hans lefnadsöden är föga bekant; de flesta uppgifterna därom ha legendarisk karaktär. Ej ens hans födelse- och dödsår äro säkert kända: det förra synes ha infallit i slutet af 600-talet, det senare någon tid före år 754. Härstammande från en förnäm ämbetsmannasläkt, innehade han äfven själf i sin ungdom ett högt ämbete vid kalifens af Damaskus hof, men inträdde omkr. 730 i den helige Sabas’ kloster s. om Jerusalem, där han sedan, egnande sig åt studier, skriftställarskap och hymndiktning, tillbragte hela sitt återstående lif. Som teolog vann han ryktbarhet först genom sitt uppträdande — sannolikt redan under sin ämbetsmannatid — mot kejsar Leo III till försvar för den af denne hotade bilddyrkan. I hans hithörande skrifter är allt det bästa, som från den grekiska kyrkans ståndpunkt kan anföras till förmån för denna dess älsklingsinstitution, redan sammanfattadt. I ojämförligt främsta rummet knyter sig dock hans betydelse till hans dogmatiska hufvudarbete Pegē gnōseos (Kunskapens källa). Det omfattar tre delar. I den första vill han ur den ”fientliga” grekiska filosofien sammanställa allt, som kan tjäna teologien till nytta — den sedan otaliga gånger upprepade bilden om filosofien som ”drottningen” teologiens ”tjänarinna” synes här för första gången vara använd. Sedan han i den andra delen lämnat en kritisk redogörelse för alla heretiska riktningar, öfvergår han i den tredje och viktigaste delen till en systematisk ”framställning af den ortodoxa tron” (E′kdosis tēs orto′doxu pi′steos). Med principiellt afstående från alla anspråk på originalitet har han här med sådan träffsäkerhet, takt och precision sammanfattat grundtendenserna i den tidigare kyrkliga läroutvecklingen, att hans framställning, som äfven på den västerländska kyrkans teologi utöfvat ett ej ringa inflytande, i den grekiska kyrkan än i dag gäller som det afslutande och oöfverträffliga uttrycket för dess tro. De problem, som senare sysselsatt den grekiska kyrkan, ha mera varit af liturgisk o. d. art; i rent teologiskt hänseende rör sig dess tänkande alltjämt väsentligen inom de af J. utstakade gränserna. Äfven som hymndiktare åtnjuter han inom sin kyrka ett utomordentligt högt anseende. Den bästa uppl. af hans skrifter är alltjämt den af Le Quien 1712 utgifna. Jfr Langen, ”J. von Damascus” (1879), samt afhandlingar af Holl i de af Harnack och Gebhardt utgifna ”Texte und untersuchungen”. E. Bg. Johannes Chrysostomos, kristen predikant. Se Chrysostomos. Johannes Damascenus, grekisk teolog. Se Johannes Chrysorrhoas. Johannes de Plano Carpini, italiensk resande. Se Carpini. Johannes döparen, Jesu förelöpare, var son till prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet, en släkting till Jesu moder. Luk. 1 berättar de närmare omständigheterna vid hans födelse, som egde rum sex månader före Jesu födelse, enl. den rabbinska traditionen i Hebron, enl. nyare sägner i staden Juta. I Juda öken beredde han sig småningom för sitt kall, och i kejsar Tiberius’ 15:e regeringsår (år 29 enl. vår vanliga tidräkning) framträdde han inför folket vid Jordan med en messiasförkunnelse, hvars grundtema var: ”Gören bättring (l. förändren edert sinne), ty himmelriket är nära!” Stora folkskaror omgåfvo honom och läto döpa sig. Sitt dop betecknade han som blott symboliskt profeterande om den rening från synderna medelst ”helig ande och eld”, hvarmed ”den starkare” skulle döpa. Ett halft år därefter lät Jesus själf inviga sig af J:s vattendop till sitt messiasvärf. Efter denna händelse visade Döparen sina lärjungar och folket till Jesus såsom deras utlofvade messias. Slutligen kastades han af Herodes Antipas i fängelset under borgen Machærus i Peréen. Evangelisterna angifva orsaken därtill ha varit hämnd af drottning Herodias, hvars brottsliga äktenskap med Antipas, en halfbroder till hennes lefvande frånskilde man, Herodes Boethus, J. bestraffat. Med denna detaljuppgift låter väl förena sig den judiske historieskrifvaren Josefos’ berättelse, att den skuggrädde konungen fruktat den genom Döparens predikan uppkomna folkrörelsen. Vid en födelsedagsfest, som Herodes Antipas firade på Machærus, begagnade sig Herodias af ett obetänksamt löfte af konungen för att få den besvärlige botpredikanten tyst för alltid. J. halshöggs. 24 juni (midsommardagen) är kyrkans åminnelsedag af denna händelse och bär J:s namn. J. P. Johannes döparens dag. Se Midsommardagen. Johannesen, Karen Lucie, norsk skådespelerska. Se Wolf. Johannesen, Edvard Holm, norsk fångstman, upptäcktsresande, f. 1844 i Balsfjorden nära Tromsö, for sommaren 1869 genom Kariska porten in i Karahafvet och seglade öfver detta, som i juli månad var nästan isfritt, till Bjelij Ostrov och sedan längs Novaja Zemljas östkust. Följande somrar (1870 o. 1871) kryssade han åter på Karahafvet. Under den första af dessa färder kringseglade han 3 sept. Novaja Zemljas nordkust, där han träffade ett alldeles isfritt haf, en färd, som några år förut alla geografiska auktoriteter skulle ansett som en omöjlighet. Under den andra framträngde han utan möda mot ö. öfver Ob-mynningens meridian. I öfversikten af K. vet. akad:s förhandlingar offentliggjordes J:s iakttagelser, och akad. tilldelade honom för hans förtjänster om Ishafsforskningen först sin medalj i silfver, senare den i guld. Samtidigt med att Nordenskiöld på ”Vegas” expedition 1878 nådde Taimursundet, mötte honom J., som på en ny resa i aug. s. å. hade upptäckt ön Ensomheden n. v. om kap Taimur. Efter hemkomsten till Tromsö företog han en resa till Japan och sökte i början af 1880-talet få till stånd ett handelskompani på Sibirien, men hans plan strandade. Han köpte sedan gården Sandör i Balsfjorden, där han lefde i små villkor; han omkom på resa till Tromsö 17 dec. 1901. (O. A. Ö.) Johannes’ epistlar. Se Johannes’ bref. Johannes Erici Salæmontanus (l. Salamontanus), präst, var sannolikt — som namnet antyder — född och uppväxt bland den lösa befolkningen vid Sala grufva, nämnes på 1560-talet som kaplan i Stockholm, företog sedan studieresor till Tyskland och bröt vid närmare bekantskap med de jesuitiska läroanstalterna bestämdt med de katolska tendenser han tidigare visat. Efter hemkomsten blef han skolrektor i Enköping, hölls en tid fängslad af Johan III för sitt motstånd mot liturgien och de nya skolböckerna, frigafs 1579 och blef sedan