lyckades han ock mindre i större kompositionsarter
och minst i instrumentala, som fordra tematisk
genomföring. Trots detta höra hans kantater
”Islossning”,
Korsriddarne utanför Jerusalem
(1850; tr. 1876) och
Arion (1878) till de
friskaste vi ega. En kristligt religiös
stämning ger sig till känna i hans
Kyrie,
Quando corpus och
Requiem samt tog sig äfven i
hans lif det omisskännligaste uttryck däruti,
att han, ehuru född jude, öfvergick (1841)
till kristendomen. Svaga äro i allmänhet hans
officiella tillfällighetskompositioner, såsom
promotionskantater, musik till minnesfesterna
efter prins Gustaf, Oskar I och Karl XV, festhymn
vid Mus. akad:s hundraårsjubileum samt Uppsala
universitets jubelfestkantater. J. samlade
och bearbetade bl. a. ”Zion, andlig musik för
kyrkan, skolan och hemmet” (1867—70; de ypperste
mästare äro där företrädda), ”Sånger i Zion”
(1 h., 1880), arrangemang af folkvisor samt af
Bellmans melodier i J. G. Carléns upplaga. Jfr
N. P. Ödmans minnesteckning ”Ur en svensk
tonsättares lif” (1885).
<img l>
2.
Ludvig Oskar J., den föregåendes
broder, teaterledare, dramatisk
författare, f. 20 febr. 1832 i Stockholm,
d. där 29 jan. 1899, kom som yngling i
bokhandlarlära, begaf sig 1851 till Paris
och fick där anställning hos en af de större
bokhandelskommissionärerna samt kom i beröring
med flera af Frankrikes vittra författare. All
sin lediga tid egnade han åt studiet af teatern,
icke minst åt iscensättningens konst. Efter att
ha vistats i Dresden 1853—54, återvände han 1854
hem. I Stockholm tog han åter plats i bokhandel
och idkade 1855—57 egen sådan. 1858 debuterade
han på dåv. Mindre teatern som
Narcisse Rameau
och var anställd där till 1861; dessutom
sysselsatte han sig med öfversättningar och
bearbetningar af stycken för småteatrarna. 1861
debuterade han på k. teatern som
Jago i
”Othello”, erhöll s. å. ord. anställning där
och utnämndes 1864, sedan Bournonville lämnat
densamma, till regissör för skådespelet samt
var 1865—68 intendent för både den lyriska och
den dramatiska scenen. J. utvecklade under dessa
år en energisk verksamhet och uppsatte operorna
”Hans Heiling”, ”Qventin Durward”, ”Judinnan”,
”Hertig Magnus och sjöjungfrun”, ”Afrikanskan”,
”Marco Späda”, ”Romeo och Julia”, ”Den
vilseförda” m. fl. samt, till en del efter egna
bearbetningar för scenen, Shaksperes ”Richard
II”, ”Coriolanus” och ”Timon af Athen”, Goethes
”Egmont”, Byrons ”Sardanapalus”, Öhlenschlägers
”Väringarna”, Delavignes ”Ludvig XI”, Hedbergs
”Bröllopet på Ulfåsa” och ”Vasaarfvet”, Björnsons
”Maria Stuart i Skottland” m. m. samt sina
egna dramer
Folkungalek (1864) och
Marsk Stigs
döttrar (1866) jämte komedien
Med konstens vapen
(1867; tr. 1893). Då J. frånträdt sin plats
vid k. teatrarna, innehade han 1868—69, tills.
med dekorationsmålaren Fr. Ahlgrensson, Mindre
(l. Hammerska) teatern i Stockholm, där ett italienskt
operasällskap gaf föreställningar, omväxlande
med de svenska dramatiska. Därnäst gjorde J. ett
par försök som teaterledare, dels i Göteborg
1869—70, dels med Zetterholm och E. Wallmark
vid Södra och Ladugårdslandsteatrarna i
Stockholm 1871—72. Under tiden utvecklade han
en liflig författarverksamhet. Förutom flera
smärre stycken skref han komedierna
Rivaler
af missförstånd (1869; tr. 1893),
Kapten Gars
(1870) och
Familjelif (1871), skådespelen
Paris (s. å.), tecknande typer från Paris under
Septemberrevolutionen och belägringen, och
Thord
Hasle (1878), operatexterna
Hjalmar och Ingeborg
(tr. 1874),
Allt för kungen (1870) och
Blenda
(1874) samt broschyren
Våra teaterförhållanden
(1870). 1873—77 ledde han Kristiania teater, där
han bl. a. med framgång iscensatte Ibsens ”Peer
Gynt” och införde operaföreställningar. 1879—87
innehade J., tillika med skådespelaren
V. Holmqvist, Nya teatern i Stockholm och
var 1880—90 jämte samme bolagsman egare af
densamma. Vid denna teater ådagalade J. vackra
bemödanden för ett värdigt uppehållande
af det stora skådespelet, genom uppförande
af bl. a. Shaksperes ”Hamlet”, ”Macbeth”,
”Julius Cæsar”, ”Othello” och ”Richard II”,
Lessings ”Emilia Galotti”, Goethes ”Faust”,
Schillers ”Don Carlos”, Calderons ”Domaren i
Zalamea”, Börjessons ”Erik XIV”, Ibsens ”Brand”
och Strindbergs ”Mäster Olof”. Tillika riktade
han sin teaters repertoar med äldre och nyare
alster af såväl den utländska som den inhemska
teaterlitteraturens olika arter, jämväl inom den
äldre, gedigna komiska operans och den moderna,
lättare operettens område. Under förra hälften af
1890-talet verkade han som regissör och 1895—96
som sekreterare vid k. operan. J. utgaf vidare
större broschyrer öfver inhemska teaterfrågor
(1885, 1888, 1894),
Teaterregie (1892),
Studier
och kritiker (5 hftn, 1895—98), skådespelet
En stormig dag (1893), dikterna
Gamla plantor
och nya skott (1896),
Ett och annat om Henrik
Ibsen och Kristiania teater (1898) m. m. — Det
var i synnerhet J:s erkända blick för scenen,
hans artistiska ledning och instruktörtalang, i
förening med hans aldrig modfällda entusiasm för
att odla det högre dramat, som förvärfvade honom
den rangplats han intog inom den svenska teatern.
<img l>
3.
Ernst Abraham J., den föregåendes brorson, målare, skald, f. 16
april 1851 i Stockholm, d. där 22 nov. 1906,
studerade vid konstakademien från 1867, då han
började i principskolan, till 1876. Vintern 187—-74
vistades han dock i Paris. Under elevtiden
utställde han några små, noggrant utförda
genrestycken,
På loftet och
Syster lär sig läsa
(1873),
Under eken (1875), målade s. å. prisämnet
Gustaf Vasa anklagar Peder Sunnanväder och vann 1876
kungl. medaljen för
Sten Sture d. ä. befriar drottning Kristina af
