Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hylten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hymeskviða, en sång i den äldre
eddan. Oglad var H. öfver besöket af jättefienden
Tor. Till aftonmåltiden tillreddes tre tjurar, af
hvilka Tor ensam åt upp två, hvilket framkallade
det yttrandet af H., att nästa dag finge de
nog skaffa sig fiskmat. Tor och H. rodde då så
långt ut, att den senare började blifva rädd
och började fiska. H. drog upp två hvalar på
en gång; Tor satte ett oxhufvud på kroken,
och Midgårdsormen nappade på betet. Tor drog
upp den till båtkanten och slog till ormens
hufvud med sin hammare (se fig.), så att det
brakade i klipporna och hela jorden bäfvade;
men då släpptes taget, och ormen sjönk tillbaka
ned i djupet. Efter återkomsten uppmanades
slutligen gudarna att försöka bära kitteln ur
huset. Tor lyckades sätta den på sitt hufvud,
ehuru den var så stor, att dess ringar nådde
ned till hans hälar. Länge gingo gudarna, innan
de sågo sig tillbaka, men därvid märkte Tor,
att H. i spetsen för en mängd jättar förföljde
dem. Han satte då ned kitteln och drap H. samt
alla de andra jättarna med hammaren Mjolner.
— Samma berättelse omtalas med
några få afvikelser uti den yngre
eddan, dock utan att nämna Tyr. — Namnet
Hymer är besläktadt med hum, mörker.
Th. W.*
Hymeskviða ("Hymerskvädet"), en af de yngre
gudasångerna i den äldre eddan. Troligen
diktad i nordliga Norge i slutet af
900-talet. Se F. Jónsson, "Oldn. og
oldisl. lit. hist." I, s. 153 ff. Se Hymer.
B—e.
Hymettos (grek. Ὑμηττός, lat. Hymettus),
bergskedja i grekiska landskapet Attika, löpande
i riktning mellan n. n. ö. och s. s. v. på
ungefär 10 km. afstånd ö. om Aten. Största
höjd 1,027 m. Bergarten är, på underlag af
glimmerskiffer, en blåaktig, vackert ådrad
marmor, hvilken i synnerhet under den romerska
tiden var ett högt värderadt material för
praktbyggnader. H. är fullkomligt skoglöst,
men till en stor del öfvervuxet med vild
timjan och andra doftande örter, ur hvilka de
där i stor mängd lefvande bien suga den ännu
likasom i forntiden för sin fina arom berömda
hymettiska honungen. På en af H:s åsar stod
fordom en bildstod af "den hymettiske Zeus".
A. M. A.
Hymettus. Se Hymettos.
Hymir. Se Hymer.
Hümmling (Huimling), en hedsträcka i
preussiska reg.-omr. Osnabrück, mellan Ems
och Oldenburg. Den har en omkrets af omkr. 40
km. Befolkningen är gles och fattig samt
sysselsätter sig hufvudsakligen med bi- och
boskapsskötsel.
(J. F. N.)
