inklinationsvinkel; positiv, om, såsom i våra trakter, magnetens nordända pekar snedt nedåt. Vertikalplanet genom de jordmagnetiska kraftlinjerna kallas jordmagnetiska meridianplanet; dess vinkel med geografiska meridianplanet, som också anges af vinkeln mellan geografiska meridianen och den riktning, hvari magnetiska axeln hos en i horisontalplanet fritt rörlig magnet inställer sig, kallas deklination l. deklinationsvinkel (af sjömän äfven: kompassens ”variation” eller kompassens ”missvisning”; jfr Deklination 3). Det jordmagnetiska fältet sträfvar endast att inställa en magnet i en bestämd riktning, ej att förflytta densamma åt något håll, hvilket kan inses däraf, att en stålstafs vikt ej ändras, om den magnetiseras, samt att den, placerad på en korkskifva på vatten, blott vrider sig, tills dess magnetiska axel sammanfaller med magnetiska meridianen, ej förflyttar sig längs vattnets yta. För bestämning af magnetiska deklinationen användes en magnetometer l. magnetisk teodolit. En cirkulär skifva af mässing, hvars rand är försedd med en noggrann indelning i grader, uppbäres af tre ställskrufvar, med hvilkas tillhjälp den kan ställas i horisontalplanet (nivelleras). I centrum uppbär skifvan en liten låda, där en vägg utgöres af ett planglas och i hvilken en med spegel försedd magnetnål, vanligtvis upphängd i en kokongtråd, kan fritt svänga i horisontalplanet. Inställningen på magneten i dess jämviktsläge sker vanligen medelst en kikare, hvars förflyttning längs den graderade cirkeln afläses medelst nonie eller mikroskop och hvars hårkors belyses utifrån medelst en i en inskärning i sidan af tuben insatt totalreflekterande glasprisma, så att bilden af hårkorset i spegeln synes täcka det direkt genom okularet sedda hårkorset. Magneten med sin spegel bör kunna vändas om, så att den sida, som var vänd nedåt, vändes uppåt; medeltalet mellan gradskifvans afläsningar i dessa båda lägen anger då riktningen af nålens magnetiska axel, hvilken ej alltid sammanfaller med dess symmetriaxel. I reseinstrument brukar man däremot vanligen ej göra nålen vändbar; spegelns kollimation (d. v. s. vinkeln mellan dess normal och magnetnålens magnetiska axel) måste då en gång för alla bestämmas. Upphängningstrådens torsion bör före hvarje bestämning upphäfvas på det sätt, att magneten utbytes mot en med densamma lika tung mässingsvikt, som får hänga, tills den stannar; kan ej detta ske under en resa, får torsionens inflytande beräknas ur deviationsobservationer. I det af Neumayer konstruerade reseinstrumentet rör sig den omvändbara nålen medelst agatpanna på en noggrant svarfvad stålspets; man undgår naturligtvis på detta sätt upphängningstrådens torsion; i stället kommer svårigheten att göra inställningen oberoende af friktion mellan pannan och spetsen. Gränsen för noggrannheten vid en inställning med ett sådant instrument är un. 10′. En likadan anordning som i Neumayers instrument får användas också för deklinationsbestämningar till sjöss. Till en deklinationsbestämning hör naturligtvis också bestämning af den geografiska meridianens riktning. I och för denna bestämning kan man på teodoliten i st. f. lådan med magneten placera en kikare, som är vridbar omkring en horisontell axel, oftast framför en graderad vertikal cirkel, samt därjämte äfven omkring teodolitens vertikala rotationsaxel. Kikaren inställes på solskifvans midt; afläses därvid såväl höjdcirkeln som teodolitens horisontalcirkel (azimutalcirkeln), kan man med kännedom om ortens polhöjd beräkna den vinkel, som kikarens horisontalprojektion bildar med den geografiska meridianen; saknas däremot höjdcirkel, måste lokaltiden för iakttagelsen vara noga känd, d. v. s. man måste observera efter kronometer med bekant stånd och känna ortens longitud. Kallas det jordmagnetiska fältets intensitet för I, inklinationen för i och intensitetens projektioner i horisontell och vertikal led, ”horisontalintensiteten” och ”vertikalintensiteten”, för resp H och V, så är: H=Icosi V=Isini=Htgi. Om en af ”intensiteterna” och inklinationen äro kända, kunna därför de öfriga beräknas. Vid bestämningar till lands är det nästan uteslutande den horisontella intensiteten, som direkt bestämmes. Magnetlådan å teodoliten förses med en mot nålen vinkelrät horisontell staf af mässing eller koppar, deviationsskenan. På denna kan på olika, uppmätta afstånd från nålen läggas en magnet, deviationsmagneten, med sin magnetiska axel riktad in mot nålens midtpunkt. Ligger deviationsmagneten ö. om nålen med sin nordända vänd åt nålen, devieras dess nordpol åt v.; vändes deviationsmagneten sedan åt motsatt håll, fås deviation åt ö.; halfva skillnaden mellan motsvarande afläsningar å azimutalcirkeln är deviationsvinkeln, φ. För eliminering af brist på symmetri hos instrumentet upprepas bestämningen med deviationsmagneten på andra sidan om nålen. Betecknar r afståndet mellan deviationsmagnetens och nålens midtpunkter, M deviationsmagnetens moment, fås H sin φ = 2M/r³ (1 + p/r² + q-r⁴), där konstanterna p och q bero på magneternas dimensioner och magnetismens fördelning inom dem. De få bestämmas en gång för alla genom deviationer på två eller flera afstånd. Ekvationen gäller för det fall, att deviationsskenan vrides på samma gång som kikaren och nålen, så att förlängningen af deviationsmagnetens axel alltid är midtpunktsnormal till nålen. I den ursprungligen af Gauss använda (i ”Intensitas vis magneticæ terrestris ad mensuram absolutam revocata” beskrifna) anordningen var deviationsskenan fix och vinkelrät mot den magnetiska meridianen; deviationsvinklarna aflästes ej på teodolit, utan medelst kikare och skala, uppställda på långt afstånd från magneten. I st. f. sinφ i formeln skall då stå tgφ. Upphänges sedan deviationsmagneten i en fin kokongtråd och får utföra svängningar i horisontalplanet, gäller för enkla svängningstiden t, som bestämmes medelst kronometer, ekvationen: t = n där K är magnetens tröghetsmoment. Ur de båda ekvationerna för deviationer och svängningar kunna därpå H och M beräknas. Härvid är att märka, att M är beroende af temperaturen, δ, så att M = M₀ (1 — αδ), där α är en för olika magneter olika konstant. Vidare ökas tröghetsmomentet äfvensom skenans längd med temperaturen. Slutligen är M vid svängningarna något större än vid deviationerna, emedan magnetfältet H inducerar i stafven ett mot H proportionellt moment, som adderar sig till det ursprungliga. Till sist kan ock upphängningstråden