Inklinatorium.

utöfva ett märkbart vridningsrnoment, som i så fall mätes därigenom, att man vrider magneten ett hvarf och ser efter, hur stor vinkel den därvid genom trådens torsion aflägsnas ur jämviktsläget. Inklinationen bestämmes vanligtvis medelst ett inklinatorium (se fig., där en glashuf, som skyddar nålen mot luftdrag, är utelämnad). En magnetnål i form af en mycket långsträckt romb förses med en noggrant svarfvad horisontell rotationsaxel, såvidt möjligt gående genom nålens tyngdpunkt. Rotationsaxeln hvilar på horisontella agatskifvor i medelpunkten till en vertikal graderad cirkel med nollpunkten i horisontallinjen. Cirkeln med nålen kan vridas omkring en vertikal axel; vridningen afläses på en horisontell cirkel. Ett vattenpass för nivelleringen är synligt i fig. Inställes vertikalcirkeln i ett plan, som med magnetiska meridianplanet bildar vinkeln α, verkar på nålen hela vertikalintensiteten, men af horisontalintensiteten endast komposanten Hcosα, hvarför nålens vinkel i₁ med horisonten bestämmes af ekv.: H cos α cot i₁ = H cos α/V = cot i cos α. Är α = 90°, blir därför också i₁ = 90°, d. v. s. nålen ställer sig lodrätt i det mot magnetiska meridianen vinkelräta vertikalplanet, hvars riktning således kan bestämmas med tillhjälp af horisontalcirkeln. Inställes därpå vertikalcirkeln i magnetiska meridianen, skulle en enda afläsning ge inklinationen, om 1) nålens magnetiska axel sammanfölle med dess symmetriaxel; 2) cirkelns nollpunkt svarade exakt mot horisontallinjen; 3) nålen roterade exakt i dess centrum; 4) agatpannorna vore exakt horisontella; 5) rotationsaxeln ginge exakt genom tyngdpunkten; 6) ingen friktion förefunnes. Då intet af dessa villkor kan fullt exakt uppfyllas af fabrikanten, får man upprepa och variera observationerna på så sätt, att felen, om de äro små, i möjligaste mån elimineras. Nålens båda ändar observeras, vertikalcirkeln vrides 180°, nålen omlägges, så att den sidoyta, som var vänd åt den graderade cirkeln, vändes från densamma, vertikalcirkeln vrides på nytt 180°. Därpå ommagnetiseras nålen medelst två strykmagneter, som nedsättas med oliknämniga poler på hvar sin sida om midten och dragas öfver hvar sin ända af nålen; den ända, som strykes med en nordpol, förvandlas till sydpol. Efter ung. ett tiotal strykningar på hvardera sidan af nålen upprepas samma iakttagelser, som ofvan skildrats, med den ommagnetiserade nålen. Lägges härtill, att man i hvarje läge bör åtminstone en gång försiktigt, med en i fig. utelämnad gaffel, upplyfta nålen ur agatpannorna och åter nedlägga den, finner man, att en fullständig bestämning kräfver minst 32 afläsningar. — På väsentligen annat sätt bestämmes inklinationen med den af W. Weber konstruerade jordinduktorn. Med ett homogent magnetfälts kraftflöde genom en plan yta förstås produkten af ytan och den mot ytan vinkelräta komposanten af fältets intensitet. Induktorn består nu i hufvudsak af en vid ring, omlindad med öfverspunnen koppartråd. Ringen kan rotera omkring en sin diameter. Ställes rotationsaxeln vertikal med lindningarna vinkelräta mot magnetiska meridianen, så blir det genom ringen från s. till n. gående kraftflödet HS, om S betyder hela den kringflutna ytan. Vrides ringen 180°, uttages detta kraftflöde från dess ena sida och införes på nytt från den andra. Härvid alstras i lindningen, om den är sluten, en induktionsström, och en i lindningen inkopplad galvanometers nål kastas ur jämviktsläget och gör ett största utslag, n, som är proportionellt mot ändringen, 2 HS, i kraftflödet, under förutsättning, att galvanometernålens svängningstid är lång i förhållande till rotationstiden samt att nålens dämpning kan försummas. Ställes rotationsaxeln horisontell med ringens plan horisontellt, fås under samma förutsättningar vid vridning af 180° ett utslag n′, som är proportionellt mot 2 VS. Häraf fås alltså: tgi = n′ : n. Modifikationer af jordinduktorn ha föreslagits och användts af E. Schering och H. Wild, hufvudsakligen bestående däri, att rotationsaxeln inställes i magnetiska meridianplanet med en lutning mot horisonten, som omväxlande är litet större och litet mindre än inklinationen. Äro utslagen på galvanometern i båda fallen lika stora, blir inklinationen aritmetiska mediet mellan rotationsaxelns vinklar med horisonten. Dessa vinklar måste därför afläsas på en vertikal cirkel. — På magnetisk induktion i mjuka järnstänger grundar sig en metod för relativa bestämningar af inklinationen, som användes af Lamont. En ring af mässing, som kan läggas på teodoliten, är i ändarna af en diameter försedd med hylsor, i hvilka två stänger af mjukt järn kunna fastsättas i vertikalt läge, så att den ena kommer något öfver, den andra lika mycket under den fria nålen. Vertikalintensiteten inducerar i järnstängerna magnetiska moment, så att nålen devieras. Är den uppmätta deviationsvinkeln v, fås jämviktsvillkoret: Hsinv=kV, eller sinv = ktgi. Konstanten k får bestämmas genom deviationer på en plats, där inklinationen är känd; denna bestämning bör tid efter annan upprepas, emedan järnet med tiden undergår molekylära förändringar, som äfven ändra induktionskoefficienten. Denna är dessutom också beroende på temperaturen och ökas med densamma inom de