medelst en ur munnen utgjuten, stinkande och svidande vätska, afsöndra andra, då de oroas, ur analkörtlarna en i luften med svagt puffande ljud genast exploderande vätska. Så är t. ex. förhållandet med den hos oss ej sällsynta skjutbaggen l. bombarderbaggen (Brachinus crepitans), 6—8 mm. lång, tegelröd, med blå täckvingar. — Ett fåtal har gjort sig bekant som skadedjur på växtämnen. Detta är t. ex. fallet med den i vårt land förekommande sädeslöparen (Zabrus tenebrioides). — Af familjen äro omkr. 17,000 arter beskrifna. Medan somliga äro helt små, såsom de blott få mm. långa Bembidium-arterna, nå andra en ansenlig storlek, såsom den ända till omkr. 8 cm. långa spökbaggen (Mormolyce phyllodes) från Java. De flesta äro enfärgade, svarta eller metallglänsande. Några ha rödgula teckningar på täckvingarna, såsom Panagaeus crux major. — I Skandinavien finnas omkr. 350 arter, fördelade på 61 släkten, af hvilka må nämnas Carabus (se Jordlöparsläktet), Bembidium, vårt artrikaste släkte, Poecilus och Pterostichus (se Feronia), Amara, Anchomenus och Harpalus. G. A—z. Jordlöparsläktet, Carabus L., zool., ett släkte bland skalbaggarna (Coleoptera), hvilket bildar typen för fam. Carabidæ (se Jordlöparfamiljen). Arterna ha en långsträckt oval omkrets, med hufvudet smalare än mellankroppen, som är nästan lika lång som bred, med rundade sidor, samt något smalare än de ofvan kullriga täckvingarna. Jordlöparna sakna de hinnaktiga bakvingarna eller ha förkrympta sådana och kunna således icke flyga, hvarför täckvingarna vanligen äro i midten hopvuxna. Däremot springa de fort med sina ganska långa och starka ben. Dessa skalbaggar äro i allmänhet ganska stora, med vackert skulpterade eller punkterade vingskal och ofta praktfull metallisk glans. De vistas om dagen under stenar och löf, i mossa och i murkna trädstubbar. Om natten gå de ut på rof, och den vanligaste arten, violettkantade jordlöparen, C. violaceus, mattsvart, med blåglänsande kant kring täckvingar och mellankropp, ses ofta ihjältrampad på vägar och stigar. Vanliga äro äfven parklöparen, C. nemoralis, som har bronsbruna täckvingar med 3 rader metallglänsande gropar, samt trädgårdslöparen, C. hortensis, med bronssvarta, längdstrimmade täckvingar, prydda med guldglänsande gropar. Praktfullt guldgrön, med upphöjda lister på täckvingarna, är den enl. Linné i Sverige funna guldlöparen, C. auratus. Af släktet uppgifvas 14 arter vara funna i vårt land. Störst är den nära 4 cm. långa, mattsvarta läderlöparen, C. coriaceus (se fig.), som vanligen föres till ett särskildt släkte, Procrustes. O. T. S. (G. A—z.)

Läderlöparen. (1/2 nat. storl.)

Jordmagasin, trädg., en vanligtvis inhägnad eller med träd- och buskplanteringar omgifven plats, som användes för upplag af olika jordslag, komposter m. m. för trädgårdsbehof. C. G. D. Jordmagnetism, fys. På och i närheten af jordytan verka magnetiska krafter, som om jorden vore en magnetiserad kropp. Läran om jordmagnetismen är läran om dessa magnetiska krafters storlek och riktning samt om de ändringar, som de undergå i tid och rum. Om man öfver en magnetstaf lägger en horisontell skifva af papp eller tunt glas och öfver densamma strör järnfilspån, ordna sig dessa i sammanhängande linjer, s. k. magnetiska kraftlinjer, gående i bågar från stafvens ena ända till den andra; kraftlinjerna ange i hvarje punkt riktningen af den magnetiska kraft eller, som man ock säger, det magnetiska fält, som stafven alstrar i sin omgifning. De ligga hvarandra närmast öfver magnetens ändytor och äfven ett stycke inåt sidoytan, där magnetiska kraften är störst eller magnetfältet har sin största intensitet eller styrka. Från midten och omgifningen däraf utgå inga kraftlinjer, om stafven är regelbundet magnetiserad; vid midten säges då förefinnas en neutral zon. I punkter på långt afstånd från magneten blir magnetens verkan densamma, som om alla kraftlinjerna utginge från en och samma punkt inuti magneten på ena sidan midten och ginge tillbaka till en andra punkt på andra sidan midten. Dessa punkter i magneten kallas dess poler; deras afstånd är i vanliga fall ung. 5/6 af magnetstafvens längd. Intensiteten i det fält, en sådan magnetnål skulle alstra på afståndet r från densamma, är m/r², där m, som beror på styrkan af stafvens magnetisering, kallas polens magnetiska massa l. polstyrka. Med fältets intensitet i en punkt menas den kraft, hvarmed en i punkten befintlig eller tänkt pol med massan eller styrkan 1 (en magnetisk enhetspol) skulle åverkas. I verkligheten kan man ej erhålla inverkan af en enda magnetpol; en magnet har alltid (åtminstone) två poler med lika stor massa, men med motsatta verkningar, så att om den ena repellerar enhetspolen, attraherar den andra densamma. Intensiteten af det magnetfält, som en magnet med massan m och poldistansen l utöfvar i en punkt i förlängningen af stafvens längdriktning på afståndet r från dess midtpunkt, blir därför m m 2 ml 2 M HF där M = ml kallas magnetstafvens magnetiska moment. Riktningslinjen genom polerna kallas magnetens magnetiska axel. Kunde en sådan magnet göras oberoende af tyngdens inverkan, t. ex. genom att placeras i en vätska af samma specifika vikt som stålet, skulle man få se den intaga ett bestämdt jämviktsläge med magnetiska axeln bildande en vinkel af ung. 70°,5 mot horisonten och i ett vertikalplan, som med det geografiska meridianplanet bildar en vinkel af omkr. 6° åt v., i trakten af Stockholm. Den ända, som då pekar snedt nedåt, kallas magnetens nordända; den däri befintliga polen dess nordpol l. positiva pol; i dess andra ända befinner sig sydpolen l. den negativa polen. Vredes magneten ur detta sitt jämviktsläge, skulle den utföra svängningar omkring detsamma. Detta visar, att magneten befinner sig i ett svagt magnetiskt fält, det jordmagnetiska fältet. Den vinkel det jordmagnetiska fältets kraftlinjer bilda med horisontalplanet kallas inklination l.