om Bānijās (det gamla Cæsarea Philippi). Alla
tre förenas 8 km. s. om Tell-el-ḳādī. Därefter
bildar J. en af hvarjehanda rörväxter (däribland
papyrusväxten) omgärdad och delvis igenvuxen
sjö, med 3—5 m. djupt vatten,
Baḥrat el-ḥūle,
med tvifvelaktig rätt sammanställd med
Meroms
vatten (Jos. 11: 5), men säkert identisk med den
af Josefos omtalade
Semachonitissjön. Redan på
denna sträcka har floden gräft sig allt djupare
ned, från 520 m. vid Ḥasbējā till 2 m. ö. h. vid
Ḥule. Härifrån fortsätter J. med rask fart mellan
steniga stränder, under Djisr benāt Ja‘ḳub
(”Jakobs döttrars bro”, där den gamla vägen
till hafvet, Jes. 8: 23, medeltidens
via maris
gick fram) ned till Baḥr eṭ-Tabarīje (Tiberias
sjö, sjön Genesaret). Vid sitt inlopp i denna
sjö har floden, på en sträcka af 16 km. från
Hūlesjön, hunnit gräfva sig ned 208 m. under
Medelhafvet. Vid 1 m:s djup når J. här en bredd
af 45 m., dock växlar vattenmängden mycket under
olika årstider. Vid sydvästra hörnet af denna sjö
fortsätter floden först mot v., men ändrar snart
sitt lopp och flyter mot s., ehuru med många
smärre krökningar, så att dess lopp blir mer än
dubbelt så långt som raka vägen (= 110 km.) ned
till Baḥr Lūṭ (”Lots sjö”), Döda hafvet. Under
denna sträcka har J. ytterligare sänkt sig, från
208 till 394 m. under Medelhafvet, och samtidigt
har dess vattenmängd ökats genom upptagande
af flera bifloder från ö. och v.; bland dessa
må nämnas fr. v.:
Wādi fār‘a och
W. ḳelt;
fr. ö.:
Nahr jarmūk l.
Scherī´at el-menādire
(
Hieromices, ej
Hieromax hos Plinius),
Nahr
ez-zerka (den i G. T. omtalade Jabbok). Den
omgifvande dalgången blir på denna sträcka
allt bredare och utvidgar sig understundom,
t. ex. vid Jeriko, till en större slätt, som,
där det ej, såsom på nyssnämnda ställe, finnes
vatten, i regel är ofruktbar.
Landskapsbild från Jordan.
Närmast flodens lopp (jfr fig.) växer däremot
en mängd träd, buskar och rörväxter, som
bilda en välgörande omväxling i den ödsliga
omgifningen och i G. T. kallades ”J:s prakt”
(Sak. 11: 3). Floden har i sin sydligaste
del gräft sig en djup bädd i den märgelartade
gulaktiga jordmånen, hvarför dess vatten också
har färg däraf (se 2 Kon. 5: 10, 12). På flera
ställen, t. ex. i närheten af J:s utlopp i Döda
hafvet, kan man tydligt urskilja märken efter
flodens äldre strandbrädd, den ligger på något
afstånd från den nuv. och når ibland en höjd
af 17 m. öfver denna. J. är rik på fisk, dess
vatten är sällan klart, men drickbart. Ungefär 4
km. före dess utlopp i Döda hafvet försvinner all
växtlighet omkring stränderna, och den fisk, som
fortsätter vidare mot s., dör ock snart på grund
af salthalten i Döda hafvets vatten. Alltsedan
Jesus af Johannes döptes i J. (enligt traditionen
vid vadstället Ḥadjle ö. om Jeriko), har floden
varit de kristne helig. Ännu i dag, liksom under
medeltiden, tillägger svärmeriet dess vatten
en underbar kraft: skaror af pilgrimer bada
(i synnerhet vid påsken, då de, mest ryssar,
bilda en oafbruten ström från Jerusalem till
Jeriko) däri, och det föres långväga (ofta
af pilgrimer i små krus) för att nyttjas
som dopvatten eller till andra ändamål.
E. S—e.
Jordan, Fedor Ivanovitj, rysk kopparstickare,
f. 1800, d. 1883, studerade i Petersburg, Paris
och London, vistades 1835—50 i Rom och 1853—55
i Florens, blef professor i kopparstickarkonst
vid Petersburgs konstakademi och dess rektor
1871. Bland hans ypperliga gravyrer må nämnas
Abels död (efter Losenko),
Alexander II:s
porträtt och
Transfigurationen (af Rafael),
hans förnämsta arbete, utfördt i Rom.
(G—g N.)
Jordan, Rudolf, tysk målare, f. 1810
i Berlin, d. 1887 i Düsseldorf, härstammade
från fransk emigrantfamilj, studerade 1833—40
i Düsseldorf under Schadow och Sohn och
gjorde från början fiskar- och lotslifvet till
föremål för sin framställning. 1834 målade
han
Frieri på Helgoland (Berlins
nationalgalleri). Bland hans senare arbeten märkas
Lotsexamen (1842),
Räddning ur skeppsbrott
(1848, i museet i Dresden),
Lotsens död (1856),
Holländskt gubbhus och
Änkans tröst (1866;
de tre sistnämnda i Berlins nationalgalleri)
och den gripande taflan
Alla båtar komma igen
utom en (1876). Hans italienska folklifsbilder
äro mindre beaktansvärda. Han utförde dessutom
akvareller och teckningar, raderingar och
illustrationer. J. utbildade många lärjungar;
den berömdaste bland dem är B. Vautier.
C. E. N. (G—g N.)
Jordan, J. P. Se
Vendiska litteraturen.
<img l>
Jordan, Wilhelm, tysk författare, f. 1819 i
Insterburg, d. 1904 i Frankfurt am Main, egnade
sig från 1844 i Leipzig åt författarskap, men
utvisades ur Sachsen på grund af frispråkigheten
i sina religiösa och politiska dikter (
Glocke
und kanone, 1841,
Irdische phantasien 1842)
och uppsatser. 1848 uppträdde han som liberal
talare i Berlin och valdes för Freienwalde till
medlem af tyska nationalförsamlingen samt var
därefter i egenskap af råd i riksministeriets
afdelning för marinen en verksam främjare
af tyska flottans nyskapning. Han blef snart
pensionerad och bosatte sig i Frankfurt a. M. —
Den abstraktionsfyllda lärodikten
Demiurgos
(1852—54), som söker förklara det ondas uppgift
i världen, är det förnämsta uttrycket för
