delar af judarnas historia; 3) Om judarnas
forntid (2 böcker), en mot grammatikern Apion
riktad stridsskrift; 4) en Själfbiografi. Af
tvifvelaktig äkthet äro ett par andra honom
tillskrifna verk. Af J:s skrifter finnas
flera uppl., den nyaste af Naber (6 bd,
1888—95). Hans ”Historia om judarnes krig mot
romarne” finnes i svensk öfv., ”redigerad”
af N. J. Thunblad (1884) och ”Judarnas
gamla historia” af ej namngifven utgifvare (1889).
A. M. A.
Josefov, stad. Se
Josefstadt.
Josefstadt. 1. (Tjech.
Josefov) Stad i norra
Böhmen, distriktet Königinhof, vid Mettaus
förening med Elbe. 6,127 inv. (1900). Säte
för 9:e armékårens kommando. Den åren 1781—87
uppbyggda, efter kejsar Josef II uppkallade
fästningen, länge en af de viktigaste i
monarkien, slopades 1886. — 2. Inre stadsdel i
Wien (VIII:e bezirk).
(J. F. N.)
Joseph [ʃåṡe’ff], vanligen kallad
Le père J. (Fader Josef),
kardinal Richelieus förtrogne. Se
Tremblay, Fr. L. du.
Joseph Bonaparte [ʃåsṡ’ff bånapa’rt], konung
först i Neapel, sedan i Spanien. Se
Bonaparte 3.
Joséphine [ʃåṡefi’n], fr., kejsarinna af
Frankrike. Se
Josefina.
Joseph of Exeter [dʃå͡u’ṡif əv e’ksitə]. Se
Engelska litteraturen, sp. 549.
<img l>
Josephson. 1.
Jakob Axel J., tonsättare,
f. 27 mars 1818 i Stockholm, d. 29 mars 1880 i
Uppsala, blef student i Uppsala 1835, director
cantus vid katedralskolan där 1841 samt filos.
magister 1842, på afh.
Några momenter till
en karakteristik af den nyaste musiken. 1841
utgaf han äfven sitt första sånghäfte samt
fick Bergfalkska priset för diktsamlingen
Konstnärens morgondröm. Den uppmuntran, som
i flera musikaliska hem, såsom v. Kræmers,
Atterboms, Geijers och fru Silfverstolpes,
egnades hans talang, bestämde honom för
tonkonstens utöfning som lefnadskall, och genom
Jenny Linds frikostiga hjälp sattes han 1844
i tillfälle att resa till Dresden, där han
studerade orgelspel för Schneider, samt till
Leipzig, där han lärde komposition för Hauptmann
och Gade. 1845—46 vistades han i Rom och blef där
hedersled. af akademien Santa Cecilia. Återkommen
till Sverige 1847, förestod han två år som
kördirigent Harmoniska sällskapet i Stockholm
och fick där 1849 utförda sin
Essdursymfoni
och sitt körverk
Islossning, hvilket senare
arbete lär vara komponeradt redan före hans
utrikes resa. 1849 utkom äfven 2:a uppl. af hans
första sånger, och s. å. utnämndes han till
director musices vid Uppsala universitet. På
denna plats verkade han med en sådan kraft, att
Uppsala i musikaliskt afseende höjdes till andra
rangen bland Sveriges städer. Han stiftade där
Filharmoniska sällskapet, hvilket, bestående
af studenter och damer ur stadens societet,
årligen med biträde af akademiska kapellet och
krafter från Stockholm gaf flera
konserter för körverk, konserter, hvilka
småningom kommo att blifva verkliga musikfester,
ej blott för Uppsala samhälle, utan äfven
för närliggande och aflägsnare orter. J. var
den förste, som i Uppsala regelbundet höll
musikhistoriska föreläsningar, och han förestod
dessutom 1851—52 studentkårens sångförening,
hvars program han riktat med härliga kvartetter:
Vårt land, Stjärnorna tindra, Rings drapa,
Vårliga vindar m. fl. 1854 blef han ledare af
sångsällskapet ”Orphei drängar” i Uppsala, 1860
bragte J. till uppförande på scenen Sofokles’
”Antigone” med Mendelssohns musik; behållningen
anslogs till ett ”Antigonestipendium” åt
musikaliskt lofvande ynglingar. S. å. utgaf han
en
Elementarlära i musik (2:a uppl. 1862). 1864
blef han organist vid Uppsala domkyrka, där han
inrättade den stora domkören, och 1874 fick
han professors titel. Af Mus. akad., hvars
led. han var sedan 1857, erhöll han i uppdrag
att fortsätta den genom Fr. Berwalds död (1868)
afbrutna omarbetningen af Hæffners koralbok,
och 1877 utgaf han ett
Förslag till ändringar,
omfattande koralerna 60—200. — Dessa äro de
torftiga yttre dragen af en lefnad, som förflöt
under en tyst, anspråkslös, välsignelsebringande
verksamhet, omedelbart för Uppsala samhälle,
medelbart för hela Sveriges tonkonst och
musikaliska, ja andliga lif. Arbetet med och
uppförandet af lyftande, storslagna oratorier
måste, i synnerhet vid landets främsta högskola,
där större delen af den en högre bildning
sökande ungdomen under den energiske och fromme
patriarken erhöll sin musikaliska uppfostran,
nödvändigt verka till fosterländsk förädling,
ej blott estetiskt, utan äfven religiöst och
moraliskt. I detta afseende står vårt land i
säkerligen oberäknelig skuld till J. för hans
genom mödor och uppoffringar, om hvilka den
oinvigde knappt kan göra sig en föreställning,
åvägabragta stora vårkonserter, med de främste
mästares, enkannerligen Händels, väldiga
kantatverk på programmet. — Men J. har kanske
ännu större betydelse som tonsättare. Denna
koncentrerar sig så h. o. h. i romansen, att
man kan säga, att han endast på detta fält är
verkligt stor. Endast få af våra tonsättare
ha egt en sådan melodisk ursprunglighet som
J. Oförgätliga äro sådana tonpärlor som
Värme
och ljus, Den resande studenten, Längtan från
hafvet, Si dormis doncella, Vårhälsning, I
skogen, Stjärnklart, Jublande skaror och
Fågeln
i november. J. visar sig besläktad närmast med
A. F. Lindblad. Bägge utmärkas af denna melodiens
innerlighet och klassiska skönhet, i förening
med en okonstlad enkelhet, som försmår både den
reflekterade deklamatoriska uppstyltningen
och det raffinerade ackompanjemanget. Och
J. liksom Lindblad diktade ofta själf orden
till sina visor (sålunda skref han texten till
54 af sina 153 sånger). I sina bästa melodier
når J. fullt upp till Lindblad; och ehuru han
är dennes efterföljare och således en grad
mindre genialisk, visar han nog ett eget kynne
i det svärmiska vemod, den högstämda trängtan,
som utmärka hans sånger, hvarjämte han stundom
på ett öfverraskande sätt griper öfver på helt
andra tider och områden, t. ex. på Åhlströms
gebit i
Se glad ut och på Kjerulfs i
Vid nattetid.
Men i melodien ligga hela hans styrka och
själfständighet; i harmonien eger han icke en
Södermans retande originalitet, i kontrapunkten
icke en Normans spekulativa djup. Af sistnämnda skäl
