yngre son dom Miguel i spetsen för en reaktion, som ledde till en statskupp i april 1824 med syfte att afsätta J.; men med engelskt och franskt understöd tvang denne dom Miguel att gå i landsflykt (maj s. å.) och återställde den 1823 upphäfda författningen. 1—4, 6. ^{G. W—k.} 5. (^{G. W—k.}) <img l>

Johan (ty. Johann) Nepomuk Maria Josef, konung af Sachsen, f. 12 dec. 1801 i Dresden, d. 29 okt. 1873 i Pillnitz, var son af prins Maximilian af Sachsen och Karolina af Parma. Han gjorde goda studier i synnerhet i de gamla språkens litteratur och italienska samt öfversatte från detta språk, under pseudonymen Philalethes, Dantes ”Divina commedia” (1839—49, 3 bd, med kritiska och historiska anmärkningar; sedan flera uppl.). Därjämte var han från 1821 medlem, från 1825 vicepresident och 1830—31 president i finanskollegiet, chef för rikets kommunalgarden 1830—46 och ordf. i statsrådet från 1831; han hade viktig del i författningen af 1831 och deltog som led. af första kammaren nitiskt i landtdagarnas lagstiftande verksamhet från 1831, till dess 1848 års rörelser för någon tid aflägsnade honom ur det politiska lifvet. Efter sin broder Fredrik August II:s död, 9 aug. 1854, uppsteg J. på tronen och egnade sig outtröttligt åt regeringsärendena. Särskildt lade han sig vinn om domstols- och lagreformer, järnvägsnätets utveckling och näringsfrihetens införande samt vetenskapernas främjande. I den tyska förbundspolitiken motarbetade han, med ministern v. Beust vid sin sida, Preussens planer; han sökte till en början åstadkomma en närmare sammanslutning mellan Tysklands stater utom Österrike och Preussen (”triasidén”), men slöt sig vid Preussens krigsförklaring sommaren 1866 till Österrike. Efter Österrikes nederlag inträdde han i Nordtyska förbundet. Med sin gemål, Amalia Augusta af Bajern (f. 1801, förmäld 1822, d. 1877), hade han nio barn, af hvilka sönerna Albert och Georg följde honom på tronen. — Jfr v. Falkenstein, ”J., könig von Sachsen” (1878). (^{G. W—k.}) Johan (ty. Johann), kurfurstar af Sachsen. <img l>

A. Af ernestinska linjen: 1. J. den ståndaktige (J. der beständige), fjärde son till kurfursten Ernst, f. 30 juni 1468, d. 16 aug. 1532, styrde jämte sin äldre broder, Fredrik den vise, från faderns död 1486 ernestinska Sachsen, utom kurlandet, samt öfvertog 1525 vid broderns död det hela jämte kurvärdigheten. 1526 bildade J. i förening med landtgrefve Filip af Hessen förbundet i Torgau, genom hvilket de evangeliske sammanslötos till ett fast parti, bidrog kraftigt till besluten på riksdagen i Speier s. å. och lät i sitt land Luther genomföra en ny kyrkoordning, som togs till förebild i andra områden. På 1529 års riksdag i Speier, där den minnesvärda protesten utfärdades, stod J. oryggligt fast vid reformationens sak, likaså på riksdagen i Augsburg 1530, där han främst undertecknade ”bekännelsen”, och bragte 1531 jämte Filip af Hessen till stånd det protestantiska förbundet i Schmalkalden. Genom religionsfreden i Nürnberg juli 1532 försonade han sig med kejsaren. Med sin gemål i första giftet, Sofia af Mecklenburg (d. 1503), hade han sonen Johan Fredrik, som efterträdde honom. — 2. J. Fredrik den ädelmodige <img l>

(J. der grossmüthige), den föregåendes son, f. 30 juni 1503 i Torgau, d. 3 mars 1554 i Weimar, ärfde 1532 efter sin fader kurvärdigheten och erhöll 1535 kejsar Karl V:s stadfästelse å denna. Ifrig anhängare af reformationen, fördref han 1542 jämte Filip af Hessen den katolske hertig Henrik af Braunschweig ur hans land. Vid schmalkaldiska krigets utbrott 1546 försummade han tillfället att kasta sig öfver Karl V och stod overksam vid Donau, medan hans fientlige frände hertig Morits af Sachsen eröfrade hans land. Han skyndade att återtaga detta och bemäktigade sig äfven nästan hela Morits’ område, men angreps 24 april 1547 af kejsaren och denne vid Mühlberg, där han trots personlig tapperhet togs till fånga. Han dömdes 10 maj som rebell till döden och måste genom kapitulationen i Wittenberg 19 maj till Morits’ förmån afsäga sig kurfurstendömet; hans söner erhöllo endast vissa områden i Thüringen. Dödsdomen verkställdes dock icke, utan J. F. hölls i strängt fängelse till 1552. Vid universitetets i Jena 300-års jubelfest, 1858, aftäcktes där hans af Drake modellerade bronsstaty. Med sin gemål, Sibylla af Kleve, hade J. F. tre söner. — Jfr biografier af Rogge (1902) och Mentz (del I, 1903). <img l>

B. Af albertinska linjen: 1. J. Georg I, kurfurst Kristian I:s andre son, f. 5 mars 1585, d. 8 okt. 1656, blef 1611 kurfurste efter sin äldre broder Kristian II:s död. Johan Georg hade bort vara de evangeliska riksständernas ledare; men emedan han afundades Pfalz dess politiska inflytande, misstänkte fränderna af ernestinska linjen och hatade kalvinismen, närmade han sig det katolska Österrike samt ådrog sig