Tills. med L. Wimmer har J. utgifvit hufvudhandskriften (Codex regius) af äldre Eddan i fototypisk reproduktion (1891); i förening med V. Dahlerup har han utgifvit ”Den første og anden grammatiske afhandling i Snorra-Edda” (1886) och med Eiríkur Jónsson som medarbetare ”Hauksbók” (1892—96). — J:s viktigaste lingvistiska verk äro Det norsk-islandske skjaldesprog (1901) och Islandsk sproglære (1905, en kort nyisländsk grammatik). Påpekas böra ytterligare åtskilliga smärre afhandlingar och uppsatser i ”Aarbøger for. nord. oldkyndighed” och ”Arkiv för nordisk filologi” samt populära uppsatser i ”Nordisk tidskrift”. J. har ovanlig beläsenhet, särskildt inom den isländska litteraturen, och är en af vår tids allra främsta kännare af forn-isländska handskrifter. Som litteraturforskare och mytolog utmärker han sig genom grundlig lärdom och motvilja mot djärfvare hypoteser samt en viss konservatism, som särskildt trädt i dagen i hans polemik mot Bugges teorier om anglosaxiskt och iriskt inflytande på den fornnordiska kulturen; han medger främmande inflytande, men tror det vara äldre och kommet från söder, ej från väster. I fråga om Edda-kvädenas ursprung håller J. före, att Norge är hemorten för de flesta af dem; ett mindre antal förlägger han till Grönland, ännu färre till Island. Mot honom har förutom Bugge uppträdt B. M. Ólsen, som förfäktar dessa kvädens isländska härkomst. J:s älsklingsämne är de gamla skaldekvädena, och han har mer än de fleste af vår tids forskare bidragit till att sprida ljus öfver dunkla ställen i dem. I förening med D. Bruun har J. somrarna 1907—09 verkställt gräfningar efter ruiner af gudatempel på olika ställen på norra Island. — Varm isländsk patriot, är J. på samma gång ifrig danskvän och har som politiker verkat för utvidgad hemstyrelse, men på samma gång framhållit en realunion med Danmark som lifsvillkor för Island. J. är led. af Vet. och vitt. samh. i Göteborg (1905) och korresponderande led. af Vitt. Hist. o. Ant. akad. (1908). R. N—g. Jónsson, Jón, isländsk historiker, f. 1869, student från Reykjaviks latinskola 1889, filos. kandidat i Köpenhamn 1890, biträdande lärare vid Vallekilde folkhögskola i Danmark 1892—93 och 1895—96, isländsk alltingsstipendiat för historiska forskningar från 1897, sedan 1901 med skyldighet att i föreläsningar och tryckta arbeten ge populära skildringar ur Islands historia, 1906 utnämnd till underbibliotekarie vid landsbiblioteket i Reykjavík. Bland hans arbeten märkas Íslenzkt Þjóðerni (Isländsk nationalitet, 1903) och Gullöld Íslendinga (Islänningarnas guldålder), liffullt och elegant skrifna och med gediget innehåll. R. N—g. Jónsson, Einar, isländsk skulptör, f. 1874 i södra delen af Island, kom 1893 till Köpenhamn, studerade vid akademien där i tre år, reste till södra och västra Europa och bosatte sig i Köpenhamn. Hans konst bäres af obändig fantasi, mycken dristighet och experimentlust samt böjelse för allegori och symbolik. Bland hans arbeten må nämnas Fredlös, Gryning (jätte, som bär en kvinna), den fantastiska gruppen Årstiderna, staty öfver Ingólfur, Islands förste bebyggare, utkast till flera monument, grafmonumentet Mull, Tiden (dekorativ grupp) m. fl. G—g N. Jonstorp, socken i Malmöhus län, Luggude härad. 2,905 har. 1,728 inv. (1908). Annex till Farhult, Lunds stift, Luggude kontrakt. Jonstrup, dansk by, 17 km. n. v. om Köpenhamn. Där finns ett skollärarseminarium, det äldsta i Danmark, grundlagdt 1791, urspr. på Blaagaard utanför Köpenhamn, men 1809 flyttadt till J. Seminariet hade 1908 6 lärare och 77 lärjungar, af hvilka 55 bodde vid anstalten. Omkr. 2,000 lärare ha här fått sin utbildning. E. Ebg. Jón Ågmundsson (Ǫgmundarson), isländsk biskop, helgon, d. 1121, tillhörde landnamsmannen Asgeir Kneifs ätt och härstammade på mödernet från Siðu-Hallr, Thangbrands första proselyt. Han uppfostrades hos Isleif Gizursson på Skálholt, reste utomlands, prästvigdes 1077 och vände hem genomträngd af en romersk-kyrklig uppfattning, men därjämte som en uppriktigt from och uppoffrande man. Då biskop Gizur afstått Nordlänninga-fjärdingen, valdes J. till biskop (1105) där. Då ärkebiskop Asser i Lund vägrade invigning, emedan J. var för andra gången gift, måste han draga till Rom och fick där påfvens dispens, hvarefter han blef invigd (1106). Vid biskopssätet, Hólar, lät J. uppföra en kyrka och vid kyrkan en skola. J. var asketiskt sinnad. I allmänhet såg han det fäderneärfda och folkliga med oblida ögon; på hans yrkande utbytte islänningarna de hedniska dagnamnen mot Tredjedag, Midveckodag, Femtedag och Fastedag. I. grundlade det första klostret på Island, på Thingeyri. 1200 upptogos hans ben ur grafven, och folket förklarade honom för helgon. 23 april var hans minnesdag. C. R. (R. N—g.) Joplin [dʃå’plin], stad i västra delen af nordamerikanska staten Missouri, vid västra sluttningen af Ozarkbergen. 35,671 inv. (1906). J. är Nord-Amerikas viktigaste zinkmarknad med rika zink- och blygrufvor samt stora smältverk. J. F. N. Joppe, stad. Se Jafa. j:or, förkortning för lat. junior (se d. o.). Joram (hebr., ”Jehovah är upphöjd”). 1. Konung i Juda rike omkr. 889—885 (l. 890—876), Josafats son, blef troligen under faderns sista regeringsår medregent. Han var gift med den gudlöse israelitiske konungen Ahabs dotter Atalja och införde den feniciska baalskulten i Juda. Han började sin regering med att mörda sina sex med stort fädernearf försedda bröder. Under hans tid afföllo edomiterna från Juda, upprättade ett eget rike och plundrade, i förening med filistéerna, Jerusalem. J. dog af en fruktansvärd sjukdom och fick ej sitt hvilorum bland konungagrafvarna (2 Kon. 8: 16 ff.; 2 Krön. 21). — 2. Konung i Israel omkr. 896—885 (l. 886—875), konung Ahabs son, stod under ett visst inflytande af profeten Elisa, men skildras dock som ogudaktig. Tillsammans med Juda konung Josafat företog han en lycklig härfärd mot moabitkonungen Mesa, men blef på ett tåg mot syrerna sårad. Under tillfrisknandet dödades han af den af profeten Elisa till konung smorde Jehu (2 Kon. 8, 9 kap.). J. P. Jorat [ʃåra’], ty. Jurten, en 932 m. hög molassplatå n. om Genèvesjön i schweiziska kantonen Vaud, sakta sluttande mot sjön, där den öfvergår till kustlandskapet La Vaux. J. F. N. Jord, nord. myt., en af asynjorna, dotter af Anar och Natten, gemål till Oden, himlens gud. Deras son var Tor. J. omtalas äfven under namnen Fjorgyn (se d. o.) och Hlodyn. Th. W.*