Hymeskviða, en sång i den äldre eddan. Oglad var H. öfver besöket af jättefienden Tor. Till aftonmåltiden tillreddes tre tjurar, af hvilka Tor ensam åt upp två, hvilket framkallade det yttrandet af H., att nästa dag finge de nog skaffa sig fiskmat. Tor och H. rodde då så långt ut, att den senare började blifva rädd och började fiska. H. drog upp två hvalar på en gång; Tor satte ett oxhufvud på kroken, och Midgårdsormen nappade på betet. Tor drog upp den till båtkanten och slog till ormens hufvud med sin hammare (se fig.), så att det brakade i klipporna och hela jorden bäfvade; men då släpptes taget, och ormen sjönk tillbaka ned i djupet. Efter återkomsten uppmanades slutligen gudarna att försöka bära kitteln ur huset. Tor lyckades sätta den på sitt hufvud, ehuru den var så stor, att dess ringar nådde ned till hans hälar. Länge gingo gudarna, innan de sågo sig tillbaka, men därvid märkte Tor, att H. i spetsen för en mängd jättar förföljde dem. Han satte då ned kitteln och drap H. samt alla de andra jättarna med hammaren Mjolner. — Samma berättelse omtalas med några få afvikelser uti den yngre eddan, dock utan att nämna Tyr. — Namnet Hymer är besläktadt med hum, mörker. Th. W.* Hymeskviða ("Hymerskvädet"), en af de yngre gudasångerna i den äldre eddan. Troligen diktad i nordliga Norge i slutet af 900-talet. Se F. Jónsson, "Oldn. og oldisl. lit. hist." I, s. 153 ff. Se Hymer. B—e. Hymettos (grek. Ὑμηττός, lat. Hymettus), bergskedja i grekiska landskapet Attika, löpande i riktning mellan n. n. ö. och s. s. v. på ungefär 10 km. afstånd ö. om Aten. Största höjd 1,027 m. Bergarten är, på underlag af glimmerskiffer, en blåaktig, vackert ådrad marmor, hvilken i synnerhet under den romerska tiden var ett högt värderadt material för praktbyggnader. H. är fullkomligt skoglöst, men till en stor del öfvervuxet med vild timjan och andra doftande örter, ur hvilka de där i stor mängd lefvande bien suga den ännu likasom i forntiden för sin fina arom berömda hymettiska honungen. På en af H:s åsar stod fordom en bildstod af "den hymettiske Zeus". A. M. A. Hymettus. Se Hymettos. Hymir. Se Hymer. Hümmling (Huimling), en hedsträcka i preussiska reg.-omr. Osnabrück, mellan Ems och Oldenburg. Den har en omkrets af omkr. 40 km. Befolkningen är gles och fattig samt sysselsätter sig hufvudsakligen med bi- och boskapsskötsel. (J. F. N.) Hymn (grek. hymnos, eg. kväde). 1. Litt. o. mus., en (gärna i fria och djärfva rytmiska former klädd) lofsång till eviga makter, till en guds ära, festsång till en hjältes pris o. s. v. (jfr Lyrik). Hymner ha funnits hos de flesta kulturfolk: babylonier, egypter, inder (Rigveda), hebréer (psalmerna, delar af Jobs bok och Esaias' bok), greker (homeriska, orfiska samt Pindaros' hymner), romare (saliska prästsången) samt särskildt i den kristna — latinska och grekiska — kyrkan, där hymnen fick sin bestämdare betydelse. Berömda hymndiktare i västerländska kyrkan voro Hilarius den helige, Ambrosius (som författade hymnerna Deus creator, Æterna rerum, Veni, redemptor och Jam surgit, men icke den honom tillskrifna Te deum), Venantius Fortunatus (Vexilla regis, Salve festa), Prudentius (Jam mæsta), Paulus' Diaconus (Ut queant laxis), Robert af Frankrike (Veni sancte), Herrmannus Contractus (Salve regina), Tomas från Aquino (Lauda Sion), Tomas af Celano (Dies iræ), Jacoponus (Stabat mater) m. fl., i grekiska kyrkan Clemens Alexandrinus, Gregorius af Nazians, Synesios från Kyrene, Johannes Chrysorrhoas och Romanos. De sista fem af ofvannämnda hymner äro i tonsättningen eg. sekvenser (se d. o.), hvilka emellertid knappt annorlunda än historiskt kunna särskiljas från hymnerna, då båda slagen hade det musikaliskt utmärkande (i motsats till halleluja och gradualsången), att de saknade "jubilation" (koloratur) och vanligen satte blott en ton för hvarje stafvelse. Hymntexterna, särskildt de senare sekvenserna, äro metriskt epokgörande såsom betecknande brytningen mellan antik och modern verskonst, enär de, ehuru diktade på latin, kasta öfver bord den antika kvantitetsmetern och i stället byggas på accent, oftast äfven rim. Några hymner bära särskilda epitet, såsom Gloria: "hymnus angelicus", Sanctus: "hymnus triumphalis" etc. Bland nyare hymndiktare må nämnas Klopstock, Goethe ("Prometheus", "Gesang Mahomets"), Schiller, Hölderlin, Shelley (det kämpande och evighetsträngtande tviflets hymner i "Queen Mab"), Tegnér, Stagnelius, Talis Qualis, Wennerberg. Samlingar af latinska medeltidshymner ha utgifvits af bl. a. tyskarna Daniel (5 bd, 1841—56), Mone (3 bd, 1853—54), Dreves och Blume (51 bd, 1886—1908), Milchsack (1886) och Roth (1887), schweizaren Morel (1867), engelsmännen Misset och Weale (1888), belgiern Chevalier (1894) och svensken Klemming (4 bd, 1884—87), samling af grekiska medeltidshymner af Christ och Paranikas (1871). — Hymner i modern musikalisk mening äro sångverk, mest beräknade på storartad verkan med kör, orkester o. s. v., samt af både världsligt och andligt innehåll. A. L. (E. F—t.) Hymnik (se Hymn), hymndiktning. — Hymnisk, som är utmärkande för eller hänför sig till hymndiktning. Hymnod (grek. hymnodos, af hymnos, lofsång, och odos, sångare), forngrekisk hymndiktare eller hymnsångare. Hymnograf (af grek. hymnos, hymn, och grafein, skrifva), hymn- l. psalmdiktare. Hymnolog [-lå̄g; af grek. hymnos, lofsång, och logos, lära], hymn- l. psalmkännare. — Hymnologi, kunskapen om kyrkosångerna och deras författare. Jfr Albert Fischer, "Kirchenliederlexikon" (2 bd, 1878—79), Fischer och Linke, "Blätter für hymnologie" (1883—89 och 1894), Chevalier, "Repertorium hymnologicum" (2 bd, 1892—94), Julian, "Dictionary of hymnology" (1894), Friedlander, "Den kyrkliga diktningen" (bd 1—2, 1900—08) samt Beckman, "Den nya svenska psalmboken, framställd uti försök till svensk psalmhistoria" (1845—72) och "Svensk psalmhistoria i sammandrag" (1863). — Hymnologisk [-lå̄g-], som hör till eller behandlar hymnologien. Jfr Hymn. Hynda. Se Hunden, zool. Hyndevadsström och Hyndevadsån. Se Eskilstunaån och Hjälmaren. Hyndla, nord. myt., en jättekvinna, som omtalas i den efter henne benämnda eddasången Hyndluljóð. Uti denna dikt meddelar Hyndla åt Freja