blifva under dess slut allt mera överensstämmande med de nu lefvande formerna. Under åtminstone en del af tertiärtiden måste en jämn, varm temperatur varit rådande öfver nästan hela jordklotet; åtminstone fanns icke, på långt när, någon så stor klimatskillnad som nu emellan nordliga och sydliga trakter. De nu af is och snö betäckta trakterna kring nordpolen torde haft ett ganska varmt klimat, likartadt med det nuv. i mellersta och södra Europa; därpå häntyder beskaffenheten af de växter, som man i dessa nordliga trakter, Spetsbergen och Grönland, funnit inneslutna i tertiära lager. Den i hufvudsak alltjämt försiggående utvecklingen af allt högre organiska varelser, hvilken utmärker de särskilda systemen, eller perioderna, nådde slutligen sin höjdpunkt, då vid kvartärperiodens början (eller möjligen vid slutet af tertiärtiden) människan uppträdde på jorden. Det är nämligen först i kvartärsystemets aflagringar, som de otvetydigt säkra spåren af människan anträffats. Växt- och djurvärlden antog under kvartärtiden sin nuv. prägel. — Under kritperioden, sannolikt t. o. m. mot slutet af juratiden, hade klimatzonerna på jorden börjat utbildas, och under senare delen af tertiärtiden framträdde denna fördelning tydligt på det sätt, att klimatet inom polartrakterna blef allt kallare. Slutligen inträdde under början af kvartärtiden småningom en så stor temperatursänkning, att hela norra delen af Europa och Amerika blef nästan alldeles höljd af is och snö. Denna del af kvartärtiden kallas därför äfven glacial- l. istiden (se d. o.). Därefter mildrades klimatet ånyo; glaciärer och isfält inskränktes till polartrakterna och fjällen, och jorden fick efter hand sitt nuv. utseende. De flesta af de stora klimatändringar, som egt rum under de geologiska tidrymderna, synas kunna enligt Arrhenius förklaras genom antagande af motsvarande växlingar i atmosfärens kolsyrehalt. Kolsyran genomsläpper nämligen nästan fullständigt den från solen kommande värmestrålningen, men hindrar delvis utstrålningen från jordytan och de lägre, varmare luftlagren. Vid ökad kolsyrehalt höjes jordens medeltemperatur. En ökning till det trettiofaldiga skulle sannolikt frambringa en temperaturstigning af 18° till 20° C. i polarområdet och därigenom åstadkomma ett upprepande af den nästan tropiska växtvärld, som under krit- och tertiärtiderna där frodades, under det att en minskning af kolsyrehalten till 0,4 af den nuv. skulle sänka de nordliga ländernas medeltemperatur med 5° C. och således framkalla den forna istidens klimat. Man har antagit, att ändringarna i jordaxelns lutning mot ekliptikan varit orsaken till mindre klimatändringar, t. ex. den, som påvisats inom de nordliga länderna under postglacial tid, i det att efter istidens slut ett mildare klimat än det nuv. härskat där. Den stora nedisning af Indien, södra Afrika och Australien, som anses ha egt rum under permiska tiden, torde dock knappast kunna förklaras på annat sätt, än att jordaxeln då haft ett annat läge än nu, enligt Neumayr s. om Ceylon vid nuv. 20° s. br. De särskilda geologiska berglagersystemen förekomma naturligtvis icke alla på ett och samma ställe ofvanpå hvarandra, ty till följd af de höjningar och sänkningar, som jordytan varit underkastad, ha olika delar af jorden varit nedsänkta under hafvet vid olika tider och således kunnat mottaga endast de aflagringar, som vid dessa tider bildades. Ännu i dag afsätta sig på mångfaldiga ställen mer eller mindre mäktiga lösa jordlager; ännu pågår en långsam höjning af somliga landsdelar (t. ex. Skandinaviska halfön), under det andra trakter af jorden sakta sänka sig (se Korallöar); ännu bringa vulkanerna glödande och smälta ämnen upp till jordytan; ännu arbeta de atmosfäriska krafterna att omärkligt, men säkert söndergrusa och bringa till stoft äfven de hårdaste stenarter; ännu nedföra bäckar och strömmar uppslammade ler- och sandpartiklar till sjöar och haf för att af dem bilda nya aflagringar; ännu verka vind och våg att bortnöta fastlandet och utfylla världshafvet, hvarvid bergen och högländerna allt mera sänkas, så att de skulle komma i jämnhöjd med hafsytan, om icke andra krafter verkade i motsatt riktning; men ännu afsvalnar jordens glödande inre kärna alltjämt, ehuru ytterst långsamt — sannolikt 1° C. på omkr. 10 millioner år —, hvarvid den krymper, under det att ytlagren ej längre afkylas, och därför under kärnans krympning veckas, hvarvid nya bergskedjor och högland bildas — med ett ord: ännu äro otaliga krafter i ständig verksamhet att vidmakthålla, omdana eller ytterligare fullkomna den planet, som människan fått sig anvisad till boning. — Själfva tidpunkten, när den ena eller den andra perioden i jordens utveckling inträffat, kan geologen icke uppgifva; han känner blott den ordningsföljd, i hvilken händelserna inträffat, men det synes dock visst, att årtusenden äro obetydliga tidsenheter i jordens utvecklingshistoria. Litt.: A. G. Nathorst, ”Jordens historia” (1894), S. Arrhenius, ”Ueber den einfluss des atmosphärischen kohlensäuregehalts auf die temperatur der erdoberfläche” (Bihang t. Vet. akad:s handl., bd 22, afd. I, n:r 1, 1896) och ”Världarnas utveckling” (1906), N. Ekholm, ”Om klimatets ändringar i geologisk och historisk tid samt deras orsaker” (i ”Ymer”, 1899), och ”On the variations of the climate of the geological and historical past and their causes” (i ”Quarterly journal of the Royal meteorological society”, jan. 1901, London). l. E. J. (B—d. N. E—m.) 2. E. E. N. E—m. Jordens afplattning. Se Afplattning. Jordens kommunalisering, upphäfvande af enskildas eganderätt till jord och dess öfverflyttning till kommuner. Jfr Kommunalisering. Jordens nafle. Se Delfi, sp. 90, och Demavend, sp. 121. Jordens nationalisering, upphäfvande af enskildas eganderätt till jord och dess öfverflyttning till staten. Jfr Nationalisering. Jordfall, geol., detsamma som doliner (se d. o.). Jordfallet, färjställe vid Göta älfs smalaste del, 1 km. s. ö. om Bohus. Vid J. lät Hannibal Sehested sommaren 1644 slå en bro öfver älfven; och vintern och våren 1645 sökte han genom pålars nedslående och stenkistors sänkande där åstadkomma en fördämning eller ett s. k. sänkverk, som hotade att afleda älfven från Göteborg. Till skydd för sitt arbete anlade norrmännen en redutt på Fiskarholmen. Natten till 13 aug. intogs för en kort tid skansen af Kagg. Sedan fred slutits, refs stenbron och upptogs sänkverket med hjälp af borgerskapet i Göteborg. L. W:son M.