utefter den yttre fasta jordskorpan, utan tillika rätt igenom hela jordkroppen. Fortplantningshastigheten uppgifves vara i den förra 3,4 km. per sekund, i den senare 9,2 km. I Sverige finnes en seismograf uppställd i Uppsala och en i Vassijaure. Af synnerligt stor betydelse för jordskalfsforskningen är Internationella seismologiska associationen (definitivt besluten på 2:a internationella seismologiska konferensen 1903), som omfattar 22 stater (bl. a. Sverige) och hvars centralbyrå är förenad med den i Strassburg 1899 inrättade Kaiserliche hauptstation für erdbebenforschung, dit de till associationen anslutna staternas seismologiska stationer insända rapporter. Då jordskalf uppstår på hafsbottnen, fortplantar sig skakningen genom hela vattenmassan och märkes på ytan som mer eller mindre kraftiga stötar (vattenskalf, vattenbäfning). På öppna sjön förnimmas därvid inga egentliga vågor, men vid stränderna inträffar ett plötsligt tillbakavikande och återinstörtande af kolossala flodvågor. Jordskalf inom själfva kustlandet åstadkomma också väldiga, ända till 4 och 6 m. höga flodvågor, som först vräka sig förstörande öfver sina egna stränder och sedan fortplanta sig öfver hafvet till ofantliga afstånd. Litt.: O. Gumælius, ”Om jordstöten den 5 mars 1877”, G. Linnarsson, ”Jordskalfvet i mellersta Sverige den 2 febr. 1879”, och G. Nordenström, ”Jordskalfven i Sverige år 1880” (alla tre uppsatserna i ”Geol. fören:s förhandlingar”, resp. årg. 1877, 1879 och 1880), E. Erdmann, "Uppgifter om jordskalf i Sverige åren 1846--1869" (i "Geol. fören:s förh.", 1883), E. Svedmark, ”Meddelanden om jordstötar i Sverige” (i ”Sveriges geol. undersökning”, ser. C, n:o 107, 122, 137, 142, 167, 191, åren 1890—1902), A. G. Nathorst, ”Jordens historia” (1894), Montessus de Ballore, ”Les tremblements de terre” (1907) samt J. J. Sederholm, ”Jordbäfningar och vulkaner” (Helsingfors 1909). E. E. Jordskalfshärd, Jordskalfsområde, Jordskalfszon. Se Jordskalf, sp. 162. Jordskatt, kam. Se Jordskyld. Jordskott. 1. Bot., skott, som utgå vid eller under jordytan. — 2. Geol. Se Jordkast. 1. G. L—m. Jordskred l. Jordras, fys.-geol., nedskridande l. nedrasande utför berg- eller höjdsluttningar af större eller mindre massor jord, grus och stenblock. Alltid är därvid tyngdkraften den förflyttande orsaken, men den ursprungliga anledningen till rörelsen kan uppstå på olika sätt. Antingen betingas rörelsen däraf, att ett vattengenomsläppande, vanligen underliggande jordlager, eller den undre delen af jordmassan, blir genom ihållande nederbörd i så hög grad genomdränkt af vatten eller uppblött, att det förlorar sin förra hållfasthet och icke förmår uppbära därpå hvilande yttre grus- och stenmassor, hvilka då med större eller mindre hastighet glida ned till mindre starkt sluttande mark. Eller också inträffar raset till följd däraf, att nedre delen af en jordsluttning, en brant kust eller en flodbädd blir, genom utgräfning af rinnande vatten eller vågsvall eller på annat sätt, till större eller mindre del underminerad, så att de öfre jordpartierna skrida utför sluttningen eller våldsamt nedstörta. Äfven delar af själfva den fasta berggrunden kunna på liknande sätt blifva försatta i rörelse, om sluttningen är brant och bergarten mycket förklyftad, eller om skiktställningen är starkt lutande åt samma håll som bergsluttningen och i lagerserien finnas lätt uppmjukade lerbäddar, omväxlande med fasta stenslag. Benämningen bergskred l. fjällskred är i sådant fall mera egentlig. — Jordskred af större omfattning, hvarvid på ytan befintlig skog samt hela gårdar medfölja eller åtminstone nedanför belägna byar utsättas för förödelse, inträffa stundom i Schweiz. Äfven Norge har blifvit hemsökt af dylika. I Sverige höra de till undantagen. Till dessa är att räkna det ganska ansenliga jordskred, som 1886 egde rum vid Almvik invid Gamlebyviken i Kalmar län och hvarvid omkr. 4,400 kvm. mark, bestående af styf lera, sjönk nästan lodrätt nära 3 m. Mindre våldsamma ras pågå däremot på flera ställen, t. ex. vid stränderna kring ön Hven i Öresund, vid kusten mellan Landskrona och Hälsingborg samt vid kusten af Visingsö i Vättern, och ehuru vid dessa platser de vid hvarje särskildt tillfälle nedrasade jordmassorna icke äro synnerligen stora, förorsakas dock under årens lopp därigenom ganska betydliga inkräktningar på landet. Vid vissa delar af Englands kust flyttas strandlinjen genom dylika ofta inträffande ras på ett ödesdigert sätt mer och mer inåt land. Kyrkor och hela byar ha där efter hand blifvit underminerade och förstörda. E. E. Jordskyld, kam., benämnes flerstädes den i allmänhet obetydliga afgift, som till staden erlägges för stadsjord (se d. o.), där sådan af enskilda innehas antingen på lifstid eller med en viss ständig dispositionsrätt, som kan öfverlåtas på andra, dock utan att kunna öfvergå till full eganderätt. Andra benämningar på sådan afgift äro egopenningar, jordskatt, vretskatt, åkerafrad och åkerskatt. C. O. M—n.* Jordslaget, sjöv. Se Jordfläckar. Jordslån, Seps chalcides, zool., hör till ormödlornas familj (Scincidæ), ödlornas ordning och kräldjurens klass. Den har valsformig, långsträckt kropp, spetsigt hufvud, mycket lång stjärt, afsmalnande till en spets, två långt åtskilda benpar och tre med knappt märkbara klor försedda tår på hvarje fot. Gommen är tandlös, men käkarna bära enkla, kägelformiga tänder. Kroppen är betäckt med mycket små, tätt liggande, glänsande fjäll och hufvudet med större plåtar. Färgen är ofvan glänsande bronsbrun eller silfvergrå, med ungefär ett dussin tätt vid hvarandra dragna längdstreck, undertill hvitaktig och pärlemorglänsande. Längden kan stiga till 30 cm., hvaraf hälften kommer på stjärten: benen äro knappt 5 mm. långa. Jordslån är hemma i Medelhafvets kustland, vistas på fuktiga ängar samt lefver af leddjur, snäckor och maskar. Man anser ännu i dag, ehuru oriktigt, att detta djur är giftigt, och förföljer det flitigt. På marken rör jordslån sig slingrande liksom en orm, men hjälper till med de små fötterna. C. R. S. L—e. Jordsorkar, zool. Se Sorksläktet. Jordstam, bot., den underjordiska stam hos fleråriga, örtartade växter, som innehåller upplagsnäringen och genom hvilken växterna fortlefva år efter år. Jordstammar kunna vara af tre slag: rotstock, knölstam och lök (se dessa ord). G. L—m. Jordstjärna, bot. Se Geaster. Jordstyckning, jur., större gårdars uppdelande i ett flertal smärre. De särskilda lagstiftningarna ha