af Gauss konstruerade bifilarmagnetometern (se Bifilar). I Lamonts horisontalvariometer devieras fria nålen en viss vinkel ur meridianen af två deviationsmagneter (deflektorer), en på hvardera sidan, med sammanfallande axelriktningar, och så att deras sammanbindningslinje är midtpunktsnormal till nålen. Här är deviationsvinkeln oberoende af nålens moment, men beror i stället af deviationsmagneternas. Lamont sökte eliminera temperaturens inflytande genom att använda ”kompenserade” deviationsmagneter. Hvardera deflektorn bestod af två magneter med polerna åt motsatta håll. Kallas den starkares moment M, den svagares M₁ och deras temperaturkoefficienter resp. α och α₁, så blir det resulterande momentet vid temp. t°: M (1—αt]—M₁ (1—α₁t), och detta är oberoende af temperaturen, om Mα = M₁α₁. Att exakt få detta villkor uppfylldt är synnerligen svårt, men man kan åtminstone genom Lamonts anordning minska temperaturens inflytande. F. Kohlrausch undviker den olägenhet, som vidlåder Lamonts instrument, nämligen att ett elements variationer måste afläsas på två instrument, därigenom att han devierar nålen vinkelrätt mot meridianen, men låter sammanbindningslinjen mellan deflektorerna bilda en icke rät vinkel med nålens axel; komposanten af deflektorernas magnetfält längs nålen utgör därvid dennas riktkraft. Dessutom gör han fältet i nålens närhet mera homogent genom att vinkelrätt mot den första deflektorskenan tillsätta en andra, på hvilken anbringas deviationsmagneter, parallella, men motsatt riktade mot den första armens magneter. Härigenom ernås därjämte, att deflektorsystemets verkan utanför horisontalvariometern försvagas, så att dess afstånd till andra instrument kan minskas. En ytterst känslig horisontalvariometer konstruerades af Eschenhagen, som upphängde en nål i en enda fin kvartstråd och vred denna, tills nålen inställde sig vinkelrätt mot magnetiska meridianen. Med dess tillhjälp upptäckte han förut okända kortvariga små magnetiska svängningar med en svängningstid af 20 à 30 sekunder, som han kallade ”elementarvågor”. De inträffa samtidigt öfver stora områden. — Som variationsinstrument för vertikalintensitet, vertikalvariometer, användes Lloydska vågen, som består af en med horisontell stålegg på agatplattor hvilande, i jämviktsläget horisontell magnet. Ökas vertikalintensiteten, vrider sig magneten nedåt med nordändan och tvärt om. Sitter på ena ändytan en vertikal spegel, kunna variationerna afläsas med kikare och vertikal skala eller registreras på en vertikal vals. I de franska, af Mascart konstruerade instrumenten sitter en horisontell spegel på magnetens öfre sida och vridningen i vertikal led omsättes i horisontell rörelse medelst ett ofvan spegeln befintligt totalreflekterande prisma. Lloydska vågen är känslig för temperaturvariationer, hvarför man sökt på olika sätt kompensera densamma. Vertikalintensitetens variationer äro i regel mindre än horisontalintensitetens. Vill man beräkna variationerna i inklination, så äro dessa beroende på de relativa ändringarna i horisontalintensitet och vertikalintensitet enligt variationsformeln: δi/sin 2 i = 1/2(δV/V — δH/H). Häraf förklaras det faktum, att på högre breddgrader, där V är åtskilliga (i våra trakter nära 3) gånger så stor som H, variationerna i vertikalintensitet utgöra endast en korrektionsterm vid beräkning af inklinationens variationer, så att dessa kunna approximativt beräknas enbart ur variationerna i horisontalintensiteten. Häraf följer omvändt, att nollpunktsändringar hos vertikalvariometern på högre breddgrader ej kunna kontrolleras genom bestämningar af inklination och horisontalintensitet; man eger öfver hufvud tills dato intet tillförlitligt medel till en dylik kontroll. Betraktar man den fotografiskt registrerade kurvan för deklination under ett i magnetiskt afseende lugnt dygn, finner man, att den västliga deklinationen har sitt minsta värde, minimivärde, omkr. kl. 8 på morgonen, därefter tämligen hastigt ökas till maximum omkr. kl. 3 e. m. för att sedan under eftermiddagen och natten långsamt återgå till nästa dags minimum. Detta är i korthet förloppet af deklinationens ”dagliga variation”. Med amplituden i denna periodiska variation, hvars period är ett soldygn, menas skillnaden mellan maximum och minimum. Den uppgår i Uppsala vid midvinter, då den är minst, till 4′,5; vid midsommar, då den är störst, till 14′. Dagliga variationens afhängighet af solens skenbara rörelse är således uppenbar. Emellertid representera de aflästa eller registrerade afvikelserna från medelvärdet på intensitetsvariometrarna verkliga kraftkomponenter, som öka eller minska medelintensiteien, under det man i fråga om deklination observerar den vinkelafvikelse en sådan åt magnetisk v. eller ö. riktad kraft åstadkommer. För att reducera variationerna i deklination till ett mått, direkt jämförbart med de båda andra för horisontal- och vertikalintensitet, måste deklinationsvariationen, mätt i radianer, multipliceras med horisontalintensiteten. Göres detta, eller beräknas ur variationerna i horisontalintensitet och deklination variationerna i nord- och västkomposanterna (X och Y), finner man, att dessa dagliga variationer bli, i medeltal, nära lika för orter på samma latitud, om de uttryckas som funktioner af hvarje orts lokaltid; dessa variationer, och detsamma gäller äfven vertikalintensitetens, äro således funktioner af latituden, men ej af longituden. Variationskomposanterna δX, δY och δV bilda således ett system, som deltar i solens skenbara rörelse. Nu kan man, på samma sätt som i fråga om hela det jordmagnetiska fältet, med användande endast af komposanterna δX och δY beräkna en ”variationspotential” och sedan därur beräkna δV. Dylika beräkningar har A. Schuster utfört såväl med antagande, att aktionscentra ligga utanför som att de ligga inuti jorden. Under det förra antagandet öfverensstämma de beräknade δV till tecknet med de observerade, d. v. s. nollpunkterna äro desamma, likaså läget af maximi- och minimipunkterna, men de beräknades amplitud är betydligt större. Med det senare antagandet bli de beräknade δV af motsatt tecken mot de observerade, så att mot de beräknades maximum svarar de observerades minimum och omvändt. De observerade δV återges af beräkningen, om man antar, att orsakerna till de dagliga variationerna äro till ung. tre fjärdedelar att finna öfver jordytan, till en fjärdedel under densamma. Förklaringen ligger enligt Schuster däri, att under solens inverkan elektriska strömmar uppstå i atmosfärens öfre lager; dessa alstra i jorden