Hymn (grek. hymnos, eg. kväde). 1. Litt. o. mus.,
en (gärna i fria och djärfva rytmiska former klädd) lofsång till
eviga makter, till en guds ära, festsång till
en hjältes pris o. s. v. (jfr Lyrik). Hymner
ha funnits hos de flesta kulturfolk:
babylonier, egypter, inder (Rigveda), hebréer
(psalmerna, delar af Jobs bok och Esaias’ bok),
greker (homeriska, orfiska samt Pindaros’
hymner), romare (saliska prästsången) samt
särskildt i den kristna
— latinska och grekiska — kyrkan, där hymnen
fick sin bestämdare betydelse. Berömda
hymndiktare i västerländska kyrkan voro
Hilarius den helige, Ambrosius (som författade
hymnerna Deus creator, Æterna rerum, Veni,
redemptor och Jam surgit, men icke den honom
tillskrifna Te deum), Venantius Fortunatus
(Vexilla regis, Salve festa), Prudentius
(Jam mæsta), Paulus’ Diaconus (Ut queant
laxis), Robert af Frankrike (Veni sancte),
Herrmannus Contractus (Salve regina), Tomas
från Aquino (Lauda Sion), Tomas af Celano
(Dies iræ), Jacoponus (Stabat mater) m. fl.,
i grekiska kyrkan Clemens Alexandrinus,
Gregorius af Nazians, Synesios från Kyrene,
Johannes Chrysorrhoas och Romanos. De
sista fem af ofvannämnda hymner äro i
tonsättningen eg. sekvenser (se d. o.),
hvilka emellertid knappt annorlunda än
historiskt kunna särskiljas från hymnerna,
då båda slagen hade det musikaliskt utmärkande
(i motsats till halleluja och gradualsången),
att de saknade "jubilation" (koloratur)
och vanligen satte blott en ton för hvarje
stafvelse. Hymntexterna, särskildt de senare
sekvenserna, äro metriskt epokgörande såsom
betecknande brytningen mellan antik och modern
verskonst, enär de, ehuru diktade på latin,
kasta öfver bord den antika kvantitetsmetern
och i stället byggas på accent, oftast äfven
rim. Några hymner bära särskilda epitet, såsom
Gloria: "hymnus angelicus", Sanctus: "hymnus
triumphalis" etc. Bland nyare hymndiktare
må nämnas Klopstock, Goethe ("Prometheus",
"Gesang Mahomets"), Schiller, Hölderlin, Shelley
(det kämpande och evighetsträngtande tviflets
hymner i "Queen Mab"), Tegnér, Stagnelius,
Talis Qualis, Wennerberg. Samlingar af latinska
medeltidshymner ha utgifvits af bl. a. tyskarna
Daniel (5 bd, 1841—56), Mone (3 bd, 1853—54),
Dreves och Blume (51 bd, 1886—1908), Milchsack
(1886) och Roth (1887), schweizaren Morel (1867),
engelsmännen Misset och Weale (1888), belgiern
Chevalier (1894) och svensken Klemming (4 bd,
1884—87), samling af grekiska medeltidshymner af
Christ och Paranikas (1871). — Hymner i modern
musikalisk mening äro sångverk, mest beräknade
på storartad verkan med kör, orkester o. s. v.,
samt af både världsligt och andligt innehåll.
A. L. (E. F—t.)
Hymnik (se Hymn), hymndiktning. — Hymnisk,
som är utmärkande för eller hänför sig till
hymndiktning.
Hymnod (grek. hymnodos, af hymnos, lofsång,
och odos, sångare), forngrekisk hymndiktare
eller hymnsångare.
Hymnograf (af grek. hymnos, hymn, och grafein,
skrifva), hymn- l. psalmdiktare.
Hymnolog [-lå̄g; af grek. hymnos, lofsång,
och logos, lära], hymn- l. psalmkännare. —
Hymnologi, kunskapen om kyrkosångerna
och deras författare. Jfr Albert Fischer,
"Kirchenliederlexikon" (2 bd, 1878—79), Fischer
och Linke, "Blätter für hymnologie" (1883—89 och
1894), Chevalier, "Repertorium hymnologicum"
(2 bd, 1892—94), Julian, "Dictionary of
hymnology" (1894), Friedlander, "Den kyrkliga
diktningen" (bd 1—2, 1900—08) samt Beckman,
"Den nya svenska psalmboken, framställd uti
försök till svensk psalmhistoria" (1845—72) och
"Svensk psalmhistoria i sammandrag" (1863). —
Hymnologisk [-lå̄g-], som hör till eller behandlar
hymnologien. Jfr Hymn.
Hynda. Se Hunden, zool.
Hyndevadsström och Hyndevadsån. Se Eskilstunaån
och Hjälmaren.
Hyndla, nord. myt., en jättekvinna, som omtalas
i den efter henne benämnda eddasången Hyndluljóð.
Uti denna dikt meddelar Hyndla åt Freja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
