turkarna. Efter honom valdes J. af sina anhängare till Ungerns konung och kröntes i nov. 1526 i Stuhlweissenburg. Men ett annat parti utsåg i dec. s. å. Ludvig II:s svåger, Ferdinand af Österrike, till konung, och emellan de två konungarna började under turkisk inblandning en för Ungern högst olycklig strid (se vidare Ungern, historia). Med sin gemål Isabella (förmäld i febr. 1539, d. 1559), dotter af hans svåger Sigismund I och dennes andra gemål, Bona Sforza, hade J. en son (se J. 2). — 2. J. Sigismund Zapolya, furste af Siebenbürgen, (titulär-)konung af Ungern, den föregåendes son, f. 6 juli 1540, d. 14 mars 1571, utnämndes 1541 till turkisk vasallfurste af Siebenbürgen emot en årlig tribut af 10,000 guldgyllen, stod under sin moders förmynderskap och begaf sig med henne till Polen, då genom fördrag af 1551 Siebenbürgen tillerkändes konung Ferdinand I, men återkallades 1556 af furstendömets ständer. Han nödgades på grund af förhållandena föra en mycket vacklande utrikespolitik för att upprätthålla ett af Österrike och Turkiet i möjligaste måtto oberoende välde i Siebenbürgen (se vidare Ungern, historia). J. var den siste af sin ätt. J. Th. W.* Johan (ty. Johann), ärkehertigar af Österrike: <img l>

1. J. Baptist Josef Fabian Sebastian, tysk riksföreståndare, f. 20 jan. 1782 i Florens, d. 11 maj 1859 i Graz, var son till dåv. storhertigen af Toscana (sedermera kejsar Leopold II) och Maria Ludovica af Spanien. I sept. 1800 fick han, med general v. Lauer vid sin sida, befäl öfver den mot Moreau uppställda österrikisk-bajerska hären, men besegrades 3 dec. s. å. vid Hohenlinden. Under kriget 1805 förde han befäl i Tyrolen. I Österrikes krig mot Frankrike 1809 slog J. Italiens vicekonung Eugène vid Sacile (16 april) och framträngde till Verona, men led under återmarsch till Wiens undsättning nederlag vid Raab (14 juni) samt inträffade utan egen förskyllan för sent vid Wagram, där hans broder Karl blef slagen af fransmännen. 1815 förde J. befäl öfver reserver vid öfre Rhen och intog i aug. Hüningen. Länge illa sedd vid hofvet till följd af sina tysk-nationella sympatier och sitt 1827 ingångna morganatiska äktenskap med postmästarens i Aussee dotter, Anna Plochl, tillbragte han därefter sitt lif i Steiermark, där han 1811 grundade en storartad läroanstalt (”Joanneum”) i Graz och i öfrigt uppmuntrade den andliga och materiella odlingen. Först 1848 trädde han åter fram i det offentliga lifvet. Kejsar Ferdinand, som flytt från sin upproriska hufvudstad, utnämnde honom 16 juni 1848 till sin ställföreträdare, och i Wien mottogs han som motståndare till Metternichs politik med hänförelse, men afreste 8 juli till Frankfurt, där nationalförsamlingen 29 juni valt honom till tysk riksföreståndare. Som sådan inverkade han dock föga på händelsernas gång, helst den tyska enhetstanken icke lät förena sig med österrikiska dynastiens intressen. Sedan Preussen och Österrike antagit det s. k. interim, enligt hvilket Tyska förbundets centralmyndighet för närmaste tiden skulle öfverlämnas åt en förbundskommission, nedlade J. 20 dec. 1849 sin myndighet och bosatte sig åter i Graz. Med Anna Plochl (f. 1804, d. 1885), som 1834 upphöjdes till friherrinna v. Brandhofen och 1850 till grefvinna v. Meran, hade han en son, Franz, grefve af Meran (f. 1839, d. 1891). — Litt.: Biografiska skrifter af Schimmer (1849), Schneidawind (s. å.), v. Leitner i det af Hlubek utgifna arbetet ”Ein treues bild des herzogtums Steiermark” (1860), Schlossar (1880), Krones (1890); Krones, ”Aus dem tagebuche erzherzog J:s 1810—15” (1891) och ”Aus österreichs stillen und bewegten jahren 1810—12 und 1813—15” (1892); v. Zwiedinek-Südenhorst, ”Erzherzog J. im feldzuge von 1809” (1892). Bref af J. äro utgifna af Schlossar (1878 och 1898). (G. W—k.) 2. J. Nepomuk Salvator, äfven prins af Toscana, yngste son till storhertig Leopold II af Toscana, f. 25 nov. 1852 i Florens, uppfostrades i Wien, deltog som generalmajor och brigadchef i ockuperingen af Bosnien 1878, blef 1879 fältmarskalklöjtnant och divisionsbefälhafvare i Pressburg, men förflyttades 1883 i samma egenskap till Linz på grund af sin mot högsta arméledningen kritiska skrift Drill oder erziehung? (s. å.) och miste 1887 sin tjänst på grund af inblandning i den bulgariska tronföljdsfrågan. J. afsade sig 1889 sina värdigheter och antog namnet Johann Orth (efter slottet Orth invid Gmunden). Han utrustade sedan ett kofferdifartyg (”Margherita”), men omkom 1891 vid dess förlisning vid Syd-Amerikas sydkust. Tid efter annan ha obestyrkta rykten dykt upp om, att han skulle lefva och ha igenkänts i olika länder (än i Chile, än i Europa). J. uppträdde jämväl som skriftställare i militären och andra ämnen; han utgaf bl. a. Einblicke in den spiritismus (5:e uppl. 1885). Jfr Heinrich, ”Erzherzog J. Mit beiträgen zur geschichte der begründung der zweiten dynastie Bulgariens” (1901). Johan Adolf, hertig af Holstein-Gottorp, f. 1575, d. 1616, var yngre son till hertig Adolf och valdes som barn till ärkebiskop i Bremen och senare till biskop i Lybeck. 1590 efterträdde han sin broder Filip som hertig och äktade 1596 Kristian IV:s syster Augusta. I motsats till de fleste andre gottorpske hertigar stod han ständigt i godt förhållande till Danmark. Han införde 1608 med sina två länsherrars, men utan ständernas samtycke förstfödslorätt för sina länder och grundlade 1606 biblioteket på Gottorp. 1596 afstod han Bremens och 1607 Lybecks stift till en yngre broder. E. Ebg. Johan af Brienne [-brie’n; fr. Jean de Brienne], konung af Jerusalem och kejsare i Konstantinopel. Se Brienne 1. Johan af Gaunt [gã’nt], eng. John of Gaunt, hertig af Lancaster, engelsk prins, fjärde son till konung Edvard III, f. 1340 i Gent (däraf tillnamnet ”af Gaunt”), d. 3 febr. 1399, hade som barn titeln earl af Richmond och förmäldes 1359 med Blanche, dotter till hertig Henrik af Lancaster, som var sonson till Henrik III:s andre son, Edmund, earl af Lancaster (se d. o.). Vid svärfaderns död 1361 blef J. genom arf earl och upphöjdes nov. 1362 till hertig af Lancaster. Han medföljde 1367