tidskrifter. J. är en af utgifvarna af tidskr. ”Le monde oriental” (sedan 1906). Sedan 1892 är han led. af Human. vet. samf. i Uppsala. Johansson, Johan Erik, fysiolog, universitetslärare, f. 22 mars 1862 i Skultuna församling, Västmanland, blef student i Uppsala 1879, med. licentiat 1889, med. doktor 1890, docent vid Karolinska institutet s. å., laborator 1891 samt professor i fysiologi 1901 därsammastädes. Sedan 1900 har J. varit Fångvårdsstyrelsens hygieniska biträde. J. egnade sin vetenskapliga forskning först åt blodomloppets fysiologi, inom hvilken han bl. a. bearbetade kärlinnervationen (Studier öfver inflytandet på blodtrycket af retning af ryggmärgen och n. splanchnicus, gradualafh. 1890) och frågan om orsaken till stegringen af hjärtslagens antal vid muskelarbete (i ”Skandinavisches archiv für physiologie”, 1893). Senare har han med förkärlek bearbetat läran om ämnesomsättningen hos människan och 1896—1909 på detta område i nyss nämnda tidskrift offentliggjort en lång serie viktiga undersökningar, för hvilka han af Svenska läkarsällskapet två gånger erhållit pris. Om J:s framstående förmåga att behandla statistiska uppgifter bära hans i förening med F. Westermark utförda undersökning om några af de faktorer, som inverka på fostrets vikt, längd och hufvudomkrets (i ofvannämnda tidskr. 1897), äfvensom hans utredning af lungsotens frekvens i Sverige (1907) samt hans bearbetning af medicinalstatistiken i Medicinalstyrelsens årsberättelse (från 1900) fullgoda vittnesbörd. J. biträder vid redigeringen af medicinska afdelningen i Nordisk familjeboks 2:a uppl. och har för nämnda verk äfven författat ett stort antal artiklar. 1910 blef han led. af Vet. akad. R. T—dt. Johansson, Karl August, målare, f. 8 sept. 1863 i Härnösand, studerade vid konstakademien i Stockholm 1882—85, utställde 1894 en serie landskap från Tenerife, men har eljest hufvudsakligen målat Norrlands natur i olika årstider och olika stämningar, sommarafton, sommarnatt, kvällssol, solig vinterdag, nyfallen snö o. d. Kall decemberdag (1904) eges af Nationalmuseum, Höstmotiv från Ljungaren (s. å.) af Hudiksvalls läroverk. G—g N. Johansson, Johannes, hymnologisk och exegetisk författare, f. 14 maj 1867 i Uppsala, blef student där 1885, filos. kandidat 1889 och teol. kandidat 1898, prästvigdes 1902, utnämndes s. å. till lektor i Nyköping och befordrades 1903 till rektor vid folkskollärarinneseminariet i Falun. J. utgaf 1907 ett Förslag till psalmbok för svenska kyrkan, omfattande dels 1819 års psalmbok i oafkortad, men delvis starkt omarbetad form, dels ett tillägg på 200 psalmer af äldre och nyare författare. Ett 1908 utgifvet Nytt förslag till reviderad psalmbok (åtföljdt af en mycket utförlig, i broschyrform tryckt motivering, som innehåller bl. a. en revidering af psalmbokens författaruppgifter) öfverensstämmer i nummerantal med kyrkopsalmbokens och utgör ett försök att trots uteslutningar och tillägg låta de mest använda psalmerna kvarstå på sina för församlingen välkända platser. Den ledande grundtanken i J:s revisionsarbete är att låta psalmen med modern språkdräkt förena bekännelsetrogen hållning. J. har uppträdt jämväl med några omfattande exegetiska skrifter: Se, Han kommer (1894), en populär utläggning af Uppenbarelseboken, Profeten Hosea, öfversättning och utläggning (1899) och Hosea och de kritiska problemen (s. å.). E. N. S—g. Johansson, Gustaf, finsk teolog, ärkebiskop, f. 10 jan. 1844 i Ylivieska, blef student 1861 och filos. kandidat 1868, bedref teol. studier i utlandet, bl. a. under prof. Becks ledning i Tübingen, prästvigdes 1871 samt blef teol. kandidat 1874, licentiat 1875, docent s. å. samt professor i teologi och moral 1877. Han valdes 1885 till biskop i Kuopio stift och 1896 i det nybildade Nyslotts stift samt 1899 till ärkebiskop. J. är en produktiv skriftställare. Som akademiska afhandlingar utgaf han Pantheismens inflytande på de dogmatiska grundbegreppen i R. Rothes spekulativa teologi (1875) och Det kristliga samvetsbegreppet och dess historik (1876). Mot laestadianismen vände han sig på finska språket i Laestadiolaisuus (1892). För öfrigt här han utgifvit predikningar. Han var prästeståndets vice talman vid 1885, 1888, 1891 och 1894 års landtdagar och dess talman 1897. Som ärkebiskop var han själfskrifven talman vid de sista ständermötena. Under de af N. Bobrikov framkallade konflikterna var han en af de främste ”undfallenhetsmännen” och bidrog verksamt till, att prästerskapet tillmötesgick dennes önskningar. M. G. S. Johan Turesson. Se Tre rosor. John [jånn], Franz von, friherre, österrikisk general, f. 20 nov. 1815 i Bruck an der Leitha, d. 25 maj 1876 i Wien, tillhörde från 1845 Radetzskys generalstab och utmärkte sig 1848 i norra Italien. Han utnämndes 1857 till öfverste och friherre samt 1859 till generalstabschef för sjätte armékåren i södra Tyrolen och 1860 till generalmajor för Benedeks armé uti Italien. Samma ställning intog han i ärkehertig Albrekts här 1866 och befordrades för sin vid Custozza ådagalagda strategiska duglighet till fältmarskalklöjtnant. I okt. 1866 utnämndes J. till österrikisk krigsminister och i dec. 1867 till rikskrigsminister för Österrike-Ungern, uppgjorde planen till den nya härordningen, grundad på allmän värnplikt, men afgick redan i jan. 1868. 1873 blef han fälttygmästare och 1874 åter liksom 1866—67 chef för generalstaben. <img l>

John [jånn], Eugenie, tysk romanförfattarinna under pseudonymen E. Marlitt, f. 5 dec. 1825 i Arnstadt i Tühringen, d. där 22 juni 1887, upptogs som fosterdotter af furstinnan Mathilda af Schwarzburg-Sondershausen, skulle utbilda sig till sångerska, men måste afstå från denna plan och återvände därför till furstinnans hof, där hon tillbragte elfva år, hvarpå hon flyttade tillbaka till sin födelsestad. 1865 uppträdde J. som författarinna med novellen Die zwölf apostel i ”Gartenlaube”, där alla hennes senare arbeten först trycktes, innan de utgåfvos i bokform. Nämnas kunna Goldelse (1866), Das geheimniss der alten mamsell (1867), Thüringer-erzählungen (1869), Reichsgräfin Gisela