Jonidium, bot. Se Hybanthus. Jonien (grek. Ἰωνία, lat. Ionia) kallades i forntiden den hufvudsakligen af joniska greker befolkade mellersta delen af Mindre Asiens västra kust med tillhörande öar (se kartan ”Gamla Grekland” till art. Grekland). Enligt den grekiska sägnen voro jonerna, en af de tre hufvudstamrnar, i hvilka det grekiska folket var deladt, ursprungligen bosatta på nordkusten af Peloponnesos, i det landskap, som sedermera erhöll namnet Achaja (se d. o.). Akéerna, hvilka för de på Peloponnesos invandrande dorerna måste vika från sina gamla hemvist i södra delen af halfön, undanträngde nämligen i sin ordning jonerna, och dessa skola då ha sökt en tillflykt hos sina stamförvanter i Attika och på Eubea, hvarifrån skaror af joner gått öfver till Mindre Asien och där grundat de joniska kolonierna. Några nyare lärde (E. Curtius m. fl.) anse dock, att det asiatiska J. snarare är att betrakta som jonernas stamland, hvarifrån de under långt aflägsna tider spridt sig öfver Egeiska hafvets öar till det europeiska Greklands kusttrakter. I alla händelser är det tydligt, att det är i Mindre Asien, som den joniska stammen utvecklat sitt egendomliga skaplynne. Redan tidigt uppstodo där tolf till en förbundsstat sammanslutna städer: Fokaia, Erythrai, Klazomenai, Teos, Lebedos, Kolofon, Efesos, Miletos, Myus och Priene, på kusten af Mysien, Lydien och Karien, samt Samos och Chios på de liknämnda öarna. Äfven det eoliska Smyrna införlifvades tidigt med de joniska städernas förbund. På norra sidan af landtungan Mykale hade dessa en gemensam helgedom och tingsställe, det s. k. Panionion. Lyckliga naturförhållanden i förening med inbyggarnas företagsamhet och rika begåfning bragte inom kort många bland dessa städer upp till betydlig makt och välstånd. Äfven den andliga odlingen hos grekerna har skjutit några af sina tidigaste och ädlaste rotskott i dessa af naturen så rikt välsignade trakter, där den nära beröringen mellan öster- och västerland mäktigt främjade bildningens fortgång och nya idéers framträdande. Såväl de homeriska sångerna som äfven de första af greker gjorda försöken till filosofisk spekulation och historiskt författarskap ha där sett dagen. (Jfr Grekiska litteraturen, sp. 204 ff., Grekiska språket, Joniska skolan.) Snart nog skulle dock denna rika odling urarta till skadlig öfverförfining, och Asiens joner hade framför andra greker rykte för veklig yppighet i seder och lefnadssätt. Konung Kroisos i Lydien (omkr. 560 f. Kr.) underlade sig de joniska städerna, och vid lydiska rikets ej långt därefter inträffande fall (546) kommo de under persiskt välde. Till stor del styrdes de af under persisk öfverhöghet stående envåldshärskare. Ett af Aristagoras, härskaren i Miletos, anstiftadt uppror (500 f. Kr.), genom hvilket de joniska städerna sökte återvinna sin själfständighet, kufvades med stränghet, men blef, emedan jonerna därvid understödts af Aten, en anledning till utbrottet af den under namn af perserkrigcn kända mångåriga striden mellan Persien och Grekland. I denna strid deltogo jonerna till en början som storkonungens nödtvungna bundsförvanter. Men i slaget vid Mykale (479) öfvergåfvo de hans parti och ställde sig på sina helleniska stamförvanters sida, och efter Kimons seger vid Eurymedon (465) var deras själfständighet för en längre tid tryggad. Genom den år 387 af Antalkidas afslutade freden erkändes de ånyo som storkonungens undersåtar, och efter persiska rikets fall (på 330-talet) kommo de först under macedonskt, sedan under romerskt herravälde. A. M. A. Jonier. Se Joner. Joniern, ”den store jonier”, en stundom brukad benämning på Homeros, med anledning af de homeriska sångernas härstamning från Jonien. Joniker, metr. Se Ionicus. Joniska alfabetet. Se Grekiska språket, sp. 217. Joniska dialekten. Se Grekiska språket, sp. 215. Joniska fyler. Se Fratrier och Fyle. Joniska hafvet, hos de gamle grekerna namn på Otrantosundet, sedan romerska tiden benämning på den del af Medelhafvet, som ligger mellan västra kusten af Albanien och Grekland å ena sidan samt östra kusten af Kalabrien å den andra och kringspolar Joniska öarna. Dess största djup är 4,404 m. Bland den mängd vikar och bukter, som detta haf bildar, äro Tarantobukten, Artaviken, Patras-, Lepanto- l. Korintiska viken och Arkadiabukten de viktigaste. Namnet härstammar sannolikt från de joniska kolonier, som fordom grundlades på detta hafs öar och kuster. (J. F. N.) Joniska skolan kallas ofta den äldsta riktningen inom den grekiska filosofiens historia, emedan dess flesta representanter voro från de joniska kolonierna på Mindre Asiens kust. Dess blomstringstid inföll under 7:e och 6:e årh. f. Kr. Till denna ”skola” ha räknats Thales, Anaximandros, Anaximenes, Anaxagoras, Herakleitos och Empedokles. S—e. Joniska öarna, gemensamt namn på sju större och flera mindre öar i Joniska hafvet, vid västra kusten af Albanien och Grekland. Skilda från fastlandet endast genom ett grundt vatten, äro de att betrakta som en fortsättning af de arkadiska kalkbergen; deras högsta punkt är toppen Ainos på Kefallenia (1,620 m.). Deras östra kuster äro inskurna af vikar, de västra störta brant ned mot stora hafsdjup. Klimatet är härligt. De förnämsta produkterna äro korinter, vin, olja och sydfrukter; fiske och liflig sjöfart äro viktiga näringar. Tillsammans bilda de, bortsedt från Kythera, som med Antikythera bildar en eparki i nomos Lakonika, fyra nomer (provinser), nämligen Kerkyra, Leukas, Kefallenia och Zakynthos, omfattande 2,635 kvkm. med 267,596 inv. (1907), 102 inv. på 1 kvkm. De äro fördelade i tre grupper, af hvilka den norra omfattar öarna Kerkyra (Korfu) och Paxos, v. om Albanien, den mellersta Leukas, Ithaka, Kefallenia och Zakynthos, v. om grekiska fastlandet och Patrasviken, och den södra den vid sydspetsen af Peloponnesos belägna ön Kythera (Cerigo) jämte några mindre öar (Antikythera, Pori m. fl.). — De joniska öarna voro på Homeros’ tid små själfständiga stater; de kommo liksom det öfriga Grekland under Roms välde och tillföllo vid dettas delning Östromerska riket. 1147 eröfrades Korfu af Roger af Sicilien, och därefter förblef denna ö i konungariket Neapels ego till 1401, då den köptes af Venezia, som efter hand bemäktigade sig de öfriga Joniska öarna. Tillsammans med Venezias besittningar i Albanien bildade de prov. Levante Veneto. Öarnas ställning var under det venezianska