(1842—45),
Views of the Nile (1843),
The
grammar of ornament (1856; 4:e uppl. 1880), hans
förnämsta arbete, illustreradt med af honom själf
utförda färglagda teckningar af dekorativa motiv
från alla tider och länder,
Examples of chinese
ornament (1867).
C. R. N.*
Jones [dʃå͡u’nṡ],
Sidney, nutida engelsk
operettkompositör (födelseåret ingenstädes
uppgifvet), bosatt i London, har skrifvit
bl. a. operetterna
The gaity girl (1893), den
framgångsrika
The geisha (1896; ”Geishan”, 1898),
ett behagligt verk, hvari han efterbildade
Sullivans mera gedigna sångpjäs ”The mikado”,
samt
A greek slave. (1899),
San Tog (s. å.),
Mylady Molly (1903),
The medal and the maid
(s. å.) m. m.
Jonge [jå’ȵchə]. 1.
Johannes Cornelis de J.,
nederländsk historiker, f. 1793, d. 1853,
från 1831 riksarkivarie i Haag, utgaf flera
sakrika arbeten i nederländsk historia, såsom
Geschiedenis van het nederlandsche zeewesen
(6 bd, 1833—48; 3:e uppl. 1869) och
Nederland
en Venetië (1852).
2.
Johan Karel Jacob de J., den föregåendes
son, historiker, f. 1828 i Haag, d. där 1880,
blef 1855 riksarkivarie i Haag, deltog med
Bakhuizen van den Brink och van den Bergh
i utgifvandet af
Het nederlandsch rijksarkief
samt skref två grundliga arbeten i Nederländernas
kolonialhistoria:
De opkomst van het nederlandsch
gezag in Oost-Indië (10 bd, 1862—77, fulländadt,
med bd 11—13, af Deventer, 1883—89) och
De
oorsprong van Nederlands bezittingen op de
kust van Guinea (1871). Han var därjämte (från
1875) direktör för kungliga tafvelsamlingen
i Mauritshuis.
Jongkind [jå’ȵchkind],
Johann-Bartold,
holländsk målare, f. 1819 nära Rotterdam,
d. 1891, studerade först i Düsseldorf, sedan för
Isabey d. y. i Paris och vann medalj på salongen
1852. Sedan hörde han till de refuserade och blef
först efter världsutställningen 1889 erkänd som
en af det moderna luftmåleriets föregångsmän,
en förmedlare mellan Fontainebleauskolan och
impressionisterna. Han målade små stämningar
från landsbygden, från Holland, Normandie,
Toulon, Bruxelles, det gamla Paris’ gränder,
kajer och kyrkor, allt med bredt, energiskt,
känsligt, kraftigt studium af luften med alla
dess reflexer och dess ögonblickliga lif
och växling. J. är representerad i Louvre
med målningar i olja och 10 akvareller,
Luxembourggalleriet eger två akvareller.
G—g N.
Jonglera [ʃå’ȵ-]. Se
Jonglör.
Jonglörer som förevisare af björnar och apor.
Efter ett manuskript från 1200-talet.
Jonglör [ʃå’ȵ-], fr.
jongleur (af
mlat.
joculator, en som spelar), vandrande
musikant i Frankrike under medeltiden. Jonglören
var sångare och ofta äfven skald. Han föredrog i
en recitativartad sång de heroiska folkdikterna
(
chansons de geste) och ackompanjerade sig på
vielle, ett slags violin. Jonglörerna spelade en
betydande roll i den gammalfranska hjältediktens
utveckling, och särskildt ha de gjort de olika
landskapens hjältecykler bekanta öfver hela
landet. Utom episka dikter omfattade deras
repertoar också lyriska dikter, fabler och
fabliåer. De reciterade äfven prosakrönikor. De
konstdiktande trubadurerna och trouvèrerna hade
ofta jonglörer i
sin tjänst, när de ej själfva kunde eller ville
föredraga sina sånger. Jonglörerna uppträdde
vid hofven, i riddarborgar, vid tornerspel
o. s. v. Många blefvo rika, andra förde ett
oordentligt, kringstrykande lif på marknader
och i skänkstugor. Mot medeltidens slut, då
intresset för de gamla kvädena
upphörde i de högre samhällsklasserna, nedsjönko
jonglörerna till att blifva gycklare,
djurförevisare (se fig.), lindansare
o. s. v.; de ringaktades och drabbades då
och då af landsförvisningar samt kyrkans
bann. Jonglörernas klass fanns redan i 5:e
årh., och dess ursprung är troligen att söka
hos den senromerska tidens kringflackande
skådespelare och upptågsmakare. — Jonglör
betyder numera taskspelare, tusenkonstnär,
gatuakrobat. Verbet
jonglera (fr.
jongler)
nyttjas särskildt om ett konststycke, som består
däri, att en person med händerna växelvis
kastar och uppfångar ett flertal kulor eller
andra föremål, så att de i bågar mot höjden
oupphörligt korsa hvarandras banor utan att stöta
ihop eller falla till marken. Litt.: Gautier,
”Les epopées françaises”, II (1892), och Nyrop,
”Den oldfranske heltedigtning” (1883).
Jonglörbjörnen [ʃå’ȵ-],
zool. Se
Björn, sp. 573.
Jongpens, höfdingar. Se
Bhutan.
Jong på Hea, pseudonym för skalden
Oskar
Stjerne (se d. o.).
Jon Hafthoressön, norsk storman i 14:e årh., son
af Hafthore Jonssön och konung Håkan Magnussons
oäkta dotter Agnes, gjorde tillsammans med sin
broder Sigurd, den bekante Erling Vidkunssön
och Ulf Saxessön 1333 uppror mot konung Magnus
Eriksson, men detta stillades dock snart. 1337
åstadkom han en folkresning tillsammans med sin
ofvannämnde broder, Ivar och Finn Ögmundssöner
samt Bjarne, Erling Vidkunssöns son. Akersborg
(Akershus) intogs; men upproret bilades under
ett möte med konungen i Bahus (Bohus), 15
aug. 1339. Sedan den tiden synes J. ha varit
konungahuset tillgifven. Han var en bland de
norske herrar, som (1343) hyllade den fyraårige
Håkan som norsk konung, och undertecknade (1349)
konung Magnus’ norska testamente. 1361 deltog han
i mötet i Bahus, då det norska riksrådet anslöt
sig till Sveriges förbund med hansestäderna. Ännu
vid Olof Håkanssons tillträde till regeringen
(1380) satt J. i riksrådet, men tyckes senare ha
dragit sig tillbaka. Han bodde på Ellingaard
i Smaalenene samt lär ha varit en sträng och
hård herre, som fikat efter sina underhafvandes
egodelar. J. var gift med Birgitta, dotter
till lagman (först i Värmland, sedermera
i Västergötland) Knut Magnusson (Lejon),
d. omkr. 1340, och Cecilia Röriksdotter
(Grejo). J. lefde ännu 1395.
O. A. Ö.
