsyra, kem., äldre benämning på svafvelväte (se d. o.). Hydrotropism (af grek. hydor, vatten, och tropos, vändning), bot., är en egenskap hos växterna, som yttrar sig däri, att fuktighet inverkar på tillväxtriktningen. Rötterna växa i torr jord till fuktigare ställen, beroende därpå, att en ensidigt verkande högre luftfuktighet föranleder dem att växa emot fuktighetskällan. Detta sker ofta med en sådan kraft, att rötterna genom denna positiva hydrotropism rubbas ur sitt geotropiska jämviktsläge. Hos mögelsvampar däremot äro sporangiebärarna negativt hydrotropiska, i det att de växa rakt ut från sitt fuktiga substrat uppåt, nedåt eller åt sidorna. H. Hn. Hydrous, zool. Se Vattenbaggar. Hydroxygengas, Hydrooxygengas, kem., föråldradt namn på en blandning af vätgas (hydrogenium) och syrgas (oxygenium), d. v. s. knallgas (se d. o.). — Hydroxygengasbläster. Se Knallgasbläster. — Hydroxygengasmikroskop. Se Knallgasmikroskop. Hydroxygenljus. Se Glödljus. Hydroxyl (af grek hydor, vatten, och hyle, ämne), kem., vattnets negativa radikal, den envärda atomgruppen OH. Uppbär denna radikal en negativ elektrisk s. k. enhetsladdning (96,500 coulomb), så kan den uppträda i fri form som hydroxyl-ion. Alla baser dissocieras i högre eller mindre grad i en hydroxylion (eller flera) och en positiv atom eller radikal (eller flera); så dissocieras kali KOH i den positiva kaliumionen ⁺K och den negativa hydroxylionen ^—OH; ammoniak resp. ammonium i den positiva ammoniumionen och den negativa hydroxylionen. Äfven rent vatten innehåller, som Arrhenius har visat, fria hydroxylioner i samma mängd som väteioner, nämligen vid vanlig temperatur en grammolekyl i 10 mill. liter. H. E. Hydroxylamin, kem., kallas en kväfvehaltig bas af sammansättningen NH₂ OH, hvilken bildas genom reduktion af kväfveoxid enligt formeln NO + 3 H = NH₂ OH eller genom inverkan af koncentrerade syror på knallkvicksilfver; det erhålles äfven genom elektrolytisk reduktion af salpetersyra. Sulfatet framställes ur natriumnitrit och natriumbisulfit, hvarvid intermediärt salter af hydroxylaminsulfonsyror uppstå. Fritt hydroxylamin bildar en lukt- och färglös, mycket hygroskopisk kristallmassa, som smälter vid 33°. Vanligast bland salterna är