öfverväldet i högsta måtto sorglig, ty de venezianske ämbetsmännen gjorde allt för att utsuga dem. Vid Venezias delning, 1797, tillföllo öarna Frankrike, men eröfrades redan 1799 af de förbundne turkarna och ryssarna, hvarefter kejsar Paul af Ryssland, genom fördraget med Porten 21 mars 1800, af dem bildade den turkiska tributstaten De sju förenade öarnas fristat. Den af inre strider sönderslitna fristaten införlifvades genom freden i Tilsit 1807 med Frankrike, som dock kunde bibehålla endast Korfu, medan de öfriga öarna 1809 besattes af engelsmännen. De mot Frankrike allierade makterna öfverenskommo i Paris 5 nov. 1815 att af de Joniska öarna upprätta en engelsk skyddsstat, benämnd Joniska öarnas förenta stater (États unis des îles ioniennes.) Den engelska regeringen tillsatte en lordöfverkommissarie öfver Joniska öarnas förenta stater, sir Thomas Maitland, och under dennes ledning utarbetades en författning, som trädde i kraft i jan. 1818. Enligt densamma skulle republiken styras af en president, utsedd af engelske konungen, en lagstiftande församling af 40 personer, af hvilka 11 skulle utses af lordöfverkommissarien, samt en af och inom lagstiftande församlingen vald senat af 5 personer. Faktiskt var emellertid den engelske lordöfverkommissarien den verklige härskaren, och hans ofta stränga regemente väckte allmänt missnöje. Gång på gång sökte folket afskudda sig det engelska oket och förena sig med Grekland. Slutligen förklarade England 10 dec. 1862 att, om grekerna (efter konung Ottos fördrifvande) valde en för England antaglig konung, skulle öarna öfverlämnas till Grekland. Sedan detta skett, öfverlämnade 30 maj 1864 den engelske öfverkommissarien sir Henry Storks öarna till en grekisk kommissarie, sedan stormakterna, som undertecknat Parisfördraget 1815, 14 nov. 1863 gillat öarnas förening med Grekland och i jan. 1864 garanterat Korfu och Paxos, den ständiga neutralitet, som förut varit alla öarna garanterad. 6 juni höll konung Georg sitt högtidliga intåg i hufvudstaden Korfu, och i juli togo ombud för öarna plats i grekiska nationalförsamlingen. (J. F. N.) Jonisk stil l. Jonisk ordning, bygnk. Se Pelarordning. Jonisk tonart (Iastisk tonart), mus. Se Kyrkotonarter. Jonism, egendomlighet i det joniska folklynnet eller den joniska dialekten. Jfr Jonien och Grekiska språket, sp. 215. Jonkheer [-hēr], nederländsk adelstitel; om dess härledning se ordets tyska och svenska form junker. Jon Kuvlung (af kuvl, munkkåpa), norsk partihöfding på konung Sverres tid, var först munk i Hovedöns kloster, men utgaf sig 1185 för konung Inge Krokryggs son och samlade omkring sig ett parti (kuvlungarna), hvilket förnämligast utgjordes af den 1184 fallne konung Magnus Erlingssons anhängare. 1186 intog J. Nidaros, och hans män begingo åtskilliga våldsamheter i staden, medan konung Sverre höll sig stilla på borgen utanför densamma. Då J. det följande året förnyade sitt anfall, blef han slagen af Sverre, men först i dec. 1188 lyckades denne öfverrumpla och döda J. (i Bergen), hvarefter kuvlungarnas parti sprängdes. O. A. Ö. Jonkvill [ʃåȵkvi’l], fr. jonquille [ʃå̄ki’j], bot., en art af släktet Narcissus L., N. Jonquilla L., som har flera mindre blommor i toppen af stängeln. Blommorna äro före utsprickningen omgifna af ett hinnaktigt hölster. Deras färg är gul och deras lukt ljuflig, liknande den af pomeransblommor (”orangeblommor”). Bladen äro mycket smala; stängeln är tämligen hög. Jonkvillen odlas mycket i våra fönster i flera varieteter och låter lätt nog drifva sig till blomning under eftervintern och våren. Dess hemland är Syd-Europa. O. T. S. (G. L—m.) Jón Loptsson, isländsk storman i slutet af 12:e årh., sonson af Sæmund frode och dotterson till norske konungen Magnus Barfot, egde anseende för att vara sin tids klokaste, lärdaste och rikaste man på Island. Han var icke blott gode, utan innehade äfven s som diakon — en andlig myndighet, hvilken han med framgång använde till stäfjande af biskopsstolens öfvergrepp. I den nordiska litteraturens historia har J. fått sitt namn bevaradt genom den icke oviktiga omständigheten, att det var hos honom, på den som hufvudsäte för lärda idrotter kända gården Oddi, som Snorre Sturlasson uppfostrades från sitt 4:e lefnadsår till sitt 19:e, eller 1197, då J. afled. (R. N—g.) Jon Nils Mors Rissmörjning. Se Hemliga medel, sp. 391. Jonopsidium Rchb., bot., växtsläkte af fam. Cruciferæ med 1 art, J. acaule, i Portugal. Den är en liten enårig ört med mycket talrika violetta eller hvita blommor, som redan 14 dagar efter sådden börja komma fram. Den odlas ofta som en nätt miniatyrväxt, G. L—m. Jonquières [ʃå̄kiǟr], Henri Alexandre Antoine de, dansk general, f. 13 aug. 1816, af fransk reformert släkt, d. 21 sept. 1879, blef 1838 löjtnant och 1848 kapten i artilleriet. Han var 1842—47 lärare vid krigshögskolan och förde 1849—50 ett halfbatteri. 1852 blef han konstruktör vid artilleriet och 1860 major. I denna egenskap kommenderade han 1864 artilleriet i Dybbölställningen och utmärkte sig därvid så, att han 1865 blef öfverste och chef för artilleriet samt 1867 general. 1866 blef J. led. af kommittén för utarbetande af en ny härordning och var sedan 1870 landstingsman för Köpenhamn. E. Ebg. Jonsberg, socken i Östergötlands län, Östkinds härad. 9,184 har. 1,547 inv. (1908). J. utgör ett regalt pastorat i Linköpings stift, Vikbolands kontrakt. Jónsbók kallas den ännu i vissa fall gällande isländska landslagen, som författades på föranstaltande af norske konungen Magnus Lagaböter. Den blef likväl först efter konungens död, 1280, öfverförd till Island af lagmannen Jón Einarsson (f. omkr. 1230, d. 1306, lagsagoman 1269—70, lagman öfver syd- och östlandet 1277—94), som väl i hufvudsak utarbetade lagboken och efter hvilken den fick sitt namn. Följande året blef lagen, med undantag af några få kapitel, antagen af alltinget, fastän motvilligt, då dess straffbestämmelser voro ytterligt hårda. Både i form och innehåll ansluter den sig nära till konung Magnus’ norska landslag, ehuru Jónsbók i större grad än sin närmaste föregångare, ”Járnsiða”, tog vederbörlig hänsyn till den äldre isländska rättsutvecklingen. Genom sin rikhaltighet, klarhet och reda skiljer den sig fördelaktigt från ”Järnsidan”. Jónsbóken trycktes