Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 169-170 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordrök ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på olika sätt än gynnat ett dylikt förfarande,
än försökt att hålla det inom vissa gränser. Man
har å ena sidan i småbruket sett ett medel att
öka det allmänna välståndet samt höja den lägre
befolkningens villkor och trefnad, men å andra
sidan ej varit blind för faran, att en alltför
långt drifven styckning kunde göra jordlotterna
för små att föda sin familj och sålunda just
lända till nedtryckande af existensvillkoren
samt utbredande af fattigdom och nöd. Litt.:
L. Annerstedt, ”Om jordstyckning” (s. 1—84; i
Upps. univ:s årsskrift 1865). Se Egostyckning,
Hemmansklyfning och Jordafsöndring.
A. W.

Jordstöt, geol., ett svagare jordskalf (se
d. o.).

Orycteropus afer l. capensis.

Jordsvinsläktet, Orycteropus, zool., är
enda representanten för gruppen Tubulidentata
l. Orycteropidæ bland Edentata inom däggdjurens
klass. Det har långt, smalt hufvud med cylindrisk
nos, mycket långa öron, klumpig bål, medellång,
kägelformig svans, korta ben, å de främre 4,
å de bakre 5 tår med platta, hoflika klor,
tjock hud, glest och styft hår; djuret är
hälgångare. Tandsystemet afviker från alla andra
däggdjurs: tänderna sakna rot, äro pelarformiga
och utan emalj, men beklädda med ett cementlager;
detta omger ej som eljest en tandpulpa, utan
tanden består af ett antal parallella sexsidiga
prismor; i centrum af hvarje prisma finnes en
cylindrisk hålighet, från hvilken kanaler utgå
strålformigt. Dessa tänders struktur liknar
påfallande den hos vissa broskfiskar. Hos
det unga djuret finnas 4—8 tänder i hvarje
käkhalfva. Tungan är lång och klibbig. Den
användes att inmundiga födan, som består af
myror och termiter. De nu lefvande arterna bebo
Afrika från Senegal och Kordofan till Kap;
under tertiärtiden lefde släktet ock i Europa
och Persien. Den i Sy d-Af rika lefvande O.
afer (se fig.) uppnår en längd af 1,9 m.,
hvaraf 85 cm. komma på svansen. Jordsvinen bebo
företrädesvis trädfattiga trakter, öknar och
stäpper, där god tillgång på termiter finnes. De
gräfva sig in i myr- och termitstackar för att
frossa på dessas rättmätiga inbyggare. Endast om
natten äro jordsvinen i rörelse, dagen tillbringa
de i själfgräfda vidlyftiga jordhålor. Förmågan
att gräfva är högt utbildad, och djuret behöfver
blott ett par minuter för att åstadkomma en håla,
hvari det kan dölja sig helt och hållet. Det
uppgifves, att det ej står i en människas
makt att draga fram ett jordsvin ur en sådan
håla, ty det håller sig synnerligen väl fast
i jorden med sina klor. Köttet ätes färskt,
rökt och saltadt. — Den största lefvande arten
(O. erikssoni) är funnen i Kongo af svensken
K. Eriksson.
L—e.

Jordtemperatur, fys. Alltefter jordytans
beskaffenhet kan dess värmegrad mer eller
mindre skilja
sig från luftens. En kal, växtlös mark af grus
och sand upphettas genom solstrålarna starkare än
luften, och en med växter beklädd yta afkyles
genom nattlig värmeutstrålning starkare än
luften, hvars temperaturskillnader dessutom genom
strömningar utjämnas. Ökensandens värme stiger
stundom till 50—60°; ja t. o. m. 80° C. uppges
vara iakttagna; men den af växter betäckta
jordytan håller sig svalare, dels därför att
solstrålarna ej direkt träffa densamma, dels
också emedan växterna afdunsta en stor mängd
fuktighet och sålunda förbruka värme. Att den
gräsbeväxta marken afkyles under natten så mycket
starkare än luften, att temperaturskillnaden
stundom kan uppgå till 7—8°, beror på gräsets
större utstrålningsförmåga. Den hastighet,
hvarmed värmen från jordytan meddelar sig till
de djupare lagren, är naturligtvis beroende på
dessa lagers värmeledande förmåga; emedan denna
i allmänhet är ganska liten, meddelas såväl
värmen som afkylningen från ytan långsamt. Till
följd däraf minskas ock temperaturförändringarna
hastigt mot djupet. De dagliga förändringarna
gå endast till 0,5—1 m., de årliga sträcka
sig betydligt djupare alltefter markens
beskaffenhet samt storleken af luftvärmens
årliga förändring. I tropiska trakter märkes
sålunda jordvärmens växling under olika årstider
endast ned till 1 m. under ytan eller kanske
något därunder, medan den i mellersta Europa
är skönjbar ända ned till 20 m. och mera. Det
är ett af erfarenheten bestyrkt faktum, att
jordtemperaturen på betydligare djup ej företer
märkbara variationer. Sålunda ha de af Lavoisier
och Cassini under senare hälften af 1700-talet
i källrarna under Paris’ observatorium på
omkr. 28 m. djup anbragta, fullt tillförlitliga
värmemätarna under ett halft århundrade visat en
temperatur (+ 11,82° C.), som ej undergått den
ringaste förändring. Med en orts jordtemperatur
förstås just den värmegrad, som råder i
det lager, där de periodiska förändringarna
icke längre äro märkbara. I de ofvan liggande
jordlagren äro växlingarna alltefter djupet olika
stora. I Bruxelles ha erhållits följande värden:

på	0,19	m.	djup	13,28°	C. årl.	förändring
»	0,45	»	»	12,44°	»	»
»	1,00	»	»	10,58°	»	»
»	3,90	»	»	4,49°	»	»
»	7,80	»	»	1,13°	»	»

Liksom lufttemperaturen under olika år afviker
mer eller mindre från sitt normala värde, företer
också jordtemperaturen ofvan det lager, dit
växlingarna ej sträcka sig, afvikelser, som dock
tydligen måste vara mindre än luftvärmens. En
annan följd af värmens långsamma fortplantning
genom jordlagren är, att temperaturmaxima
inträffa senare mot djupet än i ytan. Dessa
förhållanden åskådliggöras genom vidstående
kurvor, som beteckna jordtemperaturen under årets
månader på olika djup i fot efter iakttagelser af
Lamont på en ort i Bajern. Graderna äro Réaumurs,
af hvilka 80° = 100° C. Af fig. ses, att på 4
fots djup inträffar lägsta temperaturen i
slutet af febr. och högsta i midten af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>