J:s filosoferande, som anslöt sig till darwinskt naturvetenskapliga åskådningar. Det patriotiska sinnelaget, som gjorde J. till en hänförd förkunnare af den germanska moralen och kraften samt Tysklands kulturella världsuppgift, kom honom att söka återupplifva den tyska forndikten. Han omdiktade efter egna teorier för allitterationen (Der epische vers der germanen, 1868) Nibelungensagan i sitt epos Die Nibelunge (1867—74), hvilket han själf föredrog som rapsod i Tyskland och Amerika och som då gjorde stor lycka och väckte mycken uppmärksamhet, ehuru det hvarken till form eller innehåll är annat än en ansträngd konstdiktning med blott enstaka skönheter. Diktsamlingen Strophen und stäbe (1871), sorgespelet Die witwe des Agis (1858), de resonerande samtidsromanerna Die Sebalds (1885) och Zwei wiegen (1887), lustspelet Durchs ohr (1870) samt de teoretiska Das kunstgesetz Homers und die rhapsodik (1869) och Epische briefe (1876) förtjäna ytterligare att nämnas af J:s omfattande alstring, som städse vittnar om hans ideella sträfvanden, men också om att han ofta förlyft sig på stora ämnen och att bristande skaparkraft gjort formvirtuositeten tom. J. var äfven verksam som öfversättare af epos och dramer (Homeros, Eddan, Sofokles, Shakspere). R—n B. Jordan, Max, tysk konsthistoriker och museiledare, f. 1837 i Dresden, d. 1906 i Berlin, utgaf 1861 en monografi öfver Georg Podiebrad, konung af Böhmen, slog sig sedan på konststudier, blef 1870 direktör för museet i Leipzig och 1874 direktör för nationalgalleriet i Berlin, var från 1879 medlem af därvarande konstakademis senat och från 1880 regeringsråd i kultusministeriet. 1895 tog han afsked från dessa befattningar. Bland J:s konstkritiska verk märkas Untersuchungen über das malerbuch des Leonardo da Vinci (1872), tyska upplagor af Crowes och Cavalcaselles verk om italienskt måleri (1869—74), Das werk A. Menzels (i samarbete med Dohme 1890), Menzel (festskrift 1895) m. fl. G—g N. Jordan [ʃårdã’], Marie Ennemond Camille, fransk matematiker, f. 1838 i Lyon, sonson af den kände politikern och skriftställaren Camille J. (f. 1771, d. 1821, led. af de Femhundrades råd 1796—97 och af deputeradekammaren 1816—21), blef 1876 professor vid École polytechnique i Paris, och 1883 vid Collège de France. Han har utgifvit många arbeten, som beröra väsentligen algebran och bland hvilka må nämnas det monumentala verket Traité des substitutions el des équations algébriques (1870; belönt med Poncelet-priset). J. har f. ö. utgifvit en mycket använd Cours d’analyse (1882—87; 3:e uppl. 1909). I. F. Jordan, Wilhelm, tysk geodet, f. 1842, d. 1899, blef professor 1868 vid Polyteknikum i Karlsruhe och 1882 i Hannover; han deltog 1873—74 i den Rohlfsska expeditionen till Libyska öknen. J, utgaf bl. a. Physische geographie und meteorologie der libyschen wüste (1876) och Handbuch der vermessungskunde (3 bd, 1877, 7:e uppl. 1908; utg. äfven på fr., it. och ry.) samt redigerade sedan 1873 ”Zeitschrift für vermessungswesen”. (B—d.) Jordanalys, landtbr. Se Jordarter. Jordandar. Se Elementarandar. Jordanes, oriktigt Jornandes, en af de få profanförfattarna från öfvergångsskedet mellan gamla tiden och medeltiden, lefde på 500-talet (födelse- och dödsår äro icke kända) och var af gotisk börd, ovisst af hvilken stam. Hans släkt hade i tre led, J. själf därvid medräknad, tjänat alanernas furstar. Hans farfader, Paria, hade varit notarie hos alanfursten Candac, och J. innehade en tid enahanda befattning hos dennes systerson Gunthigis. Detta visar, att J:s familj ingalunda varit bland de ringare, om ock den vanliga uppgiften, att denna på kvinnosidan varit befryndad med östgoternas frejdade konungahus, Amalerna, saknar all grund. Senare inträdde J. i det andliga ståndet, blef munk och framlefde som sådan ett obemärkt och anspråkslöst lif. Uppgiften att han varit biskop i Ravenna är, ehuru redan under medeltiden allmänt trodd, ren dikt. Icke heller kan det bevisas, att han varit densamme som den Jordanes, biskop i Kroton, om hvilken ett bref från år 551 talar (se Cassel, ”Magyarische alterthümer”, 1848). Det ringa mått af kunskaper och bildning, som röjer sig uti J:s skrifter, förbjuder antagandet, att han innehaft en så framstående ställning i kyrkan. Hans till oss komna arbeten, hvilka han helt visst sammanskref på sin ålderdom, datera sig från året 551. Vid dessas författande vistades han i Bruttium i södra Italien: den tidigare delen af sitt lif tillbragte han i Tracien och Mesien. — J:s skrifter äro affattade på latin; men hans språk röjer ”barbaren” i en grad, som öfverträffats af ingen före honom och af endast få efter honom. Han är i detta hänseende ett märkligt vittnesbörd om, huru djupt litteratur och bildning sjönko, i samma stund Rom föll, och när de skulle omplanteras i barbarisk jordmån. J:s till vår tid komna skrifter äro en historia om Rom och en om goterna. Båda äro sammandrag af andra författares arbeten. Den förra, som bär titeln: De summa temporum vel origine actibusque gentis Romanorum, är en krönika af det vid denna tid vanliga slaget utan något värde. Detsamma kan ej sägas om hans andra arbete: De origine actibusque Getarum (fransk öfv. af D. de Maupertuis, 1703: sv. öfv. af Peringskiöld, ”Jornandes, Fil. Alani Wamuthi, Gothus de Rebus Geticis eller Doctor Jordans Biskopens i Ravenna i Italien Beskrifning om Gothernas Ursprung vid an. Chr. 552 nu för 1166 åhr sedan författad, af Latinen på svensko öfversatt”, 1719). Tvärt om, J:s Getica, som den vanligen kallas, är en för oss ytterst viktig historisk källa. Dock hämtar den sitt värde som sådan endast af den omständigheten, att originalet, hvaraf den är ett sammandrag, nämligen Cassiodorus’ stora arbete i 12 böcker öfver goternas historia, förkommit, liksom öfver hufvud däraf, att den är vår enda källa för kunskapen om detta folk under äldre tid. Bedömd utan hänsyn härtill och endast i sin egenskap af historia och af litterär produkt, måste den däremot hemfalla under en mycket sträng dom. Medan J. oförändradt återgifver Cassiodorus’ största misstag, sammanblandningen af goter och geter samt skyter, utelämnar han just de delar af dennes arbete, som för eftervärlden skulle egt största intresset. Samtidigt härmed utgifver han, tydligt emot bättre vetande, hvad han sålunda utplockat ur Cassiodorus’ bok som detta folks hela historia, hvilken senare han därigenom i otrolig grad stympat och förvanskat. (Om redaktionen af ”Getica” se P. E. Fahlbeck, ”La royauté et le droit royal francs", 1883,