därigenom en väsentlig del af ansvaret för det
protestantiska partiets splittring. Han afslog
1619 anbudet af Böhmens krona, gaf ärkehertig
Ferdinand sin röst vid kejsarvalet s. å.,
understödde under trettioåriga krigets första
tid kejsaren med hjälptrupper samt använde
allt sitt inflytande för att bryta förbundet
mellan Danmark och nedersachsiska kretsen. 1631
sammankallade han emellertid ett evangeliskt
furstekonvent till Leipzig och gjorde genom ett
där stiftadt förbund ett vanmäktigt försök att
åstadkomma en väpnad neutralitet. Genom sin
vägran att till Magdeburgs undsättning lämna
Gustaf Adolf fri öfvergång öfver Elbe blef han
en orsak till denna stads förstöring. Sedan
Tillys trupper börjat härja Sachsen, slöt han
(11 sept. n. st. i Coswig) förbund med svenske
konungen och eggade denne till slaget vid
Breitenfeld (17 sept. n. st.), där J. G. själf
och hans trupper nesligt togo till flykten. Han
verkställde därefter med stor lamhet det åt
honom anförtrodda infallet i Böhmen, trädde efter
Gustaf Adolfs död genast i underhandlingar med
kejsaren och slöt efter svenskarnas nederlag
vid Nördlingen (1634) enskild fred med denne
(i Prag 30 maj n. st. 1635) samt förband sig
att medverka till svenskarnas och fransmännens
fördrifvande ur Tyskland. Till straff för hans
affall härjades sedan hans land af Banérs
och Torstensons härar, hvilket slutligen
nödgade honom till stillestånd med svenskarna
(i Kötzschenbroda 6 sept. n. st. 1645). Genom
westfaliska freden tillerkändes honom Lausitz,
som redan i Pragfreden afträdts till honom,
samt biskopsdömena Meissen, Merseburg och
Naumburg. Dessutom fick hans son August (d. 1680)
ärkebiskopsstiftet Magdeburg på lifstid. Böjelse
för slöseri, dryckenskap och jakt, plumpa seder
och ett hårdt hjärtelag voro utmärkande drag i
J. G:s karaktär. Hans biktfader Hoë v. Hoënegg
påverkade honom till Österrikes förmån. Med sin
andra gemål, Magdalena Sibylla af Brandenburg,
hade han tre döttrar och sex söner. Mellan de
fyra söner, som öfverlefde honom, Johan Georg,
August, Kristian och Morits, delade han sitt
land. — Jfr Struck, ”J. G. und Oxenstierna”
(1899). — 2. J.
Georg II, den föregåendes äldste
<img l>
son, f. 31 maj 1613, d. 22 aug. 1680 i Freiberg,
blef kurfurste vid faderns död 1656 och ingick
med sina bröder ”hufvudförlikningen” i Dresden
1657. Stora summor slukade hans praktlystnad:
han lät bl. a. upprätta den första ordentliga
teatern i Tyskland, omgaf sig med en lysande
hofstat och gjorde Dresden till Tysklands
skönaste stad. En öfverenskommelse med ständerna
1661 lade dock en fast grund för landets framtida
finansförvaltning. I sin utrikespolitik vacklade
J. G. mellan Frankrike och kejsaren och lät sig
bestämmas af utsikterna till subsidier. Han
var förmäld (1638) med Magdalena Sibylla af
Brandenburg-Baireuth. -- 3. J.
Georg III, den
föregåendes son, f. 20 juni 1647, d. 12
<img l> sept. 1691 i Tübingen, efterträdde 1680
sin fader som kurfurste och liknade honom
i njutningslystnad, men upprättade 1682 en
stående här och var en tapper krigare. Han
anförde kejserliga härens vänstra flygel
i slaget utanför Wien 12 sept. 1683, tog
1689 under Karl af Lothringen verksam del i
belägringen af Mainz och fick 1691 öfverbefälet
öfver riksarmén. Med sin gemål, Anna Sofia
(d. 1717), dotter till konung Fredrik III af
Danmark, hade han två söner, Johan Georg och
Fredrik August, hvilka den ene efter den andre
följde honom i regeringen. — 4. J.
Georg IV,
den föregåendes son, f. 18 okt. 1668, d. 27
april 1694 i Dresden, efterträdde 1691 sin
fader som kurfurste. Hans politiske rådgifvare
var fältmarskalken von Schöning; för öfrigt
behärskades han af den sköna Magdalena
Sibylla von Neidschütz (f. 1675, d. 1694,
dotter till en gardesöfverste), med hvilken
han öppet underhöll förbindelse, äfven sedan
han 1692 förmält sig med änkemarkgrefvinnan
Eleonora Erdmuthe Lovisa af Ansbach. Af kejsar
Leopold I lät han, särskildt genom Magdalenas
upphöjelse till riksgrefvinna von Rochlitz, 1693
förmå sig att deltaga i kriget mot Frankrike.
(
G. W—k.)
Johan Parricida (lat., ”frändemördaren”),
hertig af
Schwaben, son till hertig Rudolf II af
Schwaben och sonson till tyske konungen Rudolf
I af Habsburg, f. 1290, kräfde vid uppnådd
myndighetsålder fåfängt sitt föräldraarf af
sin farbroder och förmyndare, konung Albrekt I,
sammansvor sig därpå med flera schwabiska herrar
och mördade Albrekt på stranden af Reuss, nära
Windisch (1308). Till följd af detta illdåd blef
J. förklarad i akt. Om hans senare lefnadsöden
och död finnas olika berättelser. Enligt en
uppgift har han 1313 som botgörare sammanträffat
med kejsar Henrik VII i Pisa och förgäfves
anropat denne om nåd.
Johan (ung.
János)
Zapolya, konungar af
Ungern och furstar af
Siebenbürgen:
1. J.
Zapolya, son till István Zapolya och
furstinnan Hedvig af Teschen, f. omkr. 1487,
d. 22 juli 1540 i Mühlbach vid Hermannstadt,
ansåg sig med stöd af sin rikedom, som 1504 ökats
med konungasonen Johan Hunyadis besittningar,
och sitt furstliga möderne berättigad att ega
konung Vladislavs dotter, men lyckades ej i
sin sträfvan. 1511 utnämndes han till vojevod
(furste) af Siebenbürgen och intog därefter plats
som ledare af ett stort parti. Undertryckandet
af ett bondeuppror under Georg Dózsa, hvarvid
han vid Temesvár (1514) rasade med skoningslös
grymhet, gjorde honom mycket populär i magnat-
och adelskretsar, och stödd på dessa kunde
han intaga en allt mäktigare ställning emot
hofpartiet. Man beskyller honom — med hvad rätt
må lämnas därhän — för att ha vållat Belgrads
fall (1521) genom att lämna det utan understöd
och att för sent ha inträffat på Mohácz’
slagfält (1526), där konung Ludvig II föll i
kamp emot
