art, som anses ganska stor, når en längd af 55—70 mm. med en spets mellan sidorna af endast 5—6°. — Se G. Holm, "Sveriges kambr.-siluriska Hyolithidæ och Conulariidæ" (Geol. byråns publ. ser. C, n:r 112, 1893). S—s. Hyolithusgruppen (mindre egentligt Hyolithuszonen), geol., en flera hundra meter mäktig, djupt liggande afdelning af våra lappländska fjällbildningar, hvilken vanligen visar sig inom högfjällsområdets östra del. Den bildas af mer eller mindre starkt metamorfoserade skifferbergarter (egentliga Hyolithusgruppen) samt af klastiska bergarter ("Sjöfallssandstenen", m. m.), dock med öfvergångsformer. Dessa bergarter räknades förut vanligen till urberget, men, sedan man 1882 lyckats finna några ytterst sparsamma fossil (företrädesvis Hyolithus), måste hela denna viktiga del af fjällbildningarna "upplyftas" från de azoiska bildningarnas stora massa till de paleozoiska. Beträffande de kolossala massorna af dels eruptiva, dels verkligt lagrade, i viss mån urbergslika bergarter, som i fjällen ligga ofvanpå Hyolithusgruppen, ansluta sig f. n. flera af de svenske fjällforskarna till den uppfattningen, att Hyolithusgruppen i själfva verket är yngre, men i abnormt läge till de ofvanpå liggande bergarterna, hvilka genom oerhörda öfverskjutningar vid jordskorpans veckningsprocesser skulle erhållit detta läge. Faktiskt är dock frågan ännu endast på hypotesens stadium. Se F. Svenonius, "Stora sjöfallets och angränsande fjälltrakters geologi" (Geol. fören:s förh. 1899—1900). S—s. Hyolithuszonen. Se Hyolithusgruppen. Hyopotamidæ, paleont., utdöd däggdjursfamilj, omfattande de äldsta, eocena och gammalmiocena släktena af partåiga selenodonter. Hit höra t. ex. Anthracotherium och Hyopotamus, former af alla möjliga storlekar från kaninens till noshörningens. Gemensamt för dem alla är byggnaden af de öfre molarerna, som hvardera ha fem halfmånformade emaljveck, tre på främre och två på bakre tandhalfvan (se fig.). Hyopotamidæ utdö i undre miocen och måste, säger Kovalevski, utdö på grund däraf, att reduktionen i deras fot var inadaptiv, d. v. s. sidotårna reducerades, utan att mellantårna samtidigt ernådde en ändamålsenligare anpassning till den yttre ändan af tarsus, resp. carpus. A. Hng.

Kindtand (med emaljveck) af Hyopotamidæ-art. a framåt, b inåt.

Hyopotamus Owen, paleont., fossilt släkte bland de selenodonta partåiga däggdjuren, är nära besläktadt med Anthracotherium, men skiljer sig från detta släkte genom förlängda käkar och däraf framkallade stora luckor emellan hörn- och kindtänderna; de fem emaljvecken på öfre molarerna äro utprägladt halfmånformiga. Sidotårna äro reducerade. En art uppnår storleken af en oxe. Släktet uppträder under eocen, men fortlefver in i äldre miocen. A. Hng. Hyoscin, kem. farm., äldre benämning på skopolamin (se d. o.). Hyoscyamin, kem. farm., en i blad och frön m. m. af flera solanacéer, särskildt bolmört (Hyoscyamus niger L.), belladonna (Atropa Belladonna L.) och spikklubba (Datura Stramonium L.), förekommande växtbas. Den utgöres af färglösa, silkesglänsande kristaller, som smälta vid 108°,5 C. och lösas svårt i vatten, lättare i alkohol och i utspädda syror. Dess elementära sammansättning är lika med atropinets, C₁₇ H₂₃ NO₃, till hvilket ämne hyoscyaminet förhåller sig på ett synnerligen intressant sätt. Det i växterna förekommande hyoscyaminet har egenskapen att inverka på polariseradt ljus så, att det vrider polarisationsplanet åt vänster (vänster- l. l-hyoscyamin). På konstgjord väg har framställts ett motsatt verkande, höger- l. d-hyoscyamin. Om dessa båda s. k. "optiska antipoder" sammanföras, uppstår en "optiskt neutral" eller "racemisk" form, och denna har visat sig vara identisk med det förut kända atropinet, som ej påverkar polarisationsplanet. Ett liknande förhållande har tidigare af Pasteur upptäckts för olika slag af vinsyra och har för den teoretiska kemien, särskildt för utveckling af den s. k. stereokemien, varit af grundläggande betydelse (se Vinsyra). Om det naturliga l-hyoscyaminet i spritlösning påverkas af alkali (natronlut), öfverföres det i atropin. Möjligt är å andra sidan, att atropin, redan när det löses i vatten, uppdelas i de nämnda optiska antipoderna och att vid atropinets verkan på människo- och djurorganismen det väsentligen är det giftigare l-hyoscyaminet, som bestämmer effekten. I vissa riktningar (på ögat, hjärtat och körtlarna) verkar nämligen l-hyoscyamin dubbelt så starkt som atropin och 12—18 gånger så starkt som d-hyoscyamin, hvilket sistnämnda ämne är så svagt verksamt på dessa organ, att det icke spelar någon roll. Af det sagda framgår, att verkan af hyoscyaminet bör vara väsentligen lik den af atropin (se d. o.). Att åter förgiftning med bolmört ofta ter sig annorlunda än en förgiftning med atropin, kan bl. a. förorsakas däraf, att i bolmörten finnes en tredje mycket giftig växtbas, skopolamin (se d. o.) l. hyoscin, som i sina verkningar något mera afviker från atropinet. Jfr Datura. C. G. S.

Bolmört. 1 gren med blommor och fruktanlag, 2 längdsnitt af blomfoder, omslutande fruktanlaget, 3 moget fröhus med affallande lock.

Hyoscyamus L., bot. farm., ett släkte inom solanacéernas familj, med bägarlikt, djupt