och ej särdeles mjuk. I motsats till ekorrarna lefva dessa djur på marken. Hit hör ett stort antal arter från Nord-Amerika; endast en (T. asiaticus) förekommer i Gamla världen, i östra Europa och norra Asien; denna art uppgifves ha blifvit anträffad i Dalarna en gång (i slutet af 1700-talet). Allmännast känd är den nordamerikanska T. striatus, hvars ansikte är rödbrunt, panna och kinder mörkspräckliga, nacke askgrå, bakkropp rödbrun, undertill hvitaktig; längs ryggens midt går ett mörkbrunt streck; ett annat, smalt och svart, går genom ögat samt begränsas upptill och nedtill af hvitt, hvarjämte ett hvitt, på båda sidor af svartbrunt innefattadt sidostreck förefinnes. Kroppslängden är 15 cm., svanslängden 10 cm. Liksom öfriga arter insamlar denna förråd af säd, nötter, frön m. m. Den ligger i vinterdvala, men vaknar upp då och då för att äta, ty den kan ej undvara föda under hela vintern. För landtbruket är den skadlig, emedan den anställer stor skada i uthusen. Den förföljes flitigt dels för denna orsaks skull, dels för sin mycket uppskattade päls. Den klättrar mindre väl än ekorren, men springer med förvånande snabbhet och gräfver hålor i jorden. L—e. [Illustration: Tamias striatus.] Jordekvator. Se Ekvator. Jordell, Daniel, bokhandlare, bibliograf, f. 24 sept. 1860 i Åmål, är sedan 1877 anställd i den stora Nilssonska förlags- och bokhandelsfirman i Paris (Librairie Nilsson, grundad af Knut Nilsson, d. 1887, och fortsatt af Per Lamm, d. 1908). J. har vunnit mycket erkännande för sina värdefulla arbeten i fransk bibliografi. 1886 öfvertog han efter O. Lorenz bearbetningen af ”Catalogue général de la libraire française”, som, fortsättande Quérards och Bourquelots arbeten, innehåller en såvidt möjligt fullständig förteckning öfver fransk litteratur fr. o. m. 1840 med utförliga sakregister; af detta verk har han utgifvit band 12—19, omfattande åren 1886—1905. J. har dessutom utgifvit ”Catalogue annuel de la librairie française”, årg. 1893—98, fortsatt af ”Répertoire bibliographique de la librairie française”, årg. 1900—04, samt ”Répertoire bibliographique des principales revues françaises”, årg. 1897—99, utgörande en öfversiktlig, efter ämnen och författare ordnad redogörelse för innehållet i de viktigare franska tidskrifterna under nämnda år. C. G. Jordemodern, den första svenska facktidskriften för barnmorskor, uppsatt 1888 i Stockholm af doktor E. W. Wretlind, utgifves sedan 1906 af doktor Edv. Alin med ett häfte på 1 à 1 1/2 tryckark i månaden och innehåller uppsatser af läkare och barnmorskor på förlossningskonstens, barnsängs- och dibarnsvårdens områden, meddelanden rörande barnmorskorna och deras verksamhet m. m. Upplagan är numera omkr. 1,800 ex.; prenumerationspriset är 2 kr. 50 öre per årgång. (Bvn.) Jorden. 1. Astron. Jorden l. jordklotet (lat. Tellus) är den planet, som vi bebo. Kännedomen om, att jorden verkligen är en planet, en världskropp, som har sina likar och, likasom de, kretsar omkring planetsystemets centralkropp, solen, är en frukt af den fortskridande forskningen. I äldre tider ansåg man, i enlighet med sinnenas omedelbara intyg, att jorden var hela världens medelpunkt, att kring densamma vred sig på ett dygn himmelen med sina stjärnor, att vissa af dessa, bland dem äfven solen, dessutom hade egen rörelse kring jorden, samt slutligen, att jorden var i världen det förnämsta och allt annat till för dess skull. Det första steget till en riktigare uppfattning måste gälla bestämmandet af jordens form och utsträckning samt af dess läge i rymden. Gemensam för äldre tiders olika uppfattningar af formen var i allmänhet föreställningen, att den bebodda delen (den ”öfre” ytan) af jorden var plan. Likväl saknades bland de gamle grekerna ej representanter för åsikten om jordens klotform (Eudoxos, Aristoteles, Eratosthenes), för hvilken anfördes bland andra skäl äfven en del verkligt bindande, såsom iakttagandet af stjärnornas förändrade höjd öfver horisonten vid resor i sydlig eller nordlig riktning samt af jordskuggans runda form, då densamma vid månförmörkelser blir synlig. Bevisen för klotformen fullständigas genom de i nyare tid verkställda världsomseglingarna och naturligtvis ännu mera genom gradmätningar (se Geodesi). Dessa senare ha likväl ådagalagt, att jorden endast approximativt kan anses som klotformig samt att den är ”afplattad” vid polerna och således bildar en sfäroid. Denna afplattning är dock ej synnerligen stor. Enligt hittills säkraste resultat (Helmert) är ekvatorsradien: a = 6,378,000 m. polarradien: b = 6,356,612 m. Häremot svarar följande värde på afplattningen: a-b / a = 1 / 298,2 Jordens storlek var fordom i allmänhet underskattad. Man beräknar nu dess yta till omkr. 510,100,000 kvkm. och volym till omkr. 1,083,000,000,000 kbkm. Man har äfven lyckats bestämma dess massa l. vikt genom att vid iakttagande af svängande pendlar jämföra attraktionen (se d. o.) hos jorden och hos andra kroppar, hvilka det varit möjligt att direkt väga. Resultatet häraf är, att jordens medeltäthet i förhållande till vatten af 4° C. är 5,6 och jordens massa 6,1 kvadrillioner kg. Angående jordens läge i rymden framställdes i äldre tider olika påståenden, bl. a. att jorden uppbars af en pelare, bestående af komprimerad luft (Anaximenes), eller af rötter, som grenade ut sig i det oändliga (Xenofanes). Jordens fria läge i rymden är ett förhållande, som ej kunde fattas, så länge man föreställde sig alla kroppar ega en sträfvan att falla ”nedåt”. Först efter kännedomen om jordens klotform och sedan den riktning, i hvilken kroppar falla, kunde visas vara öfverallt vinkelrät mot den vågräta jordytan, blef det klart, att kropparnas fall skedde i riktning mot jordens medelpunkt, och svårigheten bortföll att tänka sig jorden utan underlag och äfven dess andra (”undre”) sida möjlig att bebo. Ett populärt bevis för, att de riktningar, som vi kalla