med därtill hörande undervisningsanstalter samt jakt och fiske; den kronans fasta egendom, som ej med stadgad åborätt innehas eller är till visst statsändamål anslagen och till följd däraf antingen till omedelbart begagnande upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyndighets vård; statens och andra allmänna skogar äfvensom kronans öfverloppsmarker; veterinärväsendet och husdjurssjukdomar; statens stuteriväsen och hästafvelns förbättrande; landtmäteriet och afvittringsverket samt hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring; rikets allmänna kartverk och den geologiska undersökningen; skjutsväsendet och gästgifverier; väg-, färje-och brohållningsskyldighet samt allmän flottning; understöd, lånebidrag och anslag från undsättningsfonden, odlingslånefonden och frostminskningsfonden; äfvensom tills vidare ärenden rörande allmän fattigvård. Departementets chef bär officiellt titeln ”statsrådet och chefen för k. jordbruksdepartementet”, men benämnes i dagligt tal vanligen jordbruksministern. För ärendenas beredning och beslutens expedierande har departementschefen till sitt förfogande en afdelning af K. M:ts kansli, f. n. (1910) bestående af l expeditionschef, 2 kansliråd och byråchefer, 3 kanslisekreterare, l registrator och ett antal amanuenser (e. o. tjänstemän). Under jordbruksdepartementet lyda: Rikets generallandtmäterikontor, Landtmäteristyrelsen med landtmäteristaten; Stuteriöfverstyrelsen med stuterikommissionen och stuteristaten; Sveriges geologiska undersökning; Domänstyrelsen med skogsstaten, skogsläroverken och domänintendenter: Landtbruksstyrelsen med statens landtbruksingenjörer, instruktörer, fiskeriadministrationen och Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet äfvensom landtbrukets undervisningsanstalter; Hydrografiska byrån; veterinärläroverken; kommissionen för de allmänna kartarbetena; Rikets allmänna kartverk; hushållningssällskapen; de kemiska stationerna och frökontrollanstalterna; länsveterinärer; Landtbruksakademien. — Anslagen till Jordbruksdepartementet (”nionde hufvudtiteln”) upptagas i 1910 års statsverksproposition till 12,212,700 kr. för år 1911, hvaraf 3,368,543 kr. extra anslag. Jordbruksdepartementet upprättades enligt 1900 års riksdags beslut och ofvannämnda k. stadga 31 mars s. å. De ärenden, som nu handläggas af jordbruksdepartementet, voro förut fördelade på flera af de andra departementen. Departementet har utgifvit ”Meddelanden” (20 häften till och med 1909). S. B—h. Jordbruksdomäner, Kronans, förv., de statens jordegendomar, som äro utarrenderade. Några äro upplåtna till landtbruksinstitut m. m. En förteckning på desamma återfinnes i 1909 års riksdagstryck. Se Domän, Domänstyrelsen och Kungsgård. Kbg. Jordbruksexpeditionen i Finlands senat inrättades 1860 och har till chef en af Ekonomidepartementets senatorer. Under den höra frågor rörande jordbruket och dess binäringar, fisket, jakten, undervisningsanstalterna för landtbruket, veterinärväsendet, torrläggning af marker, landtmäteriet jämte skiftes- och karteverket äfvensom mått-, mål- och viktsystemet. T. C. Jordbruksfastighet, sådan fastighet (se Egendom), hvarpå bedrifves jordbruksnäring, i motsats till s. k. annan fastighet, som användes till uthyrning, fabriksrörelse etc. Om skillnaden dem emellan i kameralt afseende se Fastighet. Jordbrukskommission, en för hvarje län, enligt 1909 års riksdags beslut, af K. M:t utsedd kommission, bestående af ordf. och två ledamöter, valda för tre år, med uppgift att öfvervaka, att ej jordbruksfastighet, tillhörande bolag eller ekonomisk förening i de delar af Norrland och Dalarna, som underkastats särskild lagstiftning i och för jordbrukets vidmakthållande, må vanvårdas så, att jordbrukets bibehållande afventyras. H. J. Dft. Jordbrukskonsulent. Se Hushållningssällskap. Jordbrukskredit, den kredit, som lämnas egare eller brukare af jord i denna hans egenskap, kan vara antingen fast eller rörlig, allteftersom den afses att gälla för längre eller kortare tid, vidare antingen realkredit eller personalkredit (se Kredit). Den fasta realkrediten af nu ifrågavarande art har gamla anor i Sverige, ända från senare delen af 1600-talet, om än densamma först under 1800-talet kommit att taga en sådan omfattning, att det numera finnes knappast någon jordbruksfastighet af betydenhet, som ej utgör pant för lämnad kredit. Till detta förhållande har ej minst bidragit uppkomsten af s. k. hypoteksföreningar (se Hypoteksförening) i landets olika delar, den första bildad 1836. I senare tid ha äfven de allmänna bankerna och sparbankerna i ej ringa utsträckning faktiskt omhuldat äfven denna form af kreditgifning; dessa kreditinstitut egna sig jämväl åt tillgodoseende af jordbrukarnas öfriga befogade, mera rörliga kreditbehof. Om alltså jordbruksfastigheterna kommit att i hög grad utgöra underlag för jordbrukskrediten, har däremot den lösa egendomen endast undantagsvis och i ringa omfattning kunnat tjäna ett sådant ändamål, hvartill särskildt torde ha bidragit ovissheten rörande den säkerhet de s. k. lösöreköpen inneburit. Än mindre kan detta väntas för framtiden blifva fallet, hvad brukare af jord angår, sedan genom 1907 års nyttjanderättslagstiftning en tyst förmånsrätt i brukares lösören medgifvits jordegaren. Då stora grupper af den jordbrukande befolkningen i Sverige för tillgodoseende af sina kreditbehof hufvudsakligen varit hänvisade till anlitande af personalkrediten och denna kredit i vårt land, där föreningsväsendet i förevarande hänseende ej vunnit nämnvärd utbredning och ej heller erhållit behöfligt stöd i lagstiftningen, tagit former, som för kredittagarna, särskildt de mindre jordbrukarna, ofta nog visat sig medföra stora olägenheter och risker, ha särskildt i senare tid röster höjts för åvägabringande af fördelaktigare förhållanden härvidlag. Så har t. ex. Landtbruksstyrelsen (1908) föreslagit bildande af jordbrukskreditföreningar, hufvudsakligen efter tyska och finska mönster, med ändamål att utlämna lån till sina medlemmar för att bereda dessa tillgång på kapital för jordbruksdriften och i öfrigt till förbättrande af medlemmarnas landtbruk, samt hemställt om anslag af statsmedel för sådana syften. Ännu (1910) har emellertid detta förslag ej ledt till resultat. G. A—x—n. Jordbrukslära, läran om åker- och ängsbrukets teknik, omfattar läran om jordarter, jordens odling, jordförbättring och gödsling, jordens torrläggning och bevattning samt växtodling. Jämte lärorna om