uttalade en djup och varm kärlek till dem. J:s dikter äro i urval utgifna med en inledande essay af Hannes Hafstein (1888) under titeln ”Kvæði og kviðlingar eptir Bólu-Hjálmar”. E. N-g. Jónsson, Eiríkur (Erik Jonsson), isländsk språkforskare, f. 1822, d. 1899, student från latinskolan på Bessastaðir 1846, studerade i Köpenhamn teologi och sedermera filologi, blef arnamagnæansk stipendiat 1872 och var vice inspektör på Regensen fr. 1874 till sin död. Någon examen tog J. aldrig, men utvecklade likväl en ej obetydlig vetenskaplig verksamhet. Så medverkade han vid materialsamlingen till den af R. Cleasby projekterade isländsk-engelska ordboken (sedermera utg. af Guðbr. Vigfússon) och utarbetade för Det nordiske oldskriftselskabs räkning en handordbok öfver det klassisk-isländska sagospråket, som ännu i dag försvarar sin plats och för sin lätthanterlighets skull tämligen allmänt nyttjas. Vidare samarbetade han med Konráð Gíslason vid redigeringen af texten i ”Njáls saga” (1875) och med Finnur Jónsson vid utgifningen af Hauksbók (1892—96). Under en följd af år författade han för isländska litteratursällskapets räkning årsboken ”Skírnirs” öfversikter öfver de viktigaste tilldragelserna utomlands samt skref ett stort antal bref till tidningen ”Ísafold”. Utan att ega någon större vetenskaplig begåfning var J. likväl en flitig och nyttig arbetare med godt minne och stor samvetsgrannhet samt fint språköra och en författare med god, starkt personlig stil. R. N—g. Jónsson, Kristján, isländsk skald, f. 1842, d. 1869, tillhörde fattigvården, tills han blef konfirmerad, och gaf sig då ut att tjäna. Redan som barn skref han vers. Några dikter, som han i sitt 20:e år fick införda i Akureyri- och Reykjaviks tidningar, hvaribland den särdeles vackra Dettifoss, gjorde honom känd öfver hela landet, och han erhöll understöd, så att han kunde besöka Reykjaviks latinskola. Där fortfor han att dikta, men hängaf sig därjämte åt dryckenskap och förföll. J:s samlade dikter, Ljoðmæli (1872 och 1890), vittna om påverkan af både äldre isländska skalder, särskildt Benedikt Gröndal, och en del utländska, såsom Byron och Heine, men jämväl om utpräglad personlig egenart. J. öfversatte stycken af bl. a. Byron, Th. Moore, Schiller, Heine, Bellman, Tegnér och Runeberg. C. E. (R. N—g.) Jónsson [jo͡u’n-], Björn, isländsk tidningsman, politiker, f. 1847, student från Reykjaviks latinskola 1869, studerade 1869—74 samt 1878—83 juridik vid Köpenhamns universitet, dock utan att aflägga någon examen, blef 1874 redaktör för det nystartade bladet ”Ísafold” i Reykjavik, som han 1878 lämnade för att 1883 ånyo öfvertaga och fortfara att utgifva till 1909, då han öfverlät det åt sin son Ólafur Björnsson. Ifrig politiker och ledamot af isländska alltinget, blef han af dettas majoritet efter excellensen Hafsteins fall våren 1909 designerad till minister för Island och utnämndes kort därpå af konungen. J. tillhör det parti, som ömsevis kallat sig ”högern”, ”framstegsflocken”, ”folkväldesflocken” och ”själfständighetsflocken” samt växlat program lika ofta som namn. Hans tidning har länge fört ett ilsket språk mot Danmark, och han deltog vid Tingvallamötet 1907 i folkväldesflockens beslut att arbeta på Islands lösslitning från Danmark, om ej föreningen mellan de båda länderna kunde inskränkas till en personalunion. Som