Jordfallstrattar, geol., detsamma som jordtrattar. Se Doliner. Jordfläckar, sjöv., svarta eller grå fläckar, hvilka uppkomma på ett segel, då det efter att ha blifvit vått, ej lossgöres eller utbredes, utan torkar beslaget. Ett dylikt segel säges vara jordslaget och skörnar lätt. R. N.* Jordfärger. Se Färg, sp. 273. Jordfästning. Se Begrafning. Jordförbättring, landtbr. Se Jordarter 2 och Melioration. Jordförbättringsmedel, landtbr., ämnen använda till jordförbättring (se Melioration), såsom märgel, lera och sand, torf-, dy- och mulljord samt vissa mullrika gyttjor. H. J. Dft. Jordförmedlingsfonden, förv., en statsinstitution för understöd åt egnahemsrörelsen (se Egna hem), tillkommen genom samverkan af båda statsmakterna 1907. Åt hushållningssällskap, bolag och föreningar lämnas förlagslån för inköp af större jordområden, som kunna erhållas för billigt pris och särskildt lämpa sig att utstyckas till egnahemslägenheter. Statskontoret förvaltar fonden, som erhåller nödiga medel från Riksgäldskontoret. Vid 1908 års utgång voro 533,000 kr. för sådant ändamål utlånta. Kbg. Jordgalla, bot. Se Gratiola. Jordglob. Se Glob. Jordgroda, detsamma som lökgroda, Pelobates. Se Amfibier, sp. 834. Jordgubbar, bot. Se Fragaria. Jordgumma, da. jordemoder (förvrängning af isl. jóðmóðir, af jóð, afkomma, barn), barnmorska. Jordhumlan, zool. Se Humlor, sp. 1290—91. Jord, hus och grund l. Jord, hus och tomt, jur. Dessa benämningar förekomma i äldre lagspråk, t. ex. i 1734 års lag, i stället för de numera brukliga uttrycken fast egendom eller fastighet. Se Lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra 24 maj 1895. V. Sgn. Jordinduktor, fys., instrument för bestämning af inklinationen medelst induktionsströmmar. Se Jordmagnetism, sp. 148. E. S. Jordkakao, bot. farm. Se Kakao. Jordkast l. Jordskott, geol., benämning på en egendomlig och sällsynt naturföreteelse, som består däri, att vintertiden å öppna, jämna platser ett skarpt begränsadt, aflångt, ganska stort stycke af den frusna marken befinnes upplyft och flyttadt något på sidan om dess forna plats i marken, där i stället uppstått en öppen graf af samma dimensioner som det flyttade stycket och med likaledes orubbade sidor och botten. Företeelsen har i Sverige iakttagits redan sedan 300 år tillbaka, och U. Hjärne beskref i ett 1694 utgifvet arbete fjorton olika, inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Örebro, Kronobergs, Älfsborgs, Bohus- och Malmöhus län 1598—1706 inträffade fall. Ett dylikt inträffade 31 jan. 1903 vid Glumstorp i Väse socken, Värmland. Den därvid öppnade grafven var 4,2 m. lång, 1,4 m. bred och 0,5 m. djup. Det därur lyfta eller uppkastade frusna jordstycket hade brustit i två delar, af hvilka det ena flyttats omkr. 4,5 m. och det andra omkr. 1,2 m. från sin forna plats. Vikten af båda tillsammans uppskattas till 2,500 kg. Det må anmärkas, att jordstycket hade skilt sig från bottnen i grafven just där tjälen slutade. Professor Hj. Sjögren, som i febr. s. å. besökte och studerade platsen, anser, att fenomenet åstadkommits genom en elektrisk urladdning till atmosfären, d. v. s. ett åskslag af ovanlig art. — Se Hj. Sjögren, ”Om ett ’jordkast’ vid Glumstorp i Värmland och om dylika företeelser beskrifna af Urban Hiärne” (i ”Arkiv för matematik, astronomi och fysik”, 1903) och ”Om ännu ett jordkast i Värmland” (ibid. 1904). E. E. Jordkastanje, bot. Se Bunium. Jordklotet. Se Jorden. Jordkräfta, bot. Se Honungssvampen. Jordlagar. Se Åkerlagar. Jordledning, elektrot. Se Telegraf och Åskskydd. Jordligan (Landligan). Se Irland, sp. 866. Jordlinje. Se Banprofil. Jordloppor, Haltica, zool., ett skalbaggssläkte tillhörande fam. Chrysomelidæ (se d. o.). De utmärkas genom starka bakre extremiteter, medelst hvilka de kunna göra långa hopp. På denna egenskap syftar såväl det svenska som det från grekiskan hämtade vetenskapliga namnet. Hithörande skalbaggar äro helt små, vanligen 2—4 mm., till färgen oftast mörka, metallglänsande; några af våra vanligaste arter ha ett längsgående ljusgult streck å hvardera täckvingen. Den fullbildade insekten gnager runda hål på växternas blad, larven minerar i bladen, d. v. s. gör gångar i bladköttet mellan öfre och undre sidans hud. Förpuppningen sker i jorden. I vårt land finnas omkr. 90 arter, fördelade på flera undersläkten; flertalet arter lefver på de korsblommiga växternas bekostnad, och då de vissa år förekomma i stora mängder, anställa de ofta skada på kål, rofvor och andra odlade kruciferer. Bland sådana arter må nämnas vanliga blå jordloppan, H. oleracea, och randiga jordloppan, H. (Phyllotreta) nemorum. Bland arter, som gjort sig kända som skadedjur på andra växter, kunna antecknas kornjordloppan, H. (Phyllotreta) vittula, på kornbrodd, hallonjordloppan, H. (Batophila) rubi, på hallonbuskar, jordgubbs- och smultronplantor, samt H. lythri, som stundom uppträder som skadedjur på ek, särskildt ungskog. — Flera olika utrotningsmedel ha försökts, men de flesta af dessa medel kunna med fördel brukas endast i mindre skala i trädgårdar; på åkerfält och i skog äro de knappast användbara. G. G. Jordlöparfamiljen, Carabidæ, zool., en till serien Carnivora (rofskalbaggar) hörande familj af de med 5-ledade tarser försedda skalbaggarna. Hithörande arter ha en vanligen oval, ofvan nedplattad kroppsform, trådformiga antenner och smärta löpben, med hvilka de springa snabbt. De äro alla rofdjur, i likhet med de långsträckta, sexbenta larverna, och göra andra insekter, sniglar och maskar till sitt byte. De flesta vistas uteslutande på marken, och många af dem ha förkrympta flygvingar eller sakna h. o. h. sådana. Några vistas i träd och äro utrustade med flygförmåga, såsom släktet Calosoma (se Larvmördare). Flertalet jagar nattetid och döljer sig om dagen under stenar. Många komma aldrig fram i dagsljuset, utan lefva djupt under jordytan eller i grottor och ha därför förlorat sina ögon. Vissa arter, såsom strandlöparna (Elaphrus), vistas vid vatten. Andra lefva på hafsstränder under stenar, som vid flodtiden ligga under vatten, såsom släktet Aepus. Medan somliga arter försvara sig