Människor vågar den ej angripa, men anställer
stora nederlag i fårhjordarna och är så
närgången, att den går in i hottentotternas
byar och de hvites hus. Den jagar och förföljer
med stor uthållighet äfven vilda djur. Ungarna
uppföder den i hålor, som den gräfver åt sig i
öde trakter.
C. R. S. (L—e.)
Hyensläktet, zool. Se
Hyendjuren.
Hyères [iǟr], stad i franska dep. Var, 4
km. från Medelhafvet, ligger i en härlig
nejd på sluttningen af en kulle och står i
förbindelse med järnvägen Toulon—Cannes. 12,372
inv. (1901; som kommun 17,659 inv.). I sin
äldre del har H. branta, krokiga gator, rester
af fästningsmurar och af ett slott; den nyare
stadsdelen har ett modernare utseende. I
H. finnas ett museum, ett bibliotek och
en zoologisk trädgård. Staden är bekant i
synnerhet för sitt milda klimat (årstemperatur
+ 15° C.), hvarför den mycket besökes af
bröstsjuka. För östliga och nordöstliga
vindar är den fullständigt skyddad,
men icke för mistralen. Odling af frukt,
tillverkning af välluktande vatten, olivolja
och salt. Flera romerska fornlämningar ha
anträffats i trakten. H:s redd (
Rade d'H.) är
en bukt på sydfranska kusten, begränsad i
v. af halfön Giens, i ö. af Kap Bénat och
i s. af H.-öarna. Den är 150 kvkm. stor och
begagnas för flottans öfningar. — Tätt utanför
kusten, ö, om halfön Giens, ligga
Hyères-öarna
(lat.
Stoechades, grek.
Stoichades), äfven
kallade
Les îles d'Or: Levant l. Titan,
Portcros och Porquerolles, hvilka skydda H:s
redd. Öarna voro fordom fruktbara, men äro nu
sterila och ha få invånare (2,600 har, 600 inv.).
(J. F. N.)
Hyères-öarna [iǟr-]. Se
Hyères.
Hyetografi (af grek.
hyetos, regn, och
grafein,
skrifva), läran om regnet.
Hyetometer (af grek.
hyetos, regn, och
metron,
mått), regnmätare.
Hyf (af grek.
hyfe, väf),
bot., celltråd hos
svamparna. Se
Cell, sp. 1393.
Hyfasis (lat.
Hyphasis), en af Indus'
bifloder, vid hvilken Alexander den stores
indiska fälttåg slutade. Den antages vara den
nuv. Sutlej (eller någon af dess bifloder).
(J. F. N.)
Hüffer, Hermann, tysk jurist och historiker,
f. 1830, d. 1905, blef 1855 docent i juridik
vid Bonns universitet, 1860 e. o. professor
och 1873 ord. professor därstädes. Ledamot
af preussiska landtdagen 1864—65 samt
af nordtyska förbundsriksdagen 1867—70,
delade han i det stora hela de s. k. liberale
katolikernas politiska sträfvanden. Denna hans
politiska ståndpunkt blef af stor betydelse
för hans vetenskapliga verksamhet. Under
det hans första arbeten,
Beiträge zur
geschichte der quellen des kirchenrechts
und des römischen rechts im mittelalter
(1862) och
Forschungen auf dem gebiete des
französischen und rheinischen kirchenrechts
(1863), berörde rent juridiska ämnen, invecklades
han nämligen i en litterär-historisk fejd med
sin politiske motståndare professor v. Sybel
i Bonn, hvars uppfattning utaf den preussiska
och den österrikiska politiken vid slutet af
18:e årh. han kritiserade i en på omfattande
studier i många europeiska arkiv grundad skrift:
Österreich und Preussen gegenüber der französischen
revolution bis zum abschluss des
friedens von Campo Formio (1868). Följden blef
ett skarpt genmäle af Sybel, hvilket besvarades
af H. genom en ny polemisk afhandling:
Die
politik der deutschen
mächte im revolutionskrieg (1869). Ehuru
fortfarande professor i juridik, befattade
sig H. sedan dess hufvudsakligen
med revolutionstidens historia och
publicerade bl. a.
Quellen zur geschichte
der revolutionszeit (2 bd i 3 dlr, 1900—01)
samt
Der krieg des jahres 1799 und die zweite
koalition (2 bd, 1904—05). Hans vidlyftiga arbete
Der Rastatter kongress und die zweite koalition
(2 bd, 1878—79) innehåller ganska intressanta
arkivaliska upplysningar om Bernadottes
verksamhet som sändebud i Wien. Stort
uppseende, men äfven motsägelse väckte hans
afh.
Der Rastatter gesandtenmord (1896; 2:a
uppl. 1897).
Die kabinettsregierung in Preussen
(1891) lämnar värdefulla bidrag till preussiska
statens inre historia 1797—1810. Som fortsättning
af en liten skrift
A. L. Mencken, der grossvater
des fürsten v. Bismarck (1890) publicerade han,
tills. med Fr. Arnheim,
Das zerwürfniss Gustafs
III v. Schweden mit seiner mutter Luise Ulrike
und die gesandtschaft A. L. Menckens in Stockholm
1777—82 (1893). På det litteraturhistoriska
området gällde H. som ett slags auktoritet, i
synnerhet hvad H. Heine, A. von Droste-Hülshoff,
Goethe samt den tyska romantiken beträffar.
F. Arnheim.
Hyfomyceter, bot. Se
Hyphomycetes.
Hyfva, sjöv. (om fartyg), göra häftiga
sidorörelser (jfr
Rulla). —
Hyfva lod. Se
Lod.
R. N.*
Hyfvel, tekn., snickarverktyg, hvarmed träytor
formas, afjämnas och glättas. En vanlig hyfvel
(se fig.) består af ett massivt ställningsstycke
k med handtag
r och plan undersida
a—b som glider
fram öfver arbetsstycket. Hyfveljärnet
m
är i 45° lutning fastsatt i fördjupningen
s medelst kilen
i och sticker fram med sin
egg genomgå springa i planet
a—b så långt,
att det vid hyfvelns rörelse framåt afskär
ett tunt spån af det bearbetade föremålets
yta. Hyflar finnas af en mängd storlekar från
den meterlånga
rubanken (ty.
rauhbank) till den
lilla foghyfveln. För särskilda ändamål utföras
hyflar med runda, i vinkel böjda eller till
profiler utbildade järn. De benämnas då efter
ändamålet
rundhyflar,
falshyflar,
profilhyflar
o. s. v. S. k.
amerikanska hyflar
ha ställningsstycket sammansatt af en planskifva
af järn, på hvilket äro fastskrufvade handtag
för hyfvelns förande, anordning för hyfveljärnets
fästande och justering med skrufvar m. fl. olika
delar.
G. H—r.
Hyfvel, i längdsnitt och sedd uppifrån.
Hyfvelbänk, tekn., ett af snickare och timmermän
användt arbetsbord (se fig.), försedt med skrufstycken
för fasthållande af träbitar, bräder,
lister o. d. vid
