”uppåt” och ”nedåt”, verkligen på jordens motsatta sida äro omvända, kan erhållas t. ex. däraf, att stjärnbilden Orion för oss står på fötterna, men för våra antipoder på hufvudet, samt äfven däraf, att vi vid månförmörkelser se lika väl den undre som den öfre delen af jordens skugga kastad på månskifvan. Jorden är sålunda en i det närmaste klotformig, i världsrymden fritt sväfvande kropp. För att bestämma dess rörelse har man först att iakttaga de utanför jorden varande föremålen, hvilka samtliga visa sig ega en s. k. daglig rotationsrörelse omkring jorden, så beskaffad, att hela himmelen med sina stjärnor (som inbördes behålla samma lägen) på ett dygn vrider sig ett hvarf kring en linje, kallad himmelsaxeln l. världsaxeln. Erfarenheten lär, att alla rörelser äro relativa, d. v. s. bero på iakttagarens och föremålets ömsesidiga rörelse. Vore nu här iakttagaren, d. v. s. jorden med den därpå boende människan, orörlig, så vore äfven måhända de gamles föreställning om stjärnorna som fästa på en kring jorden sig hvälfvande kristallsfär den naturligaste. Emellertid kan rörelsen förklaras äfven därigenom, att jorden vrider sig ett hvarf på ett dygn kring samma axel, men i motsatt led mot den, i hvilken stjärnornas rörelse synes försiggå. Härigenom förklaras himmelens företeelser vida enklare och på ett sådant sätt, att de synas oss mekaniskt möjliga, något som eljest ej blir händelsen. Bland direkta bevis för jordens dagliga rörelse kring sin axel (rotation) må nämnas: Foucaults pendelförsök (se d. o.), jordens afplattning (uppkommen genom rotationen på en tid, då jorden ännu var bildbar) samt pendelobservationer (som visa, att tyngden är 1/2 proc. mindre vid ekvatorn än vid polerna, hvilket bevisar tillvaron af en centrifugalkraft) och slutligen fritt fallande kroppars afvikning åt ö. från den lodräta linjen samt vindars och hafsströmmars afvikning åt höger på norra halfklotet och åt vänster på det södra. — Jämte det solen deltager i den för alla stjärnor gemensamma (skenbara) dagliga rörelsen, synes den äfven förflytta sig åt ö. bland stjärnorna och under loppet af ett år beskrifva en storcirkel på himmelen. Denna solens årliga rörelse förklaras äfven lika lätt som skenbar och i själfva verket tillhörande jorden. Fixstjärnornas aberration och parallax äro bevis för jordens årliga rörelse kring solen. Ang. jordbanans form och öfriga egenskaper se Keplers lagar. Jordens medelafstånd från solen utgör (då solens parallax efter nyare bestämningar antages till 8″,80) 149,5 mill. km. Som en följd af jordens årliga rörelse uppstå årstiderna. Då nämligen jordens ekvatorsplan ej sammanfaller med banplanet och sålunda ej heller jordens axel är parallell med en mot banplanet vinkelrät linje, utan lutningen därvid f. n. utgör 23° 27′ (ekliptikans lutning) samt då jordaxeln har en i världsrymden — men ej i förhållande till solen — under århundraden nästan oföränderlig riktning (se Nutation, Oblikvitet och Precession), så inträffar det, att under ena halfåret jordens nordpol och under andra halfåret dess sydpol lutar öfver mot solen (se fig. 1). I förra fallet träffa solens strålar jordytan på norra halfklotet under en större vinkel, temperaturen blir högre och dagarna längre än i senare fallet: detta halfklot har då sommar och det södra vinter. När sydpolen lutar öfver mot solen, råder, tvärt om, på norra jordhalfvan vinter och på den södra sommar. — Två gånger om året — vid dagjämningarna (se d. o.) — falla solstrålarna lodrätt öfver orter i jordens

Fig. 1. Schematisk framställning af jordens årliga rörelse kring solen och årstidernas uppkomst. I vintersolstånd, II vårdagjämning, III sommarsolstånd, IV höstdagjämning, allt gällande för norra halfklotet. (Den synliga polen är nordpolen. Den medelst streckning skuggade jordklotshalfvan är den af solen ej belysta.)

ekvator, vid sommarsolståndet öfver orter i en parallellcirkel, belägen 23° 27′ n. om ekvatorn (norra vändkretsen), och vid vintersolståndet öfver parallellcirkeln 23° 27′ s. om ekvatorn (södra vändkretsen). Vid förra tillfället råder ständig dag rundt om norra polen inom en parallellcirkel på 23° 27′ afstånd från denna (norra polcirkeln) och ständig natt inom cirkeln på samma afstånd från den södra polen (södra polcirkeln). Dessa fyra parallellcirklar indela jorden i fem zoner, som fått benämningarna: den heta, emellan båda vändkretsarna, de båda tempererade, den norra och den södra, mellan vändkretsarna och polcirklarna, samt de båda kalla zonerna, inom polcirklarna. För närmare bestämmande af punkter på jordytan angifvas deras latitud (polhöjd l. geografisk bredd) och longitud (geografisk längd). Se Bredd 1 och Längd 1. — I följande hänseenden visar jorden likhet med andra planeter: i rörelse kring solen, i växling mellan årstider samt mellan dag och natt, i egandet af en måne, af atmosfär m. m. De många upptäckterna på detta område ha sålunda h. o. h. utplånat de gamla föreställningarna om jorden som världens centrum och satt den i bredd med andra, densamma liknande världar. — Sedan gammalt nyttjas märket ♁ för att i astronomiskt hänseende beteckna jorden. 2. (Lat. Terra) Fys.-geogr., geol. Jordens yta upptages till 22/30 af vatten och till 8/30 af land (fastland). Vattnet utbreder sig emellan och omkring de olika landmassorna och öarna samt bildar stora haf l. oceaner (se Haf), som sammanhänga med hvarandra rundt om hela jorden. — Landet, hvilket