innehålla apparater jämte modeller, ritningar o. d. af hygieniskt intresse. E. At. Hyginus, Gajus Julius, latinsk grammatiker och polyhistor, skall ha varit född i Spanien och kommit som slaf till Rom, men frigifvits af Augustus, som satte honom till föreståndare för det palatinska biblioteket. — H. uppgifves vara författare till de under medeltiden mycket lästa skrifterna Fabularum liber (utg. 1535) och Poeticon astronomicon (utg. 1475), en afhandling i astronomi med legender om de förnämsta stjärnbilderna. I sin nuv. form röja sig dock dessa arbeten vara kompilationer af en vida yngre hand. Hyginusräfflan, astron., en af de största och mest bekanta räfflorna eller rämnorna på månytan, belägen nära månskifvans midt vid kratern Hyginus och lätt synlig äfven i små kikare. Se Månen. B—d. Hygrochasi (af grek. hygros, fuktig, och chazein, vika, fly), bot., rörelsefenomen hos fruktställningar eller frukter, förorsakade genom befuktning, hvarigenom fröna spridas. Jfr Jeriko-rosen. Hygrofan (af grek. hygros, fuktig, och fainein, visa), bot., säges om hattsvampar, som i väta visa annan färg än i torrt väder, nämligen nära hattens kant ett mörkare, vattnigt bälte, som vid torkning flyttar sig eller försvinner. G. L—m. Hygrofilit Laspeyres (af grek. hygros, fuktig, och filos, vän), miner., en icke plastisk lera, ett kalihaltigt hydrosilikat af pinitgruppen. A. Hng. Hygrofil växt. Se Hygrofyt. Hygrofyt (af grek. hygros, fuktig, och fyton, växt) l. Hygrofil växt (af grek. filos, vän), bot., fuktighetsälskande växt. Hygroklimax (af grek. hygros, fuktig, och klimax, stege), fys., ett instrument för bestämmande af vätskors täthet, består af två eller flera rör, som stå i förening med ett och samma sugrör. Om luften förtunnas genom detta, sedan de andra rören nedsatts i olika vätskor, stiga dessa olika högt, hvarigenom värden erhållas för beräkning af hvars och ens täthet. Instrumentet är bekvämt att använda, men lämnar mindre noggranna resultat. L. A. F.* Hygrom (lat. hygroma, af grek. hygros, våt), kir., ansvällning i de s. k. "serösa säckar", bursæ mucosæ, eller fullt slutna påsar, innehållande en liten portion tunnflytande vätska, hvilka i regel förekomma som skydd för huden på många ställen af kroppen, i all synnerhet där, hvarest huden är spänd öfver framspringande benkanter eller ytor. Alla dessa säckar kunna genom hastigt inverkande våld eller ofta förnyad gnidning, svälla till, hvarvid icke allenast innehållet ökas, utan äfven säcken förtjockas. Vanligast förekomma dessa hygrom på knäskålarna, i Sverige hos tjänstflickor, som skura golf, liggande på knä, hvarför ock dessa ansvällningar kallas "skurknölar". I katolska länder förekomma de hos fruntimmer, som nött knäna på bönpallarna. Åkomman är icke farlig i och för sig, men besvärar naturligtvis, och huden kan blifva säte för sårnader, som ytterligt svårt läkas. Ingen annan behandling har någon verkan än den operativa, incision eller fullständig exstirpation, allt med iakttagande af vederbörliga försiktighetsmått. Rsr.*

Fig. 1. Daniells hygrometer.

Hygrometer (af grek. hygros, fuktig, och metron, mått), Fuktighetsmätare, fys., instrument för uppmätning af luftens fuktighet. Den äldsta hygrometern uppfanns af franske läkaren Le Roy 1751. Han tog ett glas med vatten, så kallt, att glaset beslog sig med dagg, satte en termometer däri och lät vattnet uppvärmas 1/2°, hällde så vattnet och flyttade termometern i ett annat glas; beslog sig också detta glas, så lät han åter vattnet uppvärmas 1/2°, tog ånyo ett torrt glas o. s. v., tills det sista glaset ej beslog sig med dagg. På det sättet fick han veta daggpunkten på 1/2° när (se Dagg). Äfven Daniells och Regnaults hygrometrar angifva daggpunkten och äro en utveckling af Le Roys idé. Det förra instrumentet (fig. 1) består af två glaskulor (den ena, A, försedd med inblåst termometer), förenade medelst tillblåst rör. Den kula, som innehåller termometern, fylles till hälften med en flyktig vätska, såsom eter; den andra kulan (B) omgifves med en tunn muslinslapp. Om denna kula fuktas med en flyktig vätska, t. ex. stark sprit eller eter, uppstår hastig afdunstning, kulan förlorar värme och afkyles, så att ångorna inuti henne förtätas. Därigenom minskas deras tryck, och afdunstningen ökas i den andra, icke afkylda kulan. Denna afdunstning beröfvar vätskan värme, till följd hvaraf äfven glaset afkyles till den grad, att det utvändigt beslås med imma. Den temperatur, vid hvilken detta inträffar, observeras noga på termometern inuti kulan och antages vara daggpunkten eller temperaturen hos det i beröring med kulan varande luftlager, ur hvilket fuktigheten afsätter sig. — Regnaults hygrometer består af två små cylindrar af poleradt silfver, ställda bredvid hvarandra. Den ena innehåller en termometer, en flyktig vätska, ett rör, genom hvilket luft utsuges, och ett annat rör, genom hvilket luft vid sugningen tränger ned ända till vätskans botten och sålunda genomströmmar henne. Genom luftströmmen, hvilken åstadkommes medelst en sugapparat, förflyktigas och afkyles vätskan, så att luftens fuktighet afsätter sig såsom imma på den blanka silfverytan. Till följd af silfrets större värmeledningsförmåga och kontrasten mot den andra bredvid ställda blanka silfverytan blifva angifvelserna på Regnaults hygrometer mycket noggrannare än på