Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jónsson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttalade en djup och varm kärlek till dem. J:s
dikter äro i urval utgifna med en inledande
essay af Hannes Hafstein (1888) under titeln
”Kvæði og kviðlingar eptir Bólu-Hjálmar”.
E. N-g.
Jónsson, Eiríkur (Erik Jonsson), isländsk
språkforskare, f. 1822, d. 1899, student från
latinskolan på Bessastaðir 1846, studerade
i Köpenhamn teologi och sedermera filologi,
blef arnamagnæansk stipendiat 1872 och
var vice inspektör på Regensen fr. 1874
till sin död. Någon examen tog J. aldrig,
men utvecklade likväl en ej obetydlig
vetenskaplig verksamhet. Så medverkade han
vid materialsamlingen till den af R. Cleasby
projekterade isländsk-engelska ordboken
(sedermera utg. af Guðbr. Vigfússon) och
utarbetade för Det nordiske oldskriftselskabs
räkning en handordbok öfver det klassisk-isländska
sagospråket, som ännu i dag försvarar sin plats
och för sin lätthanterlighets skull tämligen
allmänt nyttjas. Vidare samarbetade han med
Konráð Gíslason vid redigeringen af texten i
”Njáls saga” (1875) och med Finnur Jónsson
vid utgifningen af Hauksbók (1892—96). Under
en följd af år författade han för isländska
litteratursällskapets räkning årsboken ”Skírnirs”
öfversikter öfver de viktigaste tilldragelserna
utomlands samt skref ett stort antal bref
till tidningen ”Ísafold”. Utan att ega någon
större vetenskaplig begåfning var J. likväl en
flitig och nyttig arbetare med godt minne och
stor samvetsgrannhet samt fint språköra och
en författare med god, starkt personlig stil.
R. N—g.
Jónsson, Kristján, isländsk skald, f. 1842,
d. 1869, tillhörde fattigvården, tills han blef
konfirmerad, och gaf sig då ut att tjäna. Redan
som barn skref han vers. Några dikter, som han
i sitt 20:e år fick införda i Akureyri- och
Reykjaviks tidningar, hvaribland den särdeles
vackra Dettifoss, gjorde honom känd öfver
hela landet, och han erhöll understöd, så att
han kunde besöka Reykjaviks latinskola. Där
fortfor han att dikta, men hängaf sig därjämte
åt dryckenskap och förföll. J:s samlade dikter,
Ljoðmæli (1872 och 1890), vittna om påverkan af
både äldre isländska skalder, särskildt Benedikt
Gröndal, och en del utländska, såsom Byron
och Heine, men jämväl om utpräglad personlig
egenart. J. öfversatte stycken af bl. a. Byron,
Th. Moore, Schiller, Heine, Bellman, Tegnér och
Runeberg.
C. E. (R. N—g.)
Jónsson [jo͡u’n-], Björn, isländsk tidningsman,
politiker, f. 1847, student från Reykjaviks
latinskola 1869, studerade 1869—74 samt 1878—83
juridik vid Köpenhamns universitet, dock utan
att aflägga någon examen, blef 1874 redaktör för
det nystartade bladet ”Ísafold” i Reykjavik, som
han 1878 lämnade för att 1883 ånyo öfvertaga och
fortfara att utgifva till 1909, då han öfverlät
det åt sin son Ólafur Björnsson. Ifrig politiker
och ledamot af isländska alltinget, blef han af
dettas majoritet efter excellensen Hafsteins fall
våren 1909 designerad till minister för Island
och utnämndes kort därpå af konungen. J. tillhör
det parti, som ömsevis kallat sig ”högern”,
”framstegsflocken”, ”folkväldesflocken” och
”själfständighetsflocken” samt växlat program
lika ofta som namn. Hans tidning har länge fört
ett ilsket språk mot Danmark, och han deltog
vid Tingvallamötet 1907 i folkväldesflockens
beslut att arbeta på Islands lösslitning från
Danmark, om ej föreningen mellan de båda länderna
