klorhydratet. Med aldehyder och ketoner (se dessa ord) bildar hydroxylamin karakteristiska derivat, kallade oximer. H. E. Hydroxylderivat l. Oxiderivat, kem., ett ämne, som kan tänkas uppkommet ur ett annat genom utbyte af väte mot hydroxyl. Så är t. ex. vanlig alkohol, CH₃ . CH₂ OH, ett hydroxylderivat af kolvätet etan, CH₃ . CH₃, och fenol l. karbolsyra, C₆H₅OH, ett hydroxylderivat af bensol, C₆H₆. H. E. Hydroxyl-ion, kem. Se Hydroxyl. Hydrozoa, Polypmaneter, zool. Se Cœlenterata, sp. 483. Hydruri (af grek. hydor, vatten, och uron, urin), med., vattenhaltig, utspädd urin. Hydrus (grek. Hydros), Lilla vattenormen, astron., stjärnbild nära södra polen, belägen mellan Oktanten och Eridanus. Den innehåller 3 stjärnor af 3:e storleken, f. ö. endast svagare stjärnor. E. J. (B—d.) Hydrus (Hydruntum). Se Otranto. Hüe [y], G. A. Se Hue. Hyele. Se Elea. Hyena, zool. Se Hyendjuren.

Fläckiga hyenan.

Hyendjuren, Hyænidæ, zool., bilda en familj inom rofdjurens ordning bland däggdjuren. De falska kindtänderna äro ofvan fyra och under tre; de äkta en i hvarje käkhalfva, dock kan den äkta kindtanden (knöltanden) i öfverkäken saknas. Ofvan inre ledknappen å öfverarmsbenet finnes icke något hål. Kroppen är undersätsig, halsen tjock och hufvudet starkt med kraftig nos. Frambenen äro krokiga och längre än bakbenen, ryggen sluttar bakåt. Fötterna ha fyra tår. Pälsen är lång och gleshårig samt i likhet med svansen yfvig. Ofvanför analöppningen finnes en grop, i hvilken analkörtlarna utgjuta sitt starkt luktande sekret. — För sitt föga tilltalande yttre ha hyenorna sedan urminnes tid stått i vanrykte samt betraktats som vidunder af grymhet, blodtörst och lömskhet. Osanna uppgifter och otroliga sagor ha varit i omlopp om dessa djur och äro ännu gängse bland alla folk, som lärt känna dem. Hyenorna tillbringa dagen i något gömställe och börja först en stund efter solnedgången låta höra sitt tjut eller andra ohyggliga läten. Utan fruktan besöka de stundom både städer och byar; på landsbygden stryka de omkring de inhängnader, hvari boskapen förvaras. De äro ytterst fega och angripa blott sådana djur, som ej kunna försvara sig. Döda kroppar, i synnerhet människolik, äro mest i deras smak. De våga sig icke på lefvande människor. Endast en art angriper barn eller sofvande fullvuxna människor. Vid sitt sökande efter föda ledas hyenorna af lukten, synen och hörseln. Från det, som de en gång fått tag uti, låta de ej bortdrifva sig. Honan föder i någon håla eller klipprämna 3—7 ungar, hvilka med lätthet kunna tämjas. Till följd af den skada, som hyenorna göra, förföljas de ifrigt af de hvite. — Hit hör endast hyensläktet, Hyæna, hvars arter äro hemma förnämligast i Afrika. — Fläckiga hyenan, H. crocuta (se fig.), är hvitgrå, mer eller mindre stötande i ljusgult, samt har brunt, på kinderna och hjässan rödaktigt hufvud, mörka fläckar på sidorna och låren, hvitaktiga tassar samt svansen försedd med bruna ringar och svart spets. Kroppslängden utgör 1,2 m. Den förekommer i Afrika s. om Sahara. Till arten ej skild från denna, men större är grotthyenan, H. spelæa, som under kvartärperioden lefvat i Europa. — Schabrakhyenan l. strandvargen, H. brunnea, har lång, grof, åt båda sidorna nedhängande ryggman samt är mörkbrun, med några få brun- och hvitvattrade fläckar på benen; manen är vid roten hvitgrå, utåt svartbrun. Den blir knappt 1 m. lång och finnes i södra Afrika. — Strimmiga hyenan, H. striata (se fig.), blir ungefär 1 m. lång. Öronen äro långa, spetsiga. Pälsen bildar en lång ryggman, är grof och sträf, gulaktigt hvitgrå, med svarta tvärstrimmor; framhalsen är icke sällan helt svart. Den förekommer i nordliga Afrika och södra Asien. C. R. S. (L—e.) Hyenhunden, zool. Se Hyenhundsläktet.

Hyenhunden.

Hyenhundsläktet l. Stäpphundsläktet, Lycaon, zool., hör till hundfamiljen af rofdjurens ordning bland däggdjuren. Med afseende på tandbyggnad kan släktet icke säkert skiljas från öfriga hundarter; och icke heller skallen skiljer sig i det väsentliga från hundens. Dock är hela tandsystemet massivare, och skallen är kortare och bredare än hos hundsläktet. Kroppen är smärt, men stark; hufvudet snarare litet än stort, med trubbig nos, höga, breda och nästan nakna öron samt stora ögon med rund pupill. Benen äro medelhöga med fyra tår, svansen medelmåttig och ej synnerligen yfvig samt pälsen kort- och släthårig och egendomligt tecknad. — Hyenhunden, stäpphunden l. jakthyenan, L. pictus (se fig.), blir 1—1,1 m., med 35—40 cm. svans, och är så stor som en mindre varg. Färgen växlar, så att knappt två exemplar äro fullkomlikt lika tecknade. Hvitt, svart och ockragult bilda hufvudfärgerna; nosen och öronen äro svarta. Den har en påfallande yttre likhet med Hyæna crocuta. Denna art förekommer i Afrika, från Kaplandet ända upp till Abessinien, i större eller mindre flockar.