ur hvilken efter hand solen och alla de densamma nu omkretsande planeterna afskilde sig. Enligt en af Laplace uppställd hypotes, som likväl ej hållit stånd inför den moderna kritiken, bildades i dunstmassans medelpunkt, genom värmeutstrålning i rymden samt däraf följande sammandragning och förtätning, först en inre, tätare kärna, solen. Sedermera lösrycktes och afskildes vid dunstklotets omkrets, alltefter som rotationshastigheten genom fortsatt afsvalning och volymförminskning ökades, den ena dunstringen innanför den andra (ung. sådana som de nuv. ringarna kring planeten Saturnus), hvilka ringar, till följd af ytterligare afsvalning och sammandragning, efter hand öppnade sig och hvar för sig hopades eller förtätades till själfständiga dunstklot (planeterna), som fortforo att rotera kring den gemensamma midtkroppen. Dessa planetembryon alstrade sedan på samma sätt månar därigenom, att i deras yttre delar ringar lösrycktes och småningom förtätades (jorden med sin måne). Denna hypotes förklarar, hvarför alla planeterna kretsa i samma riktning omkring solen och tillryggalägga sina banor i nästan samma plan, i hvilket solen rör sig kring sin axel; likaså förklaras däraf månarnas förhållande till deras planeter. Hypotesen kan däremot ej förklara, hvarför planeternas rotation och deras månars rörelse i deras banor ske i samma led som solens rotation, hvilket f. ö. ej gäller för de två yttersta planeterna och deras månar. Det troliga är, att planeter och månar afskilts på invandrade kometartade massor, som ryckts med i den allmänna rotationen, utom i dunstmassans yttersta, tunnaste delar. — En gång afskild ur det ursprungliga dunstklotet, öfvergick jordens yttre lager småningom från gasformigt till flytande tillstånd. Slutligen, efter långa tidrymder, under hvilka värme oupphörligen utstrålade, afsvalnade det glödande klotet så mycket, att ytan stelnade till ett tunt skal. Afsvalningen fortgick oupphörligen, skalet söndersprängdes förnyade gånger, men styckena hopläktes åter, tills slutligen, genom fortsatt afkylning, en så tjock skorpa hunnit bildas, att den icke mera bröts i skilda stycken, utan blott här och där rämnade. Småningom tilltog den alltmer i tjocklek, liksom isen på en tillfrysande sjö, och skrynklades troligen samtidigt, i följd af den inre kärnans afsvalning och krympning, så att stora ojämnheter uppstodo. Dock var ytan ännu alltjämt glödande; intet vatten fanns därpå. Först efter några tusental år kunde vattnet ur den omgifvande, med vattenånga mättade atmosfären afsätta sig på jordens ännu varma yta. Säkerligen föreföllo därvid oupphörliga strider mellan Vulcanus (elden) och Neptunus (vattnet), till dess den senares element så till vida fick öfverhanden, att ett hett urhaf kunde samla sig på jordytan, hvilken då måste ha framställt en ödslig bild: öfverallt ett sjudande haf på en mycket het botten. Genom delvis skeende upplösning, sönderdelning och söndergrusning af jordskalets öfveryta, vid beröring med det upphettade vattnet, mycket olikt det i de nuv. hafven, och genom beståndsdelarnas eller mineralpartiklarnas (flerstädes lagerformiga) afsättning på urhafvets botten bildades måhända en del granit- eller gnejsartade bergarter m. m. Men det är mycket ovisst, huruvida jordens först stelnade skorpa numera är någonstädes synlig. — Ännu var jordskorpan underkastad beständiga rubbningar. På somliga ställen blefvo delar af densamma upphöjda till öar och mindre fastland, på andra däremot nedsänkta, och ur rämnor, som här och där uppstodo, framkvällde eruptiva bergarter. Ur den molndigra, tjocka atmosfären afsöndrade sig vattnet alltmer. Genom regnströmmar och floder nedfördes de i början alldeles kala klippornas vittrings- och söndergrusningsprodukter till hafvet, hvarest de aflagrades som vidsträckta sand- och lerlager på hafsbottnen, där äfven lager af kalksten afsattes. Under långa tidrymder fortgick oafbrutet aflagrandet af i hafvet utslammade ämnen, och de sedimentära lagren ernådde småningom betydande tjocklek samt fingo en allt större utbredning öfver vidsträckta delar af jordklotet. Det var först vid den tid, då aflagringen af ofvannämnda rent sedimentära bildningar började samt haf och luft hunnit afsvalna tillräckligt, som lefvande varelser kunde utvecklas och trifvas. Lämningar efter dessa återfinnas nu i förstenadt eller fossilt tillstånd inneslutna i de sedimentära berglagren; och genom deras studium har man funnit, att jorden under olika tidrymder burit olika djur- och växtformer, mycket skiljaktiga från de nu förekommande, samt att i stort sedt en utveckling från lägre till allt högre former egt rum. Det är hufvudsakligen på grund af fossilens (ej bergarternas) beskaffenhet, som jordens alla sedimentära lager blifvit grupperade och sammanförda till system, af hvilka hvart och ett representerar en period i jordens utvecklingshistoria. Från de äldsta lagren (kambriska systemet) känner man endast ryggradslösa djur (maskar, musslor, koraller, kräftdjur m. fl.) samt hafssvampar och alger; först efter silurperiodens början uppträdde ryggradsdjuren i sina lägst organiserade representanter, brosk- och pansarfiskar. Under den därpå följande tiden (den devoniska) uppträdde, utom ett stort antal fiskar, äfven organismer, som lefde på land, såsom insekter och tusenfotingar samt hufvudsakligen ormbunksartade växter. Den sedan inträdande stenkolstiden, då stora delar af jordytan redan blifvit fastland, utmärkte sig i synnerhet genom den särdeles yppiga växtvärld (af kryptogamer och barfröiga växter, med ej sällan jättelika former), som då, gynnad af en fuktig atmosfär, utvecklades och som bidragit till bildande af mäktiga stenkolsbäddar; de första amfibierna äro funna i dessa lager. Däggdjur och fåglar saknades ännu, och så var förhållandet äfven under den närmast yngre, s. k. permiska tiden, då kräldjuren framträdde. Men i de sedermera i ordning utbildade trias-, jura- och kritsystemens (den mesozoiska seriens) aflagringar finnas lämningar af de första varmblodiga djuren, lågt stående däggdjur och fåglar (jurasyst.). Fiskarna antogo en form närmande sig de nu lefvandes, och växtvärlden gjorde stora framsteg, i det grupper af högre ordning (gömfröiga växter) vid början af kritperioden uppträdde. Den mesozoiska tiden utmärker sig särskildt genom sin oerhörda rikedom på reptilier, de ofta kolossalt stora saurierna. De i tertiärsystemet inneslutna djur- och växtlämningarna vittna om, att den organiska världen under tertiärtiden närmade sig den nuvarande. Många af de egendomliga djur, som under de föregående tidrymderna lefvat på jorden, hade då alldeles försvunnit. Däggdjuren, som under den tidigaste delen af tertiärperioden ej uppvisade de skarpt särskilda ordningar som under nutiden,