ministerkandidat lofvade han sitt parti att i händelse af utnämning verka för genomförande af programmet: Islands suveränitet och personalunion med Danmark. Till danske konseljpresidenten afgaf han ett löfte att arbeta på god sämja mellan de båda länderna på grundvalen af status quo samt att kämpa emot alla lösslitningssträfvanden; men kort därefter förklarade ”Ísafold”, att ”själfständighetsflocken” ännu, om ock som en ansvarstung nödfallsutväg, den ingen f. n. vill välja, fasthåller skilsmässoplanerna, i fall suveränitetskrafvet ej uppfylles. Under J:s medverkan har 1909 års allting antagit genomgripande ändringar i det dansk-isländska unionslagförslaget af 1908, alla gående ut på att lagfästa Island som suveränt rike i personalunion med Danmark. J. är en ifrig kämpe för nykterhetssaken och har som minister utverkat k. sanktion på det af 1909 års allting godkända lagförslaget om absolut rusdrycksförbud på Island. Han är därjämte vän af kvinnorösträtten och spiritist samt har särskildt genom ”Ísafold” gjort mycket för andetrons utbredning på Island. J. har stor andel i utarbetandet af Jónas Jónassons ”Ný dönsk orðabók” (1896). R. N—g. Jónsson, Finnur, isländsk filolog, f. 1858 i Akureyri, student från Reykjaviks latinskola 1878, filologie kandidat i Köpenhamn 1884, disputerade 1885 för doktorsgraden med en afh. Kritiske studier over en del af de ældste norske og islandske skjaldekvad. Han blef privatdocent s. å., aflönad docent 1887 och 1889 e. o. professor i nordisk filologi. J:s största verk är Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie (3 dlr, 1894—1902), det utförligaste och sakrikaste af alla arbeten i detta ämne. Ett sammandrag däraf jämte en kort öfversikt af den nyisländska litteraturens historia är Den islandske litteraturs historie tilligemed den oldnorske (1907). Bland hans större afhandlingar af litteraturvetenskaplig art böra vidare framhållas De ældste skjalde og deres kvad (i ”Aarbøger f. nord oldkyndighed”, bd 10, 1896). F. n. (1910) är J. sysselsatt med utarbetandet af en ny upplaga af Sveinbjörn Egilssons ”Lexicon poeticum”, som kan väntas utkomma tidigast 1911. På isländska har han gifvit en öfversikt af den fornisländska litteraturhistorien (Bókmenta saga Íslendinga, 1904—05) samt en verslära (Stutt íslenzk bragfræði, 1892); vidare uppsatser i olika isländska tidskrifter, hvaribland den viktigaste är Hvar eru Eddukvæðin til orðin? (i ”Timarit hins ísl. bókm. fjelags”, 1895), riktad mot B. M. Ólsens likanämnda uppsats i föreg. årg. af samma tidskr. — Bland af J. utgifna texter må nämnas: ”Egils saga” (handskrifttrogen upplaga 1886—88, normaliserad och kommenterad text 1894 i ”Altnordische sagabibliothek”), Ares ”Íslendingabók” (1887), ”Eddalieder” (1888—90, handuppl. af äldre Eddan med normaliserad stafning och ytterst djärfva textändringar), ”Heimskringla” (1893—1901, kritisk uppl.), ”Kringla og Jofraskinna” (1895), ”Fagrskinna” (1902—03), ”Gísla saga Súrssonar” (1903, i ”Altnord, sagabibl.”), ”Hrólfssaga Kraka og Bjarkarímur” (1904), ”Brennu-Njálssaga” (1908, i ”Altnord, sagabibl.”), ”Edda Snorra Sturlusonar” (1900, kritisk handuppl.), ”Fernir forníslenzkir rimnaflokkar” (Fyra fornisl. rimor, 1905), samt ”Den norsk-islandske skjaldedigtning” (1908, fullständig samling af de fornnorsk-isländska skaldekvädena i kritisk upplaga).