1576, i Hólum, öfversattes till danska 1763
och är senare utgifven af Sveinn Skúlason
(Akureyri 1858) samt i ”Norges gamle Love”
IV (1885), och af Ólafur Halldórsson (1904).
Th. W. (R. N—g.)
Jonsereds verkstäder och fabriker.
Jonsered, järnvägs-, post- och telegrafstation
vid Västra stambanan, 15 km. från Göteborg,
vid södra stranden af sjön Aspen, inom Lerums
socken, Älfsborgs län. Strax v. därom,
vid Säfveåns utlopp ur nämnda sjö, i Partille
socken, Göteborgs och Bohus län, ligga Jonsereds
stora fabriksanläggningar jämte J. säteri,
tillhöriga Jonsereds fabrikers aktiebolag
(stadfäst 1873, inbet. aktiekapital 2,028,000
kr.). Taxeringsvärdet å bolagets fastigheter inom
socknen var 1908 1,143,000 kr. De industriella
anläggningarna förskrifva sig från 1832, då
Alex. Keiller och W. Gibson där anlade en segel-
och tältduksfabrik, lin- och bomullsspinneri samt gjuteri
och mek. verkstad (se fig.). Tillverkningen
(värde omkr. 4,1 mill. kr.) uppgick 1906 till
360,000 kg. bomullsgarn, nära 1,5 mill. kg. lin-,
hamp- och jutegarn, omkr. 4,2 m. väfnader samt
åtskilliga maskiner och gjutgods. — Vid J. är
sedan 1864 särskild brukspredikant anställd.
Wbg.
<img l>
Jonson [dʃå’nsən],
Ben (
Benjamin),
engelsk författare, f. 11 juni 1573 i
Westminster, d. 16 aug. 1637, förlorade redan
före sin födelse sin fader, som var en ifrig
protestant och fördenskull under den blodiga
Marias regering beröfvats sin förmögenhet och
kastats i fängelse. Två år därefter gifte modern
om sig med en murarmästare. Sonen åtnjöt
en god undervisning i skolan i Westminster
och skall äfven ha vistats en kort tid som
student i Cambridge; någon akademisk grad tog
han icke under sin studenttid. Sin vidsträckta
lärdom förvärfvade han sig i det stora hela
som autodidakt,
hvilket också utgjorde hans stolthet. Någon
tid var han styffadern behjälplig i hans
yrke. Sedermera deltog han som simpel soldat i
kriget i Nederländerna. Hemkommen till London
1592 egnade han sig alltmer åt teatern,
både som författare och skådespelare. 1597
inträdde han i den bekante teateregaren
Henslowes teatertrupp. 1598 råkade han att i
en duell döda en kamrat, hvarför han kastades i
fängelse och t. o. m. hotades med galgen. Under
fängelsetiden öfvergick han till katolicismen,
vid hvilken bekännelse han fasthöll i 12
år. Redan i slutet af 1598 var han åter på fri
fot. Strax därpå gifte han sig. Hans första
teaterstycke, lustspelet
Every man in his humour,
uppfördes med stor framgång af Shaksperes trupp
1598. Det är en af J:s bästa komedier och på
samma gång det äldsta borgerliga lustspelet i
engelska litteraturen. Här liksom i hans öfriga
tidigare lustspel, hvilka ansluta sig till den
italienska och romerska komedien, uppträda typer
i st. f. människor. De olika klassernas svaga
sidor blottas och förlöjligas; tidens och rummets
enheter iakttager han, men försummar handlingens
enhet, så att inre sammanhang och dramatisk
utveckling så godt som fullständigt saknas i
denna sammanställning af bisarra karaktärer. J:s
nästa komedi,
Every man out of his humour (1599),
en fortsättning och ett motstycke till den förra,
är betydligt svagare, men saknar ej spridda
originella humoristiska drag. Mycken popularitet
åtnjöto de bägge efter italienska förebilder
skrifna komedierna
Volpone, or the foxe (1605)
och
Epicoene, or the silent woman (1609);
i den förra af dessa skildras hufvudfigurens
girighet och lusta i gräsliga färger; bägge
innehålla en mängd burleska, ofta rätt obscena
partier. Den romerske komediförfattaren Plautus
efterliknade J. i lustspelet
The case is altered
(1599). För hofvet och en trängre litterär
krets, ej för den stora allmänheten, skref
J. komedien
Cynthia’s revels, or the fountayne
of selfe-love (1600), en litterär satir, hvari
författaren utförligt framställer sina åsikter
om dikter och skaldekonst, hvadan stycket föga
lämpar sig för scenen. I den satiriska komedien
The poëtaster (1601) anfaller och förhånar
han sina litterära motståndare, framför allt
Marston och Dekker, allt i uppradade scener
utan inre sammanhang. Dekker svarade därpå med
”Satiromastix” (1602), i hvilken J., som i ”The
poetaster” framställt sig själf i Horatius’
skepnad, förhånas som en fåfäng, onaturlig
skald, som med sitt lärda kram söker öfverbjuda
och bekämpa det sunda människoförståndet och
folkets medfödda sunda smak. — Som sedekomedier
i egentligaste mening (frånsedt hans första
komedier) böra betraktas lustspelen
The alchemist
(1610), däri allehanda skrock och magi förhånas,
framför allt den på den tiden gängse passionen
efter de vises sten,
Bartholomew Fayre
