Nebukadnessar hann för andra gången belägra Jerusalem (jfr 2 Kon. 23: 34 ff.; 2 Krön. 36: 4 ff.). J. P. Jojakin, konung i Juda, den andre från slutet, var son till konung Jojakim och ogudaktig som denne. Strax efter hans tronbestigning belägrades Jerusalem af Nebukadnessar. J. gaf sig på nåd och onåd och bortfördes till Babylon med sin moder och hela sitt hof samt 10,000 af de förnämste judarna (597 f. Kr.). I 37 år försmäktade han i fångenskap, men Nebukadnessars efterträdare gaf honom friheten, anvisade honom en hedersplats bland de vid babyloniska hofvet sig uppehållande konungarna och sörjde rikligt för hans underhåll (jfr 2 Kon. 24: 8 ff.; 2 Krön. 36: 9 ff.). J. P. Jo. Jo., signatur för författaren Johan Jolin. <img l>

Jókai [jå̄'kai], Mór, ungersk romanförfattare, dramaturg och publicist, f. 19 febr. 1825 i Komorn, d. 5 maj 1904 i Budapest, åtnjöt en grundlig och allsidig uppfostran, studerade juridik och blef 1846 advokat, men egnade sig uteslutande åt litteraturen. S. å. utkom hans första roman, Hétköznapok (Hvardagar), i hvilken hans rika fantasi och lättflytande stil framträdde och genast förskaffade honom stor popularitet. 1847 öfvertog han redaktionen af tidskriften ”Életképek”, hvilken han tillsammans med landets förnämsta förmågor höjde till Ungerns bästa skönlitterära tidskrift. Under marsdagarna 1848 var J. tillsammans med skolkamraten och vännen Petöfi en af Budapestungdomens ledare, och hans tidskrift blef ett språkrör för frihetsrörelsen. S. å. gifte han sig med Rosa Laborfalvi, Ungerns dåvarande förnämsta skådespelerska (d. 20 nov. 1886), hvilken alltsedan utöfvade ett stort och hälsosamt inflytande på hans diktning. Under revolutionstiden var han ständigt verksam som publicist, hyllande en hofsam konstitutionell politik. Efter revolutionens slutkatastrof måste han länge hålla sig gömd, och ännu 1851 kunde han uppträda som författare endast under pseudonym. Alltjämt var han medarbetare i tidningar och tidskrifter och uppsatte 1858 skämttidningen ”Üstökös” (Kometen), hvars ”politiska skomakare”, Tallérossy Zebulon och Kakas Márton, blefvo högeligen populära gestalter. 1863 uppsatte han Tisza-partiets språkrör ”A Hon” (Fäderneslandet), som 1882 uppgick i regeringspartiets ”Nemzet” (Nationen), hvars hufvudredaktör J. blef. Fr. o. m. 1861 var han äfven deputerad i ungerska riksdagen, där han 1875 medverkade till ”fusionen” och därefter var en trogen och bemärkt anhängare af det frisinnade partiet. 1897 blef han medlem af öfverhuset. Efter revolutionen 1848 höjde sig J. till sitt folks förnämste prosaförfattare och inlade — enligt sina landsmäns mening — odödliga förtjänster som sitt förtryckta folks tröstare och nationalkänslans stärkare under reaktionens mörka år. Från 1850- och 1860-talen stamma hans förnämsta romaner, Egy magyar nábob (En ungersk nabob, 1853—54), i hvilken han skildrar den ungerska adelns lif under tiden före Széchenyis stora reformer, dess fortsättning Kárpáthy Zoltán (1854), en roman från reformernas tid, och Az új földesúr (Den nye godsherren, 1863), en skildring af reaktionsåren. Af hans romaner med ämnen från äldre tider må nämnas Erdély aranykora (Den gyllene tiden i Siebenbürgen, 1852), Törökvilág Magyarországon (Turkarna i Ungern, 1853), Szeretve mind a vérpadig (Älskad intill schavotten, 1882) och Fráter György (Munken Georg, 1893). En öfversättning af hans Sárga rózsa (1893; ”Den gula rosen”, 1897) prisbelöntes af Franska akademien. Utom dessa skref J. ett ofantligt antal romaner och noveller, af hvilka en mängd genom öfversättning ingått i all världens förströelselitteratur. Ingen af Ungerns författare, Petöfi undantagen, har blifvit så känd utom sitt lands gränser som J. Till hans 50-årsjubileum som författare (1894) utgafs en nationalupplaga af hans skrifter i 100 oktavband, hvarjämte han erhöll en nationalbelöning på 100,000 gulden. — J:s romaner utmärkas af liflig fantasi, outtröttlig fabuleringslust, rikt och kärnfullt språk och ett spännande innehåll, men lida också alltför ofta af osannolikheter, bristande psykologisk skärpa, effektsökeri, klen komposition och flyktigt utförande. Förutom det ofvannämnda finnas till svenska öfversatta tretton arbeten af J., bland hvilka må nämnas ”De fattiga rika” (1875), ”Valda humoristiska berättelser” (I—II, 1876), ”Svarta diamanter” (2 dlr, 1876—77), ”Kärleksnarrarne” (2 dlr, 1878) och ”Patrioterna” (2 dlr, 1879). — Hans många dramatiska arbeten äro af mindre betydelse; nämnas må Az arany ember (Guldmänniskan) och A Szigetvári vértanúk (Martyrerna i Szigetvár). K. B. W. Jokebed, Amrams hustru, moder till Aron, Mose och Mirjam enl. 2 Mos. 6: 20; 4 Mos. 26: 59 (båda ställena tillhöra den yngsta källan i Pentateuken, nämligen Prästkodex). Man har sedan gammalt åberopat detta namn som bevis för, att Jahve (Jehovah) var känd inom Moses familj före dennes uppträdande, då Jo (förkortn. af Jahve) bildar dess ena sammansättningsdel. Men som bevis härför är J.-namnet ej tillfyllestgörande, ty det är måhända endast en hebraisering af ett främmande, möjligen egyptiskt namn: E. S—e. Jokhtan. Se Joktan. Joki, finskt ord, som förekommer i början eller i slutet af en mängd finska ortnamn och betyder flod, älf, å. Jokioinen. Se Jokkis. Jokkas (fi. Juva). 1. Härad af S:t Michels län, Finland, omfattar 7 kommuner. Landareal 4,365 kvkm., folkmängd 45,324 pers. (1908). — 2. Domsaga under Viborgs hofrätt, delad i 3 tingslag. Landareal 2,503 kvkm. 24,356 inv. (1908). — 3. Prosteri af Nyslotts stift, består af 7 kyrkoförsamlingar; arealen densamma som häradets. — 4. Socken under 1 och 2. Landareal 1,150 kvkm. Befolkningen, finsk, 12,054 pers. Imperiellt pastorat af 1:a kl. under J. prosteri. A. G. F. Jokkis (fi. Jokioinen). 1. Socken af Tammela härad och domsaga, Tavastehus län, Finland. Landareal 178 kvkm. Befolkningen, finsk, 4,277 pers. (1908). J. är imperiellt pastorat af 3:e kl. i Tavastehus kontrakt och Borgå stift. — 2. Järnbruk och högst betydande jordagods i socknen af samma namn. Bruket tillverkar numera nästan uteslutande