kunde inskränkas till en personalunion. Som
ministerkandidat lofvade han sitt parti att i händelse af
utnämning verka för genomförande af programmet:
Islands suveränitet och personalunion med
Danmark. Till danske konseljpresidenten afgaf
han ett löfte att arbeta på god sämja mellan de
båda länderna på grundvalen af status quo samt
att kämpa emot alla lösslitningssträfvanden;
men kort därefter förklarade ”Ísafold”,
att ”själfständighetsflocken” ännu, om ock
som en ansvarstung nödfallsutväg, den ingen
f. n. vill välja, fasthåller skilsmässoplanerna,
i fall suveränitetskrafvet ej uppfylles. Under
J:s medverkan har 1909 års allting antagit
genomgripande ändringar i det dansk-isländska
unionslagförslaget af 1908, alla gående
ut på att lagfästa Island som suveränt
rike i personalunion med Danmark. J. är en
ifrig kämpe för nykterhetssaken och har som
minister utverkat k. sanktion på det af 1909
års allting godkända lagförslaget om absolut
rusdrycksförbud på Island. Han är därjämte
vän af kvinnorösträtten och spiritist samt
har särskildt genom ”Ísafold” gjort mycket
för andetrons utbredning på Island. J. har
stor andel i utarbetandet af Jónas Jónassons ”Ný
dönsk orðabók” (1896).
R. N—g.
Jónsson, Finnur,
isländsk filolog, f. 1858 i Akureyri, student
från Reykjaviks latinskola 1878, filologie
kandidat i Köpenhamn 1884, disputerade 1885
för doktorsgraden med en afh. Kritiske studier
over en del af de ældste norske og islandske
skjaldekvad. Han blef privatdocent s. å.,
aflönad docent 1887 och 1889 e. o. professor
i nordisk filologi. J:s största verk är Den
oldnorske og oldislandske litteraturs historie
(3 dlr, 1894—1902), det utförligaste och
sakrikaste af alla arbeten i detta ämne. Ett
sammandrag däraf jämte en kort öfversikt af
den nyisländska litteraturens historia är Den
islandske litteraturs historie tilligemed
den oldnorske (1907). Bland hans större
afhandlingar af litteraturvetenskaplig art böra
vidare framhållas De ældste skjalde og deres
kvad (i ”Aarbøger f. nord oldkyndighed”, bd
10, 1896). F. n. (1910) är J. sysselsatt med
utarbetandet af en ny upplaga af Sveinbjörn
Egilssons ”Lexicon poeticum”, som kan väntas
utkomma tidigast 1911. På isländska har han
gifvit en öfversikt af den fornisländska
litteraturhistorien (Bókmenta saga Íslendinga,
1904—05) samt en verslära (Stutt íslenzk
bragfræði, 1892); vidare uppsatser i olika
isländska tidskrifter, hvaribland den viktigaste
är Hvar eru Eddukvæðin til orðin? (i ”Timarit
hins ísl. bókm. fjelags”, 1895), riktad mot
B. M. Ólsens likanämnda uppsats i föreg. årg. af
samma tidskr. — Bland af J. utgifna texter må
nämnas: ”Egils saga” (handskrifttrogen upplaga
1886—88, normaliserad och kommenterad text
1894 i ”Altnordische sagabibliothek”), Ares
”Íslendingabók” (1887), ”Eddalieder” (1888—90,
handuppl. af äldre Eddan med normaliserad
stafning och ytterst djärfva textändringar),
”Heimskringla” (1893—1901, kritisk uppl.),
”Kringla og Jofraskinna” (1895), ”Fagrskinna”
(1902—03), ”Gísla saga Súrssonar” (1903, i
”Altnord, sagabibl.”), ”Hrólfssaga Kraka og
Bjarkarímur” (1904), ”Brennu-Njálssaga” (1908, i
”Altnord, sagabibl.”), ”Edda Snorra Sturlusonar”
(1900, kritisk handuppl.), ”Fernir forníslenzkir
rimnaflokkar” (Fyra fornisl. rimor, 1905), samt
”Den norsk-islandske skjaldedigtning” (1908,
fullständig samling af de fornnorsk-isländska
skaldekvädena i kritisk upplaga).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
