understödja det ungerska själfständighetspartiet mot
kejsaren, men då (från 1683) turkarna i ett nytt
anlopp vände sig emot denne, framkallade Polens
och Österrikes uppenbara intressegemenskap
den tidigare förberedda omkastningen i J:s
politik. Genom en förbundstraktat med kejsaren
(mars 1683) åtog han sig att med 40,000 man
deltaga i kriget; i aug. drog han det redan
hotade Wien till undsättning, och 12 sept. 1683
dref han bort den turkiska belägringshären från
dess murar. Med denna bedrift hade han blifvit
hela kristenhetens hjälte och firades i bild
och dikt. Det fortsatta turkkriget erbjöd
icke liknande lagrar; fälttåget till Donau
1686 slutade tvärtom med ett polskt nederlag;
f. ö. blef också den samtidiga slutuppgörelsen
med Ryssland (fred i Moskva maj 1686) ganska
snöplig, i det den lämnade det östra Ukrajna med
Kiev i ryssarnas händer. — I sin inre politik
fick J. spåra, att adeln, trots vissa anlopp af
patriotisk offervillighet, ingalunda tacksamt
blickade upp till honom som sin store ledare,
utan alltjämt i fanatisk misstänksamhet hyllade
”den gyllne frihetens” anarkiska ideal. Från
1685 sprängdes nästan hvarje riksdag, och då
J. i dynastisk omtanke gjorde vissa försök att
låta sin son Jakob framträda som presumtiv
tronarfvinge, såg adeln däri ett utslag af
det värsta tyranni och sökte vinna äfven
utländskt stöd för en motintrig, som afsåg
J:s detronisering. Dennes sista regeringstid
förbittrades ytterligare genom tvister mellan
hans söner (Jakob, f. 1667, d. 1737; Alexander,
f. 1677, d. 1714; Konstantin, f. 1680,
d. 1727) och den intriganta, allmänt hatade
drottningen. Karl XII var 1704 betänkt på att
uppsätta en af J:s söner på polska tronen i
st. f. August II, men denne skaffade Jakob och
Konstantin i sina händer och höll dem fångna
ända till freden i Altranstädt (1706). Alexander
afslog det farliga anbudet om kronan. Litt.:
K. Waliszewski, ”Marysienka” (Paris, 1898).
1 o. 2. H. A—t.
Johan (port.
João), konungar af
Portugal.
1. J. I
den oäkte l.
den store, stiftare
af oäkta linjen af burgundiska huset i Portugal,
f. 1357, d. 1433, var son af Peter I den stränge
och Theresa Lorenzo. Efter sin halfbroder
konung Ferdinands död 1383 reste han sig mot
dennes änka Eleonora Tellez och fortsatte
striden mot hans måg, Johan I af Kastilien,
upphöjdes till konung 1385 och slog Johan s.
å. vid Aljubarrota. Fred slöts först 1411.
Under J:s tid började kampen med morerna i Afrika
— Céuta eröfrades 1415 —, och 1418 inledde
hans son Henrik Sjöfararen upptäcktsfärderna
längs Afrikas västkust. J. var förmäld
med Johans af Gaunt dotter Filippa.
2. J. II
den fullkomlige, den föregåendes
sonsons son, f. 1455, d. 1495, efterträdde
1481 sin fader, Alfons V. Han kufvade adeln
och dräpte med egen hand sin frände,
hertig Ferdinand af Viseu, broder till hans
efterträdare Emanuel. Från morerna tog han
Tanger; åt Godahoppsudden, som 1486 kringseglades
af Diaz, gaf han dess namn. Fördraget i
Tordesillas 1494 uppdrog nu en gränslinje
mellan Portugals och Spaniens förvärf i
främmande världsdelar 370 mil v.
om Kap-Verde-öarna.
3. J. III, Emanuel I:s son och efterträdare,
f. 1502, d. 1557, uppsteg på tronen 1521.
Han uppmuntrade handeln med Ostindien, Japan
och Brasilien, hvilket land han gjorde till koloni, och
återupprättade universitetet i Coimbra. Samtidigt
gynnade han kyrkan och jesuiterna, införde
inkvisitionen (1536) och slöt sig nära till
Spanien. Hans tid är öfvergångsskedet från
Portugals storhet till dess förfall.
<img l>
4. J. IV, afkomling af J. I:s oäkta son
hertig Alfons af Bragança och grundläggare af
dynastien
Bragança, f. 1604, d. 1656,
utropades till konung i dec. 1640, då
Portugal befriade sig från det 60-åriga
spanska väldet. Spanjorerna besegrades vid
Montijo 1644, och holländarnas eröfringar i
Brasilien återvunnos; däremot togo dessa Ceylon
(1638—58) och förstörde den portugisiska handeln
på Indien, medan Portugals öfriga handel till
följd af traktater 1642 och 1654 mer och mer
kom i engelska händer. J. var stor musikvän och
själf en bildad musiker samt musikskriftställare
och komponerade andliga körverk.
5. J. V, den föregåendes sonson, f. 1689,
d. 31 juli 1750, uppsteg 1706 på tronen efter sin
fader, Peter II, och var liksom denne Englands
bundsförvant i spanska successionskriget.
J. slösade oerhörda summor på kyrkliga byggnader,
såsom jätteklostret Mafra, under det förvaltning,
här och flotta förföllo. Genom sin undergifvenhet
under kyrkan vann han patriarkatsvärdighet
åt ärkebiskopssätet i Lissabon och själf
hederstiteln ”rex fidelissimus” (allra trognaste
konung).
<img l>
6. J. VI, son till den föregåendes sondotter,
regerande drottningen af Portugal Maria I,
och titulärkonungen Peter III, f. 13 maj 1767,
d. 10 mars 1826, blef till följd af moderns
sinnessjukdom 10 febr. 1792 Portugals
regent och konung efter hennes död, 20 mars
1816. Då J. under krigen mot Napoleon troget
slöt sig till England, förklarade denne 11
nov. 1807 huset Bragança afsatt, hvarpå J. tog
sin tillflykt till Brasilien, där han stannade
till 1821. Efter fransmännens fullständiga
nederlag stod en engelsman, marskalken Beresford,
i spetsen för Portugals styrelse, men störtades
genom en resning 1820; J. återvände då till
Europa och besvor (1 okt. 1822) 1812 års
spanska författning med ringa ändringar som
gällande i Portugal. Brasilien förklarade sig
emellertid 1 aug. 1822 oafhängigt och upphöjde
12 okt. s. å. J:s son dom
Pedro till kejsare;
dess oberoende erkändes af J. 15 nov. 1825. I
Portugal ställde sig J:s gemål Charlotta Joachima
Theresa (se d. o.) och hans
