(1614), där folklifvet i London skildras, och The devil is an ass (1616), där den tidens projektmakeri och spekulationslusta förhånas. Först efter en nästan 10-årig paus, under hvilken han sysselsatte sig med ifriga studier, gick 1625 en ny komedi af J. öfver tiljan; den var, liksom hans följande lustspel, skäligen svag. J:s kraft var nu bruten, alltsedan han 1625 träffats af ett slaganfall. J. skref jämväl ett par tragedier, Sejanus, his fall (1603) och Catiline his conspiracy (1611), bägge mest innehållande dramatiserad historia, drag för drag tagna från de gamle författarna, men utan sammansmältning och så starkt späckade med lärdom, att de aldrig kunnat blifva populära. De mottogos också kyligt af samtiden, så mycket naturligare som de måste ställas i skuggan af Shaksperes romandramer. Ehuru J. var en mycket snillrik dramatisk författare, hvars arbeten erbjuda så många mästerliga drag, måste dock hans författarskap, trots all sin glans, betraktas som en början till dramats förfall. Shakspere skildrade människonaturen i dess helhet, förutsättningarna för karaktärernas och handlingens utveckling; hans dramer ha just genom sin sanna, allmänt mänskliga läggning vunnit odödligheten. J. målade de särskilda drag hos människorna, som voro karakteristiska för hans egen tidsålder; hans karaktärer äro ej människor, sådana som människonaturen gör dem till, utan sådana, som de skulle blifva, om de behärskades af en enda passion, en enda fördom eller svaghet — en ”humour”, som J. kallade det. Häri låg också kärnpunkten i de stridsämnen, som gåfvo anledning till fejden med Marston och Dekker och till J:s kritik af Shakspere. J. efterlämnade tillsammans 18 dramer, därjämte flera court-entertainments, allegorier med monolog eller dialog, och en mängd masques (se Maskspel), små sångspel med allegoriskt innehåll, hvilkas uppfinnare han anses vara och i hvilka han enligt engelsmännens tankar står högst. Dessutom skref J. bl. a. en mängd epigram, i hvilka hans förkärlek för satiren trädde i dagen. Han författade äfven en engelsk grammatik. J. blef 1616 af Jakob I kallad till ”poeta laureatus” och utnämndes 1621 till master of the revels. Han stod på höjden af anseende 1612—25; sedan började detta sjunka, och han dog i fattigdom af ett slaganfall. Han ligger begrafven i ”The poets’ corner” i Westminster Abbey under en sten med inskriften ”O, rare Ben Jonson”. J. beskrifves som en man ”med en kropp som ett berg, ett ansikte som en klippa”. Han var härdad och stark samt gjorde en gång, för att besöka sin vän, den skotske skalden William Drummond (se d. o. 1), hvars ”Samtal med Ben Jonson” utgöra förnämsta källan till hans biografi, en mycket omtalad vandring till fots från London till Edinburgh. J. var en af stamgästerna på värdshuset ”The Mermaid”, där han ofta täflade i kvickhet med Shakspere, hvarvid han dock låg under, emedan han var för tungrodd. Öfver J:s ställning till Shakspere råda olika meningar. Man har velat påstå, att han alltid såg ned på denne med ett visst förakt, särskildt i följd af hans bristande klassiska studier. Andra förklara detta påstående öfverdrifvet. Under alla förhållanden hade de båda författarna starkt afvikande uppfattningar angående dramats natur och syften, och Ben Jonson sparade ej på sin kritik, ehuru han öppet erkände Shaksperes storhet. Han har inledt första upplagan af Shaksperes dramer (1623) med ”Commendatory verses”, i hvilka man dock velat spåra en viss öfverlägsenhet, ehuru han där höjer Shakspere öfver forntidens främste dramatiker. J:s styrka låg i sedekomedien. J:s samlade arbeten utgåfvos af honom själf 1616—41; sedermera af Gifford 1816, Cornwall (1838) och Cunningham (1875). Se biogr. öfver J. af Symonds (1886), Swinburne, ”A study of B. J.” (1889), Köppel, ”Quellenstudien zu den dramen J:s” (1895), och M. Castelain, ”La vie et l’oeuvre de B. J.” (1906). E. B—n. Jonsson, Olof, politiker, f. 17 nov. 1839 å hemmanet Hof i Arbrå socken, Gäflebprgs län, son af hemmansegaren Jon Olsson (riksdagsman i bondeståndet på 1840-talet), har i Andra kammaren representerat Västra Hälsinglands domsaga 1878—96 samt tillhör fr. o. m. 1904 års riksdag Första kammaren som riksdagsman för Gäfleborgs län. J:s ovanligt klara och skarpa hufvud, arbetskraft och stora dialektiska talang samt stridsfärdighet gjorde honom snart bemärkt och använd samt förde honom under 1880-talets tullstrider till en inflytelserik och framskjuten ställning på den frihandelsvänliga och relativt frisinnade landtmannasidan (”gamla landtmannapartiet”), hvilket föranledde kammarens protektionister att under sin öfvermakt 1888—90 hålla honom utestängd från alla ständiga utskott. Efter Sven Nilssons i Efveröd frånfälle hösten 18?? blef J. sitt partis ledare och upprätthöll den dittills följda politiken i godt samförstånd med kammarens frisinnade stadselement. Men han slog senare helt hastigt om och var 1895 mycket verksam för båda landtmannapartiernas återförening, blef ordf. i partiets tolfmannaråd och utöfvade ett bestämmande inflytande på den sedan följda föga reformvänliga landtmannapolitiken. Denna hans omkastning väckte hos hans valmän stor harm, och efter en mycket häftig valstrid (jfr broschyrerna ”Olof Jonsson i Hof under olika lägen och skeden i lifvet” och J:s ”Genmäle och försvar”) föll han igenom vid allmänna valen hösten 1896 samt lyckades icke heller återvinna platsen vid valen 1899 eller 1902. ” J. var led. i tillfälligt utskott 1878, bevillningsutskottet 1882—86, statsutskottet 1887, 1891—96 (vice ordf. 1896), särskilda utskotten 1889 (för väglagen), 1890 (skolfrågor) och 1892 urtima (härordningsförslaget), hemliga utskottet 1896, tillfälliga utskott 1905 och 1906 (vice ordf.), rösträttsutskottet 1907, i särskilda utskotten, (1908 och 1909) i prästlöneregleringsfrågan samt medlem af talmanskonferensen 1894—96. Därjämte har han varit statsrevisor 1883—84, 1894 (vice ordf.) samt riksbanksfullmäktig 1891—92 och alltsedan 1895. Vid 1892 års urtima riksdag framlade han ett eget omfattande motförslag mot det kungl. härordningsförslaget. Han utvecklade vid 1907 års riksdag mycket stor verksamhet för rösträttsfrågans genomdrifvande i den af kungl. förslaget angifna riktningen, och genom hans m. fl:s reservation möjliggjordes en sammanjämkning af kamrarnas beslut. J. har därjämte varit led. af sjöförsvarskommittén (1880—82) samt kommittéerna ang. beredande af förlagskapital för jordbruksidkare (1886), bevillning af inkomst (1894), uppställning af riksstatens fjärde hufvudtitel (1895), ändringar i bevillningslagstiftningen (s. å.) och jubileumsfondens användning till lungsotssanatorier (1897—98), vidare af unions-