Jord, ett hypotetiskt grundämne. Se
Grundämnen,
sp. 435.
Jordabalk (fsv.
iorþar l.
iorþa, balker),
jur.,
den del af lagboken, som innehåller de rättsliga
bestämmelserna angående jordbruksfastighets
förvärfvande och disponerande. I alla de gamla
svenska lagar, där balkindelning förekommer,
sammanfattas dessa stadganden i en särskild
jordabalk. Jordabalken i 1734 års lag,
som innefattar 18 kapitel, har sedermera i
väsentliga punkter undergått förändringar,
i synnerhet genom k. förordn. 21 dec. 1857,
22 dec. 1863 och 16 juni 1875.
Nya jordabalken. 12 jan. 1903 uppdrog K. M:t
åt Lagberedningen att verkställa omarbetning af
jordabalken med därtill hörande författningar,
hvarvid det lämnades beredningen öppet att
framlägga sitt förslag i särskilda afdelningar. 4
febr. 1905 aflämnade beredningen förslag till lag
om nyttjanderätt, innefattande såväl allmänna
bestämmelser om denna rätt som särskilda
stadganden om arrende, hyra och det i vår
rätt nya institutet tomträtt. Detta lagförslag
tillika med ett förslag till lag om servitut
samt åtskilliga andra kompletterande förslag
upphöjdes till lag 14 juni 1907. 31 dec.
1907 öfverlämnades den andra afdelningen
af förslaget, afseende bl. a. lag om köp,
byte och gåfva af fast egendom, lag om rätt
till undantag af fast egendom samt lag om
inskrifning af rätt till fast egendom (lagfart
och inteckning m. m.). De hufvudsakliga
delarna af dessa förslag äro (mars 1910) under
förberedande behandling. Vissa af dessa
innebära synnerligen beaktansvärda framsteg i den
svenska fastighetslagstiftningen, framför
allt den förbättring af fastighetsböckerna,
som, sedan det på Lagberedningens initiativ
genom k. förordn. 13 juni
1908 beslutade nya jordregistret (se d. o.)
upprättats, skall kunna genomföras,
och det vitsord, som kunnat beredas desamma,
inteckningsinstitutets omläggning till
s. k. egarhypotek och inteckningsförnyelsens
borttagande. Den tredje delen af förslaget
var färdig 9 okt. 1909. I denna del upptagas
bl. a. bestämmelser om hvad som är att
hänföra till fast egendom, om egogränser, om
rättsförhållandet mellan grannar, om det för
svensk lagstiftning hittills obekanta institutet
förköpsrätt, om annan lösningsrätt till fast
egendom samt om klander. Men i denna sista del
af förslaget har Lagberedningen äfven sammanfört
innehållet i alla tre delarnas lagförslag, så att
nu föreligger ett fullständigt förslag till ny
jordabalk i 18 kapitel jämte en promulgationslag
om 27 §§.
Lagberedningens betänkande, som utgör ett verk om
tillsammans nära 1,500 sidor, innefattar i öfrigt
en mycket fullständig och värdefull redogörelse
för gällande rätt med många hänvisningar till
prejudikat. Rättshistoriska utredningar åtfölja
eller äro inarbetade i betänkandet. Sålunda
förekomma som bilagor ”Historisk öfversikt af den
svenska lagstiftningen angående lega af jord och
hus”, ”Om upplåtelse af s. k. ofri tomt enligt
äldre och nyare rätt”, ”Historisk öfversikt
af den svenska lagstiftningen om servitut”,
”Öfversikt af lagfartsinstitutets utveckling”
samt ”Öfversikt af panträttsinstitutets
utveckling i fråga om fast egendom”. I själfva
motiven äro intagna redogörelser för den
historiska utvecklingen i fråga om rågångars
bestämmande, om gräns byar emellan i sjöar och
rinnande vatten, om
strandeganderättens begränsning vid hafvet och i vissa
sjöar, om skifte af vattenområde samt om urminnes
häfd. Motiven innehålla vidare hänvisningar till
förarbetena för 1734 års lag och till den äldre
rättslitteraturen samt redogörelser för de olika
frågornas behandling af Lagkommittén och Äldre
Lagberedningen äfvensom i riksdagshandlingar. För
utländsk rätt redogöres i bilagorna ”Några
hufvudpunkter i utländsk lagstiftning rörande
lega af fast egendom”, ”Hufvudpunkterna af
utländsk lagstiftning om inskrifning af rätt
till fast egendom” och ”Om återköpsrätt
enligt utländsk lagstiftning”, hvarjämte
förekomma många i texten infogade notiser om
främmande lagstiftning eller hänvisningar till
af andra författare gjorda sammanfattningar
af sådan lagstiftning. Betänkandet anses vara
ett af de förnämsta arbeten af ifrågavarande
beskaffenhet, som hittills utgifvits i Sverige.
A. K—r.
Jordabref, jur., benämnas i 1734 års lag
(4:e kap. 10:e § Jordabalken) de handlingar
ang. lagfart å fast egendom, hvilka af
domstol utfärdas. Se
Fastebref och
Lagfart.
A. Th. S.*
Jordabyte, kam. Se
Byte 3.
<img l>
Jordaens [jårdāns],
Jacob, flandrisk målare,
f. 1593 i Antwerpen, d. där 18 okt. 1678,
står i konsthistorien vid sidan af Rubens
och van Dyck som en originell och storstilad
konstnärspersonlighet. Hans fader dref handel
med tapeter, målade med vattenfärg, och sonen
upptogs 1615 i Antwerpens målargille under
benämningen ”waterschilder”. Vid 14 års ålder
började han studera hos Adam van Noort, och
efter 1620 blef han lärjunge hos Rubens, af
hvilken han lärde sig den mäktiga teckningen
och den geniala färgbehandlingen. Redan 1616
hade han gift sig med sin förste lärares dotter
Catherine, och detta tidiga äktenskap, liksom
äfven det ifriga arbetet, hindrade J. från resor,
särskildt från den då för tiden för konstnärer så
godt som obligatoriska resan till Italien. Detta
inverkade dock ej i minsta mån hämmande på hans
konstnärskap. Tvärtom blef J. den mest utprägladt
nationelle af sin tids flamländska konstnärer,
med en festlig frodighet i uppfattning,
formgifning och färg. Hans ämneskrets är
synnerligen vidsträckt: porträtt, genre, mytologi
och religiösa framställningar. I sina stora
bilder af festliga familjemåltider ger han en af
lössläppt humor präglad skildring af samtida lif
i sitt hemlands städer. I de mytologiska bilderna
begagnar han tillfället att måla blomstrande
kvinnokroppar, seniga brunhylta män, frukter,
blommor och färgstarka tyger. I de bibliska
bilderna mäktar han sällan få fram mera än ett
öfvertygande sinnligt lif och en ögonfägnande
prakt af färg och form. Arbeten af J. finnas
i de flesta europeiska museer; särskildt
vackert är konstnären företrädd i Bruxelles
(jfr fig. nedan) och i Kassel. Nationalmuseet
i Stockholm eger 3 goda och karakteristiska
arbeten af hans hand. Märkligt är, att J. på
äldre dagar öfvergick till
