sin äldste broder, Svarte prinsen, på dennes expedition till Spanien, hade betydande andel i Peter den grymmes återuppsättande på Kastiliens tron och äktade, sedan hans första gemål 1369 aflidit, 1372 Peters ena efterlefvande dotter Konstantia, samtidigt med att hans yngre broder Edmund (sedermera hertig af York) förmälde sig med den andra, Isabella. J. antog s. å. titeln konung af Kastilien (han kom aldrig i besittning af tronen). Utnämnd till engelsk ”generalkapten i Frankrike och Akvitanien” företog J. 1373 en gagnlös marsch tvärs genom Frankrike från Calais till Bordeaux, men var vid framkomsten med sin lilla skara ur stånd att göra några återeröfringar i Akvitanien, hvarför han följande vår återvände till England. Där utöfvade han under faderns sista år tidtals ett starkt inflytande på riksstyrelsen i de världslige stormännens intresse och gynnade under sin strid mot biskop Wykeham af Winchester reformatorn Wycliffe. Han gjorde sig i sin strid mot ”det goda parlamentet” 1376 ytterst impopulär och misstänktes efter Svarte prinsens död s. å. för att vilja med undanträngande af dennes unge son Rikard tillegna sig kronan. Under Rikard II:s minderårighet var han mestadels upptagen af sin syssla som gränsbefälhafvare vid skotska gränsen; hans palats Savoy i London förstördes af de upproriske vid Wat Tylers resning 1381, och han misstroddes af sin brorson, sedan denne själf öfvertagit regeringen. J. begaf sig 1386 till Portugal, hvars konung Johan I 1387 gifte sig med hans dotter Filippa och sedan i förening med svärfadern gjorde ett försök att eröfra Kastilien. J. lyckades därvid med konung Johan af Kastilien träffa en uppgörelse, enligt hvilken han mot skadestånd i penningar afstod från kungatiteln och öfverflyttade sina anspråk på sin dotter Katarina, som förmäldes med konung Johans son Henrik. Själf kvarstannade J. till slutet af 1389 som ståthållare i Guienne och försonade sig vid hemkomsten med Rikard II, hvilken gjorde honom till hertig af Akvitanien (1390) och anlitade honom som underhandlare vid flera uppgörelser om stillestånd med Frankrike. J. sökte å sin sida i det längsta mäkla fred mellan Rikard och stormännen. Ånyo änkling 1394, gifte han sig 1396 med sin älskarinna Catherine Swynford (d. 1403), och deras barn legitimerades genom en parlamentsakt följande år (se Beaufort). I sitt första äktenskap var J. fader till Henrik Bolingbroke (sedermera konung Henrik IV) och blef genom honom stamfader för det kungliga lancasterska huset. V. S—g. Johan af Hoya. Se Hoya. <img l>

Johan af Leiden, nederländsk vederdöpare, f. 1509 i Leiden, hette eg. Jan Beukelszoon, af tyskarna äfven kallad Johann Bockold l. Bokelsohn. Sedan J. en tid gått i skola i Leiden, drog han omkring i England m. fl. länder som skräddare, gifte sig med en skeppardotter i Leiden, besökte därefter som köpman fjärran orter, bl. a. Lybeck och Lissabon, samt slog sig efter misslyckade spekulationer ned som värdshusvärd i sin födelsestad. Där omvändes han 1533 af ”profeten” Jan Matthys till vederdöparnas sekt och sändes i jan. 1534 som ”apostel” till Münster. J:s imponerande yttre förskaffade honom ett gynnsamt mottagande hos den ansedde tyghandlaren Knipperdolling, hans entusiasm och stora naturliga vältalighet vunno massorna, och han hade redan i febr. s. å. så beredt sinnena i Münster, att ”mästaren” där kunde bilda ett vederdöparsamhälle. Efter Jan Matthys’ död (påsken 1534) efterträdde J. honom som ”profet” och utöfvade under de närmast följande månaderna ett oinskränkt välde: han upphäfde den gamla stadsförvaltningen och införde de 12 äldstes styrelse; kvinnogemenskap proklamerades väl ej, men med tvång genomfördes polygami; själf kom han upp till 17 hustrur. Sedermera förlamades hans verksamhet; andra, såsom Johan Dusentschur, hvilken genomdref J:s val till ”Nya Israels” konung, togo initiativet. Ehuru J. tyckes ha förlorat sin själftillit som profet, uppträdde han med bestämdhet som konung: han höll ordentligt hof, utsände 28 apostlar att utbreda hans rike, satt till doms, och när hans vanlige skarprättare, ”ståthållaren” Knipperdolling, ej fanns till hands, verkställde han själf domen. Med järnhård hand höll J. allt missnöje nere, till dess Münster, efter en lång inneslutning, 24 juni 1535 eröfrades af rikstrupperna; då gaf J. sig på nåd och onåd, hölls därefter af biskopen af Münster inspärrad och förevisades som ett underdjur. 22 jan. 1536 blef han på ett kvalfullt sätt afrättad, men dog oförfärad. J. är hjälten i Meyerbeers opera ”Profeten” och Hamerlings epos ”Der könig von Sion”. Litt.: C. A. Cornelius, ”Geschichte des münsterischen aufruhrs der wiedertäufer" (2 bd, 1855—60), E. Belfort Bax, ”Rise and fall of the anabaptists” (1903), och H. Detmer, ”Johann von Leyden” m. fl. skrifter (1903 ff.). (Hj. H—t.) Johan af Luxemburg. Se Johan, konung af Böhmen. Johan af Nassau-Siegen [-ṡīgen], i yngre år kallad J. af Nassau-Dillenburg, 1601—02 svensk fältöfverste i Livland. Se Nassau-Siegen 1. Johan af Nepomuk, Böhmens skyddspatron, skall ha varit född i den lilla bömiska staden Nepomuk, egentligen hetat Jan Hasil, uppfostrats vid ett cistercienskloster i Grünberg samt blifvit magister vid universitetet i Prag. Sedermera prästvigdes han och blef predikant vid Teynkyrkan i Prag, domherre och predikant vid domen S:t Veit, allmoseutdelare vid konung Venceslav IV:s hof samt drottning Johannas biktfader. Då han en gång ej velat för konungen förråda, hvad drottningen i biktstolen anförtrott honom, lät den vredgade konungen honom undergå tortyr och aftonen före Kristi himmelsfärdsdag 1383 kasta honom i floden Moldau. 19 mars 1729 blef han af påfven kanoniserad, men redan långt förut hade han af folket blifvit åkallad såsom hjälpare mot lögnaktiga beskyllningar, oförskyllda misstankar och vattunöd. På hans åminnelsedag, ”den hel. Johans vallfart”, 16 maj, vallfärda bömarna till helgonets silfversarkofag i S:t Veits-kyrkan. — Man har sökt visa (Abel: ”Die legende vom heiligen Johann von Nepomuk”, 1855), att J. ej är någon historisk person, utan endast en diktad