Annexe IV.) Allt detta hindrar dock icke, att J:s bok innehåller tillräckligt många enskilda trovärdiga historiska uppgifter, för att låta oss tämligen noggrant följa det gotiska folkets öden från midten af 3:e årh. till författarens egen tid. Äfven må erkännas, att enstaka partier uti densamma, såsom skildringen af hunnerna, äro ganska läsbara, och det på dubbelt sätt. Vid beskrifningen af ön ”Scandza” uppräknar han en mängd folk, som där bo, gifvande en kort karakteristik för en del af dem. Några af dessa folk synas vara lätt igenkännliga: ”suehans”, svear, ”gauthigoth”, götar (västgötar), och ”ostrogothæ”, östgötar. Men de flesta namn äro så förvanskade, att man tvistat och väl länge kommer att tvista om deras betydelse. Bland nordiska lärde, som egnat dessa folknamn ingående studier, må nämnas L. Fr. Läffler, S. Bugge och senast H. Schück. — Men J:s ”Getica” har betydelse för oss äfven i annat afseende, nämligen för den roll, som detta arbete en gång spelat i vårt folks kunskap om sin egen forntid. Den gotiska sagan förtäljer själf, att folket utvandrat från ”Scandza”, och i det man identifierade goter och götar och därmed öfverförde på de senare allt hvad i ”Getica” finnes sammanfördt från antikens författare om geter och skyter (i hvilket senare namn man trodde sig återfinna svearnas), erhöll man en historia om de ”yfverborna götarnes dater” på Kyros’, Priamos’ och Sesostris’ tider. Under fyra århundraden har det svenska folket trott på denna dikt och känt sig stolt däröfver. Det enda, hvarigenom vi nu påminnas om denna våra förfäders villfarelse, är det höga nummertalet på Erikar i vår regentlängd. Däremot anses nu den en tid betviflade berättelsen om goternas utflyttning från Sverige hvila på historisk grund. — J:s skrifter utgåfvos första gången på 1500-talet, men först 1882 utkom, i ”Monumenta Germaniæ historica”, en mönstergill upplaga, ombesörjd af Th. Mommsen. P. E. F—k. Jordanfesten. Se Grekisk-katolska kyrkan, sp. 227, och Vatteninvigning. Jordanmandel, bot. Se Mandel. Jordansbad, jodhaltig stålkälla vid Amorbach (se d. o.). Jordartad dolomit, petrogr. Se Dolomit, sp. 650. Jordarter. 1. Geol., benämning för de under den yngsta geologiska perioden, kvartärtiden, bildade och i allmänhet löst sammanhang egande olika slagen grus, sand, lera, torf m. fl., i motsats till de äldre periodernas mestadels redan hårdnade och fasta bergarter. De ”lösa jordarterna” eller ”lösa jordaflagringarna” kallas med ett gemensamt namn kvartära bildningar. De förekomma som ytbetäckning på den allestädes därunder utbredda och mångenstädes äfven i dagen blottade (obetäckta) fasta berggrunden. Strängt taget, äro äfven de kvartära bildningarna bergarter i detta ords vidsträckta bemärkelse. 2. Landtbr. Jordens bördighet och lätthet att odla och bearbeta växla efter dess olika beskaffenhet i åtskilliga hänseenden, hvarför man i agronomien skiljer mellan olika jordarter l. jordmåner (se d. o.). Främst bero jordens egenskaper på de ingående blandningsdelarnas art och mängdförhållanden. Efter den blandningsdel, som i öfvervägande grad ger jorden dess karaktär, skiljer man således mellan klapper-, grus- (ör-, jätter-), sand- (mosand-); ler-, märgel-, mull- och torf- (mosstorf-, myrtorf-, dytorf-) jord. Ingen af dessa blandningsdelar bildar ensam ett jordlager, utan flera förekomma alltid i blandning, och hvilkenderas egenskaper mest framträda, beror ej blott på deras mängdförhållande, utan äfven på jorddelarnas groflek och kombinationen af olika blandningsdelar. Således kan en utpräglad lerjord innehålla t. o. m. så litet egentlig lera som under 10 proc. Ofta anges jordartens närmare beskaffenhet därigenom, att man i benämningen infogar äfven den i andra rummet utmärkande jordblandningsdelens namn. Bland mulljordarter l. myllor skiljer man således mellan sandmylla och lermylla, bland märgelarter mellan sand- och lermärgel, man talar om sandhaltig lera, lerhaltig sand o. s. v. Likaså anges genom biord vissa jorden utmärkande egenskaper, såsom lätt och styf lera, grof och fin sand, hvitmo, närvaro af vissa kemiska ämnen, såsom alunjord, vitrioljord, rostig jord, den geologiska härkomsten, såsom rull- och krosstensgrus, sväm- och glaciallera, eller jordens lämplighet för vissa växter, såsom hvete-, råg-, korn-, hafre- och ärtjord. Slutligen förekomma åtskilliga jordartnamn, hvilka icke ange särskilda egenskaper och ofta användas blott i vissa orter, såsom dungjord, vesa, mjuna. — Jordens sammansättning af de olika mekaniska blandningsdelarna utrönes genom mekanisk jordanalys, som består hufvudsakligen i glödgning för att aflägsna de organiska ämnena, isärskiljande af olika groflekar genom sållning och slamning, hvarvid man uppdelar dem i oorganiska och organiska samt efter grofleken i de stoftartade delarna, finjord, och grofjorden l. skelettet. Hvardera inverkar på jordens fysikaliska egenskaper: luckerhet, förmåga att genomsläppa, kvarhålla och uppsuga vatten samt förmåga att upptaga, leda och kvarhålla värme; finjorden inverkar äfven i hög grad på jordens innehåll af växtnäring, emedan dess fina partiklar jämförelsevis lätt upplösas samt emedan den är sätet för jordens absorptionsförmåga. Genom kemisk jordanalys utrönes jordens innehåll af mer eller mindre lätt lösliga ämnen, särskildt de viktigaste växtnäringsämnena kväfve, fosforsyra, kali och kalk, men denna undersökning har mindre betydelse, så länge man ej kan bestämma den mängd växtnäring, som för tillfället eller under viss tid framåt blir tillgänglig för växterna. Jfr Landtbrukskemi. — Jordens mekaniska och fysikaliska egenskaper förbättras genom jordförbättring l. melioration, hvartill räknas dels inblandning af jordförbättringsmedel, såsom lera eller sand på mull- och torfjord, mull- och dyjord på ler- och sandjord samt kalk på alla kalkfattiga jordslag, dels djupluckring, stenbrytning och dikning. Härigenom förbättras jordens beskaffenhet för något längre tid framåt, utan att dock jordarten blir en annan. Gödsling åter påverkar icke jordens mekaniska och fysikaliska beskaffenhet eller verkar blott för kort tid; den gagnar hufvudsakligen genom tillförsel af lättare lösliga växtnäringsämnen; kreatursgödsel utöfvar äfven i väsentlig grad en fördelaktig, men de lättlösliga