(s. å.),
Das heideprinzesschen (1871),
Die
zweite frau (1873),
Im hause des kommerzienraths
(1876),
Im Schillingshof (1879) och
Amtmanns magd
(1881), hvilka alla öfversatts till svenska och
oftast gått ut i flera uppl., senast i serien
”Samlade romaner och berättelser af E. Marlitt”
(11 bd, 1893—1903). Ämnet för hennes lättflytande
berättelser är nästan alltid Askungen i modern
omgifning; känslosamhet och schablonbanalitet
göra, att hennes böcker ständigt verka fadda
och oäkta.
Gesammelte romane und novellen
utgåfvos i 10 bd 1888—90 (2:a uppl. 1891—94).
R—n B.
John [jånn],
Richard Eduard, tysk rättslärd,
f. 1827 i Marienwerder, d. 1889 i Göttingen,
blef 1856 e. o. och 1859 ord. juris professor
i Königsberg. 1868 kallades han till Kiel och
1869 till Göttingen. 1870 utsågs han till medlem
af hanseatiska öfverappellationsdomstolen i
Lybeck, men återvände 1876 till Göttingen som
professor i straffrätt. 1862—67 var han medlem
af preussiska Abgeordnetenhaus och hörde
där till fortschrittspartiet, men slöt sig
1866 till den national-liberala fraktionen. —
Bland J:s skrifter må nämnas
Das strafrecht in
Norddeutschland zur zeit der rechtsbücher
(I, 1858),
Die lehre vom fortgesetzten
verbrechen und von der verbrechenskonkurrenz
(1860),
Ueber strafanstalten (1865),
Ueber
die todesstrafe (1867),
Das strafrecht in
Norddeutschland, beurtheilung des entwurfs
eines strafgesetzbuchs für den Norddeutschen
bund (1870),
Ueber geschwornengerichte und
schöffengerichte (1872) och
Das deutsche
strafprozessrecht (1880). I Holtzendorffs
”Handbuch des deutschen strafrechts” (1871—74)
behandlade han afd. om förbrytelser mot staten.
(N. S—g.)
<img l>
John Bull [dʃå’n bu’l], eng., ”Tjur-Jonte”,
skämtsam personifikation af engelska folket
och dess nationallynne. Uttrycket uppfanns
af engelske skriftställaren J. Arbuthnot (se
denne), som i sin mot whigpartiets krigspolitik
riktade satir ”The history of John Bull” (1712)
framställde England som J. B., Frankrike som
”Lewis Baboon” (Ludvig Babian), Spanien som
”Lord Strutt” och Holland som ”Nic Frog” (Nisse
Groda). — I karikatyrer plägar J. B. framställas
som en undersätsig, sjömansklädd karl, färdig
att boxas, eller ock — oftare — som en handfast,
fetlagd gammal herre (se fig.) med kindskägg,
utsvängd cylinderhatt, röd väst, kragstöflar samt
ofta en bastant käpp i handen. För engelsmännen
själfva gäller J. B. som inbegreppet af de
duktiga sidorna i folkkaraktären, främst den
handlingskraftiga redbarheten; för andra folk
förkroppsligas i denna figur måhända förnämligast
den engelska sträfheten och egennyttan.
Johnit Waldheim,
miner., synonym till turkos
(se d. o.).
Johnsen [jånn-],
Johan, målare, f. omkr. midten
af 1600-talet i Holstein (äfven dödsåret okändt),
hade efter all sannolikhet idkat konststudier
i Holland och kom vid unga år till Sverige, där
han från omkr. 1679 en längre tid vistades
på Forsmark hos släkten De Besche. Där skall
han ha utfört de målningar, som nu, kanske
de flesta af dem, stannat på Fullerö, nära
Västerås. J:s förnämsta styrka ligger i små
fina blomsterstycken och landskap, dels i olja,
dels i gouache eller tusch, utförda med den
mest förvånande noggrannhet och omsorg, med full
kännedom om växternas och insekternas former och
färger samt ej heller i saknad af konstnärlig
effekt. Men äfven större landskap samt blomster-
och djurstycken finnas af hans hand. I Sveriges
nationalmuseum förvaras ett blomsterstycke
af honom.
—rn.*
Johnsen [dʃå'nsən],
Henrik Filip, musiker,
f. 1717 (enligt Schilling i England, hvarifrån
han i yngre år skall som orgelvirtuos ha
gjort en flerårig konstresa genom Holland och
Tyskland samt därunder i Amsterdam utgifvit sex
orgelfugor), d. 12 febr. 1779 i Stockholm, kom
till Stockholm 1743 som medlem af dåv. arfprinsen
Adolf Fredriks hofkapell, blef organist i Klara
församling 1745 samt var orkesteranförare vid
franska teatern 1763—71 och 1771—72 arkivarie
vid Mus. akad., hvaraf han blef led. 1771. För
den 1773 inrättade operateatern skref J. dels
originalkompositioner, dels arrangemang i
flera pjäser, såsom
Acis och Galathea (1773),
Æglé (1775),
Neptun och Amphitrite (s. å.),
Procris och Cephal (1778). Dessutom skref
han en koralbok,
24 oder stuckne i koppar
(1753) samt företal till Hülphers’ afh. om
musik äfvensom den därvid bifogade korta
orgelbeskrifningen m. m. J. var en grundlig
kontrapunktist och förvånade musikkännare med
sina starka orgelfugor, som han merendels
oförberedd spelade som utgångsstycken.
A. L.*
Johnsen. 1.
Johan Kristian J., norsk journalist,
f. 1815 i Kristiansand, d. 1898 i Kristiania,
var först köpman i Stavanger, som han
representerade i stortingen 1848, 1851 och
1854. Vald till statsrevisor, bosatte han sig i
Kristiania, och ekonomiskt tryggad genom denna
befattning, hvartill han återvaldes ända till
1877, kunde han nu egna sig åt journalistik
och litterärt upplysningsarbete. Hans mest
betydande tidningsföretag var ”Almuevennen”
(1848—93), som 1893 fick sin fortsättning i
”Landsbladet”. J. utgaf äfven det för sin tid
förträffliga
Norsk haandlexikon (3 bd, 1879—88),
där han själf skref det mesta, men de olika
artiklarna genomsågos af yngre vetenskapsmän.
2.
Peter Markus Gjöe Rosenkrantz J., den
föregåendes brorson, norsk författare, f. 10
okt. 1857 i Bergen, var först affärsman,
tog 1883 examen artium och har senare
varit tidningsman. Han har utgifvit ett par
diktsamlingar, hvaribland
Rim og rhytmer (1908),
och berättelserna
Nygifte (1885),
Kys (1889),
Kaptein Appenæs’ datter (s. å.),
Bag masken
(1890),
Novelletter (1896),
Dobbelt-konsulen (2
uppl. 1898) och
Huldretjern og andre novelletter
(1901).
O. A. Ö.
Johnsen, Oskar Albert, norsk historiker och
skolman, f. 13 okt. 1876 i Tjömö, tog filologisk
examen 1901 och filosofie doktorsgrad 1907
samt blef s. å. universitetsstipendiat. Han
har offentliggjort en rad på sorgfälliga
källstudier grundade historiska skrifter:
Hurum
herred. Historisk topografisk beskrivelse (1903),
Bohuslens eiendomsforhold indtil omkring freden
i Roskilde (1905),
Bidrag til
