tempereraturgränser, som härvidlag kunna ifrågakomma. Inklinationsbestämningar till sjöss (se Deviation 2) ske medelst ett inklinatorium, där agatpannorna äro halfcirkelformigt böjda eller ock utgöra fullständiga axellager, i hvilka nålens rotationsaxel har en strängt begränsad rörelsefrihet. Af totala intensiteten utföras till sjöss relativa bestämningar därigenom, att man devierar inklinationsnålen medelst en deviationsmagnet; instrumentkonstanten bestämmes genom deviationer i land å ort med känd totalintensitet. Magnetiska bestämningar till sjöss kunna naturligtvis ej utföras med samma noggrannhet som till lands. Å andra sidan är man på djupt vatten fri från perturberande inverkningar af olika slag, hvarjämte det för en noggrann kännedom om jordens magnetiska förhållanden är af vikt, att ej magnetiska mätningar saknas på större delen af ytan, som ju täckes af vatten. Sedan 1905 har därför afdelningen för Jordmagnetism af ”Carnegie institution” (i Washington) årligen på långa kryssningar utsändt en för magnetiska mätningar till sjöss särskildt utrustad segeljakt. Sommaren 1909 blef en för ändamålet särskildt byggd segeljakt med hjälpmaskin, där alla järnkonstruktioner såvidt görligt undvikits, färdig att tagas i anspråk. Förenas de punkter på jordytan, där inklinationen (vid en viss tidpunkt) har samma värde, erhållas sammanhängande linjer, s. k. isokliner, som omsluta jorden. En af dessa, nollisoklinen, svarar mot 0° inklination, således gående genom punkter, där totalintensiteten är horisontell; den kallas för magnetiska ekvatorn. Den skär geografiska ekvatorn i två punkter, som enligt Neumayers kartor af 1885 då lågo på ung. 9° västlig och 168° västlig lgd; dess största nordliga bredd är ung. 10°, dess största sydliga bredd (i Syd-Amerika) ung. 16°. N. om magnetiska ekvatorn pekar inklinationsnålens nordända snedt nedåt (inklinationen räknas då positiv), s. därom dess sydända. På hvartdera halfklotet finnes en punkt, där inklinationen är 90°: de magnetiska polerna; den på norra halfklotet belägna svarar i magnetiskt afseende mot en sydpol och tvärtom. Den förstnämnda uppsöktes första gången 1831 af James Ross, som angaf dess läge till 70° 5′ nordlig br. och 90° 46′ västlig lgd; senaste direkta bestämningen med ännu ej publiceradt resultat skulle göras under norrmannen R. Amundsens expedition med ”Gjöa”. Enligt kartorna af 1885 var dåv. läget ung. 71° nordlig br. och 92° västlig lgd. Den på södra halfklotet belägna magnetiska polen skulle enligt Neumayers kartor 1885 ha legat på 73° sydlig br. och 147° östlig lgd; den uppsöktes genom särskild slädexpedition under Shackletons 1909 afslutade expedition på ”Nimrod”, på 72° 25′ sydlig br. och 155° östlig lgd. Linjer på jordytan, som förena punkter med samma värde på jordmagnetiska fältets eller dess komposanters intensitet, kallas med ett gemensamt namn isodynamer; man skiljer därför mellan isodynamer för totalintensiteten, för vertikalintensiteten och för horisontalintensiteten. De sistnämnda äro de vanligast använda, i synnerhet i fråga om begränsade landområden. Linjer genom punkter på jordytan med samma magnetiska deklination kallas isogoner. En magnetisk meridian, uppfattad som sammanhängande linje på jordytan, är däremot en kurva, som i hvarje punkt tangeras af deklinationsnålens riktning. Olikheten mellan dessa besläktade slag af linjer inses bäst, om man tänker sig förflyttad till den geografiska polen. Där sammanlöpa alla geografiska meridianer, och något bestämdt ”väderstreck” existerar ej. Därför gå ock alla isogoner, som komma i närheten af denna punkt, genom densamma i olika riktningar, fastän deklinationsnålen i densamma intar ett bestämdt läge, så att endast en magnetisk meridian passerar genom densamma. Isogonerna korsa således hvarandra både i den geografiska och i den magnetiska polen, magnetiska meridianerna endast i den magnetiska polen. Nollisogonen l. agonen går efter 1885 års karta ung. genom Petersburg, genom Finland och nordligaste Norge, strax ö. om Spetsbergen upp till den geografiska polen; fortsätter i en båge ö. om Grönland och Island till magnetiska polen; därifrån genom Canada och Förenta staterna; ut i hafvet ö. om Florida samt genom östra delen af Syd-Amerika; på nytt ut i hafvet och fram mot södra halfklotets magnetiska pol. I östra delen af Nord-Amerika och Syd-Amerika, Afrika och större delen af Europa är deklinationen således f. n. västlig, i Ryssland och Asien östlig. Men dessutom förefinnes i östligaste Asien och ut öfver Stilla hafvet, omslutande Japan och afskärande Kamtjatkas spets, en ny, sluten agon, omslutande sålunda ett ovalformigt område med västlig deklination. Rent praktiskt sedt äro naturligtvis goda isogonkartor af större betydelse än kartor öfver de öfriga omnämnda kurvorna, då det är med stöd af dem — och en god skeppskompass — som sjömannen sätter sin kurs öfver hafven. Äfven till lands, i skog och mark, behöfs, åtminstone vid mulen väderlek, kännedom om deklinationen för en noggrann orientering medelst kompass. Deklinationsnålen (kompassen) skall f. ö. ursprungligen ha användts (af kineserna) just för riktningsbestämning vid resor till lands. Uppritas magnetiska kurvor för ett begränsadt område, inom hvilket talrika observationer äro gjorda, finner man ofta s. k. lokala perturbationer, d. v. s. ställen eller trakter med värden afvikande från dem, som skulle anges enligt kurvornas naturliga gång. Sådana perturbationer förefinnas exempelvis vid alla svenska järnmalmsförekomster, så att t. o. m. dessas läge och utsträckning kunnat undersökas enligt en af Thalén utarbetad metod, med många approximativa bestämningar med en förenklad form af magnetiska teodoliten. F. ö. användes redan långt förut af malmsökare en s. k. grufkompass: en inklinationsnål, hvars lutning på icke perturberad ort upphäfves genom lämplig motvikt; öfver eller i närheten af en malmförekomst pekar nålens ena ända nedåt. Illa beryktad är Jussar-ön i Finska viken, hvars malmlager förorsakat många fartygs undergång. Men äfven på många ställen, där järnhaltiga mineral icke kunnat påvisas, uppträda lokala eller, med större utsträckning, ”regionala” perturbationer. En sådan regional perturbation sträcker sig, med ringa bredd, ung. från Moulins i midten af Frankrike, genom Paris och Rouen, öfver Kanalen och genom södra England. Som ett andra exempel må nämnas en utpräglad tendens hos isodynamerna i norra Tyskland att följa kustkonturerna. Vill man genom formler eller kurvor återge