(1895—98), skogs- (1896—99) och kommunalskattekommittéerna (1897—1900). Därjämte tillhörde han flera år den s. k. riksdagshuskommittén, som hade att leda uppförandet af de nya riksdags- och riksbankshusen å Helgeandsholmen. Han har i många år varit led. af Gäfleborgs läns landsting samt fungerat som dess vice ordf. 1905—07 och ordf. från 1908. T—s. Jonsson, Johan Vilhelm, skolman, f. 1852 i Ljungby, Kalmar län, blef 1871 student, 1875 filos. kandidat och 1883 filos. licentiat. 1876—85 var J. andre lärare vid Önnestads folkhögskola och är sedan 1885 föreståndare för Örebro läns folkhögskola och landtmannaskola i Käfvesta. Sedan 1904 är han därjämte statens folkskoleinspektör i Närke. J. är ordf. i Svenska folkhögskolans lärarförening samt led. af bestyrelsen för det tionde nordiska skolmötet äfvensom af åtskilliga vetenskapliga samfund. A. J. Jonsson, Alexander, skolman, f. 24 sept. 1856 i Södra Vi församling, Kalmar län, har efter aflagd folkskollärarexamen i Linköping 1877 haft anställning vid Katarina och Nikolai folkskolor i Stockholm samt utnämndes vid den sistnämnda till öfverlärare 1908. J. var sekreterare i Pedagogiska sällskapet i Stockholm 1897—99, ordf. i Sveriges allmänna folkskollärarförening 1906—08 och led. af bestyrelsen för nordiska skolmötena 1895, 1900 och 1905 samt för svenska folkskollärarmötena 1903 och 1908. Han har utarbetat märkliga skolstatistiska redogörelser; särskildt uppmärksammadt var hans föredrag om halftidsläsningen vid allmänna folkskollärarmötet i Stockholm 1903. Jónsson, Karl. Se Karl. Jónsson, Gísli, isländsk biskop, f. 1513, d. 1587, en af reformationens första anhängare på Island, som präst i Selárdalur på västlandet år 1550 af den katolske Hólarbiskopen Jón Arason fördrifven ur landet och tvungen att fly till Danmark, valdes 1556 till Marteinn Einarssons efterträdare på Skálholts biskopsstol. J. egnade sig som biskop främst åt afskaffande af katolska sedvänjor och bruk hos folket och utbildande af renläriga lutherska präster. Undfallande mot öfverheten, tillät han denna att efter behag handskas med biskopssätenas egendomar. Som karaktär var J. rätt tvetydig. R. N—g. Jónsson, Arngrímur. Se Vídalin. Jónsson, Björn, isländsk historieskrifvare, f. 1574, d. 1655, bonde på sin fädernegård, Skardsá, i Skagafjords syssla (Björn á Skarðsá), fick stort anseende för kunskaper i fäderneslandets historia och skref Íslands annálar (från år 1400 till 1645; tr. i 2 bd, med latinsk öfv., på Hrappsey, 1774), den första på isländska författade redogörelsen för Islands historia efter upphörandet af medeltidens annalskrifning (omkr. 1430). J. efterlämnade en mängd skrifter, hvilka aldrig blifvit tryckta, såsom en afhandling om runor, ett glossarium öfver gamla rättsuttryck i Jónsbók, kommentarer till ”Vǫluspá”, Egil Skallagrimssons ”Hǫfuðlausn” m. m. och juridiska afhandlingar samt Grönlandsannal (Grænlands annáll), innehållande excerpter af nu förlorade skrifter. Hans Tyrkjaránsaga (saga om de algeriske sjöröfvarnas härjning på Västmannaöarna 1627) trycktes 1866. J. skref äfven vers, både rimor och andra dikter. C. R. (R. N—g.) Jónsson, Runólfur, isländsk språkforskare, blef 1644 rektor i Hólar, kom 1649 till Danmark och dog 1654 som rektor vid Kristianstads skola. Han utgaf De linguæ septentrionalis elementis (1651> och Grammaticæ islandicæ rudimenta (s. å.; omtr. af Hickes 1689 i Oxford), värdefullt som det första i sitt slag och genom sina upplysningar om det dåtida isländska uttalet. Det begagnades ända till dess Rask utgifvit sin ”Veiledning til det islandske” (1811). C. R. (R. N—g.> Jónsson, Steinn, isländsk teolog, f. 1660, d. 1739, blef student i Köpenhamn 1686 och teol. kandidat 1688 samt var biskop i Hólar från 1711. J. skref många psalmer, hvari han visade sig vara en epigon till Hallgrímur Pétursson, om ock ej utan talang, öfversatte J. Lassenius’ och G. H. Masius’ betraktelser öfver Kristi lidandes historia (1723), författade en rad uppbyggliga betraktelser öfver tiden, kallade Dægra-stytting (1727), samt utarbetade en isländsk bibelöfversättning (1728; i språkligt afseende svag och uselt tryckt). C. R. (R. N—g.) Jónsson, Finnur (lat. Finnus Johannæus), isländsk kyrkohistoriker, f. 1704, d. 1789, var son af den lärde prästen Jón Halldórsson, efter hvilken han ärfde många uppteckningar ang. abboter och biskopar på Island. 1723 blef han student i Köpenhamn, där han biträdde Arne Magnusson och tog teol. kandidatexamen 1728. Till Island återvände han 1729, blef präst i Reykholt 1732 samt prost i Borgarfjords prosteri och utnämndes 1754 till biskop i Skálholts stift. 1774 blef han teol. hedersdoktor. J:s förnämsta verk, Historia ecclesiastica Islandiæ (omfattande tiden till 1740; 4 dlr, 1772—78), var länge det yppersta kyrkohistoriska arbetet i norden;: det omfattar äfven Islands politiska och litterära historia ända från landets första bebyggande. J. var en af Islands mest upplysta och verksamma biskopar. — Litt.: ”Ættartal og æfisaga Finns Jónssonar” (1792), P. Pétursson, ”Historia ecclesiastica Islandiæ”, s. 47 ff. (1841). C. R. (R. N—g.) Jónsson, Hjálmar (”Bólu-Hjálmar”, efter gården Bóla), isländsk skald, f. 1796, d. 1875, oäkta son till en fattig bonddräng och en förfallen kvinna, framlefde hela sitt lif i armod och elände, först som dräng och fiskare, sedan som bonde först i Eyjafjorden, sedan i Skagafjorden och därpå i Húnavatns syssla, slutligen åter i Skagafjorden, ständigt kämpande med den bittraste nöd. Utan att någonsin ha fått någon ordentlig undervisning hade J. på egen hand lärt sig åtskilligt och kunde t. o. m. läsa danska. Han var en utpräglad personlighet med starka lidelser, skarp intelligens och rik fantasi, tungsint, afundsam och hatfull, men känslig för välgärningar och trofast mot vänner. Trots spår af hans bristande bildning äro många af hans dikter äkta pärlor, utmärkta genom känslodjup och djärf hågflykt samt slående kraft i uttrycket. Innerligast och varmast klinga hans minnesdikter öfver hans hustru. Efterklangspoesi i Jón Thorlákssons stil,, sentimentalt-religiös och klagande, bildar likväl en icke ringa del af hans alstring. Mest känd är J. som nidskald. Hans kvickhet var aldrig godmodig, utan mestadels blodigt elak. Dels var det hans personliga ovänner, dels de rike och snåle i allmänhet, dels prästerna, som råkade ut för hans bitande satir. J. skref äfven fosterländska dikter, dock aldrig skönmålningar af land och folk, hvilkas brister och fattigdom han öppet påvisade, på samma gång han