jour de Pompéi (1869),
Dimitri (1876),
La
reine Berthe (1878),
Le chevalier Jean
(komisk opera, 1885) och
Lancelot (1900),
en
Symphonie romantique, en körsymfoni,
La
mer, orkesterstycken m. m. Han var ordf. i
franska tonsättarföreningen.
A. L.*
Jonckbloet [-blət],
Willem Jozef Andreas,
holländsk litteraturhistoriker, f. 1817
i Haag, d. 1885 i Wiesbaden, var 1847—54
professor i Deventer, 1854—64 i Groningen;
1864—77 var J. medlem af Generalstaternas andra
kammare, hvarefter han till sin död verkade som
professor vid universitetet i Leiden. Af hans
vetenskapliga arbeten må nämnas
Geschiedenis der
middennederlandsche dichtkunst (3 bd, 1851—54)
och
Geschiedenis der nederlandsche letterkunde
(3 bd, 1868—70; 4:e uppl. 1895); därjämte var han
flitigt verksam som utgifvare. Biogr. af Moltzer
(1887).
Jón Einarsson, isländsk lagman. Se
Jónsbók.
Joner l.
Jonier. Se
Grekland,
sp. 234, och
Jonien.
<img l>
Jones [dʃå͡u’nṡ],
Inigo, engelsk arkitekt, f. 1573
i London, d. 1652, studerade i Rom och Toscana,
framförallt i Venezia, där Palladios stil drog
honom till sig. Att han åt Kristian IV skulle
byggt Frederiksborgs och Rosenborgs slott är
en grundlös sägen, emedan det efter studierna
uti Italien vardt hans hufvuduppgift att bryta
just med stilen i dessa byggnader och i stället
införa den rena, skolmässiga renässansstil,
för hvilken Palladio var målsman. 1605 återkom
J. till England. 1606 och följande år lär
han ha användts bl. a. som dekoratör vid de
balletter, som drottning Anna, Kristian IV:s
syster, införde. Han var konung Jakobs och,
efter en ny resa till Italien (1613—15), konung
Karl I:s arkitekt. J:s förnämsta verk är det
för Karl I byggda
Whitehall palace (i London),
hvars första utkast, om det blifvit utfördt,
skulle i storslagenhet, rikedom och konstnärlig
enhet måhända blifvit världens förnämsta palats
(Lübke). Men endast bankettsalen har blifvit
utförd, en ståtlig byggnad i 2 våningar,
dekorerad med en jonisk och en korintisk
pelarordning. I
Villa Chiswick sluter han sig i
anläggningen till Palladios bekanta Rotonda,
en villa nära Vicenza. I
Wilton house är
palatsstilen nyktert klassisk, om också stor
i proportioner och värdig i hållning. Det var
J., som i England införde den s. k. ”Palladian
style”, vid hvilken den engelska klassicismen
ännu med förkärlek håller fast.
C. R. N.*
Jones [dʃå͡u’nṡ],
sir William, engelsk orientalist,
f. 1746 i London, d. 1794 i Calcutta, idkade
i Oxford omfattande studier i österländska
språk. 1770 väckte han mycken uppmärksamhet genom
en fransk öfv. från persiskan af Nadir schahs
lefnådshistoria, hvarefter följde en
Grammar
of the persian language (1771; 9:e uppl. 1809),
Poëseos asiaticæ commentariorum libri VI (1774),
samt ”Moallakat” (text jämte engelsk öfv., 1783;
för första gången utgifven) m. m. 1783 utnämndes
J. till domare vid öfvertribunalet i Bengalen och upphöjdes
till knight. Anländ till Calcutta, studerade
J. flitigt sanskrit och grundlade 1784 Asiatic
society of Bengal, för hvilket samfunds räkning
han utgaf
Asiatic miscellanies (1785—88)
äfvensom började den berömda publikationen
Asiatic researches (1788). J. står närmast
Colebrooke som grundläggare af indisk
filologi. Han gjorde äfven förberedelser till
ordnade samlingar af hinduiska och muhammedanska
lagar samt sökte i allmänhet på hvarje sätt
främja en närmare andlig förbindelse mellan
Orienten och den europeiska västern. Genom
sin öfv. af Kalidasas ”Sakuntala” (1789) gaf
J. uppslaget till sanskritstudiet i Europa,
och genom honom blefvo ”Manus lagar” (1794),
”Rtusaṁhāra” (1792), den första tryckta
sanskritboken, samt många prof på arabisk,
turkisk och indisk diktkonst bekantgjorda. Hans
skrifter utkommo samlade i 6 bd 1799 och i
13 bd 1807. Se lord Teignmouth, ”Memoirs of
the life, writings and correspondence of Sir
W. J.” (1807; utg. af Wilks i 2 bd, 1838).
(K. F. J.)
<img l>
Jones [dʃå͡u’nṡ],
John Paul, skotsk sjöhjälte,
f. 1747, d. 18 juli 1792 i Paris, dref först
slafhandel på Amerika, men sysselsatte sig
sedan med vanlig fraktfart. Då amerikanska
frihetskriget utbröt, erbjöd han 1775 sin tjänst
åt kongressen samt utförde många djärfva strider
mot engelska fartyg, hvarunder han gjorde
rikt byte. 1779 utnämndes J. till chef för en
af franska och amerikanska fartyg sammansatt
eskader, blef en fasa för engelska kusten och
orsakade England betydliga förluster. Han vände
tillbaka till Brest med 800 krigsfångar och rikt
byte. Såväl i Frankrike som i Amerika blef han
föremål för stora hedersbetygelser. Efter krigets
slut började J. uti Amerika drifva pälshandel,
men trädde snart, på Katarina II:s inbjudning,
som konteramiral i rysk tjänst. Till följd af
intriger och Potemkins afundsjuka lämnade han
1789 Ryssland och bosatte sig som privatman i
Paris, där han dog nästan glömd. Hans stoft
fördes 6 juli 1905 från Paris under stora
högtidligheter till Cherbourg och sedermera af en
amerikansk eskader till Amerika. J:s äfventyrliga
lif är behandladt i romaner af Cooper (”The
pilot”), A. Cunningham (”Paul Jones”) och
A. Dumas (”Le capitaine Paul”).
L. H.*
Jones [dʃå͡u’nṡ],
Owen, engelsk arkitekt,
skriftställare, f. 1809, d. 1874, son af den
walesiske arkeologen
Owen J. (1741—1814),
reste som ung i Spanien, där han länge
vistades i Granada, och i Egypten under ifriga
studier och samlande af teckningar. 1851
anförtroddes åt honom att dekorera det
inre af utställningspalatset vid den första
världsexpositionen i London, och då detta
”kristallpalats” sedan flyttades från Hyde park
till Sydenham, fick han uppdrag att gifva de
olika salarna däri den konstnärliga karaktär,
som tillhörde det land eller den tid de skulle
representera. J. utgaf bl. a.
Plans, elevations,
sections and details of the Alhambra
