sannolikt den s. k. andra lagen, d. v. s. 5:e Mosebok (jfr Pentateuken). Fyndet eggade J. att fortgå på reformernas väg. Han gjorde slut icke blott på afguderiet, utan också på det lagstridiga offrandet på höjder åt Jehovah, och han lät fira påskfesten efter lagens ritus så, som den icke firats sedan Samuels dagar. J. inlät sig i strid med Egyptens konung Necho, men sårades till döds i slaget vid Megiddo 609 f. Kr. J. P. <img l>

Josias Fredrik, prins af Koburg, hertig Josias Frans’ af Koburg son, tysk fältherre, f. 26 dec. 1737 i Koburg, d. där 26 febr. 1815, deltog som österrikisk officer i sjuåriga kriget (1756—63) och blef 1773 fältmarskalklöjtnant. I 1788—91 års krig mot turkarna anförde han galiziska armékåren, segrade i förening med ryssarna under Suvorov vid Focșani (1789) och slog turkiska hufvudhären vid Martinjesti (s. å.) samt befordrades till fältmarskalk. Som Tyska rikets fältherre i Belgien slog han Dumouriez vid Neerwinden 18 mars 1793, fördref fransmännen ur landet, segrade vid Famars (24 maj s. å.) och eröfrade 1793—94 Condé, Valenciennes, Quesnoy och Landrecies i norra Frankrike. 22 maj 1794 vann han åter seger vid Tournay, men då han, till följd af bristande understöd, 26 juni s. å. blef slagen vid Fleurus samt nödgades utrymma Belgien, nedlade han sitt befäl (s. å). — Se v. Witzleben, ”Prinz F. J. von Coburg-Saalfeld, herzog zu Sachsen” (3 bd, 1859). Jósika [jå̄’ʃika], Miklós, ungersk romanförfattare, baron, f. 28 april 1796 i Torda i Siebenbürgen, d. 27 febr. 1865 i Dresden, tillhörde en af Siebenbürgens förnämsta släkter och växte upp i en omgifning, där allt påminde om förfädrens bedrifter. Efter afslutandet af sina juridiska studier blef han officer och deltog med utmärkelse i italienska och franska fälttågen 1814 och 1815. 1818 lämnade han krigstjänsten och lefde under lång tid i tillbakadragenhet, mest på sitt romantiska gods i Siebenbürgen, försjunken i drömmerier och vittra studier. I sin hemtrakts politiska lif framträdde han 1834 med frisinnade tal och flygskrifter och egnade sig sedan uteslutande åt litteraturen. 1836 utkom hans första och bästa roman, Abafi, en moraliserande, romantisk-historisk skildring från Siebenbürgens gyllene tid i slutet af 1500-talet, hvilken följdes af en mängd andra historiska romaner, af hvilka de förnämsta äro Zólyomi (1836), Az utolsó Bátory (Den siste B., 1837), A csehek Magyarországban (Tjecherna i Ungern, 1839) och Zrinyi a költö (Skalden Zrinyi, 1843). Med dessa verk blef J. en banbrytare för ungerska prosadiktningen och sitt lands förste egentlige romanförfattare. Sina ämnen valde han ur Ungerns och Siebenbürgens historia och behandlade dem med Walter Scott som förebild. Vid utbrottet af 1848 års revolution var han medlem af magnattafeln (öfverhuset) och utsågs till medlem af försvarsutskottet samt förblef under hela kriget en trogen anhängare af Kossuth. Efter dess slut flydde han till utlandet och dömdes 1851 in contumaciam till döden. I Bruxelles, där han bodde till 1864, utvecklade han fortfarande en ofantligt fruktbar skriftställarverksamhet, då under inverkan af Dumas och Sue. Hans produktion uppgick till omkr. 125 band, hvaraf det mesta nu är glömdt, men mycket dock ännu lefver och med hänförelse läses af den patriotiska publiken. Biogr. af Szaak (1891). K. B. W. Josquin des Prez [ʃåskä̃’ däprē], äfven J. Deprès [dəprǟ], latiniseradt Jodocus Pratensis, nederländsk kontrapunktist, Okeghems efterföljare och Palestrinas föregångare, f. sannolikt omkr. 1450 i prov. Hainaut, d. 27 aug. 1521 i Condé därstädes, åtnjöt en tid Okeghems undervisning. 1484—94 var han kapellsångare i sixtinska kapellet i Rom, 1495—99 direktor för domkören i Cambrai. Sedermera vistades han vid hofven i Ferrara och Paris samt erhöll på äldre dagar ett kanonikat i Condé. — J. var den berömdaste musikern på sin tid och kallades ”musikens furste” samt utbildade många lärjungar. Man kan räkna honom som den förste verkligt genialiske kompositören, för hvilken kontrapunktiken icke, såsom hos föregångarna, är endast sitt eget mål, utan äfven tjänar högre syften och börjar söka gifva ett uttryck åt textens innehåll. Han gör den kontrapunktisk-kanoniska tonsatsen genomskinligare och ställer den i själsuttryckets tjänst. Äfven är han den förste, från hvilken åt eftervärlden bevarats ett tillräckligt antal verk för att möjliggöra en full uppskattning af hans betydelse. J:s tryckta kompositioner utgöras af 32 mässor (La sol fa re mi, Ad fugam, Pange lingua, Da pacem m. fl.), inemot 150 motetter (Miserere, Planxit autem David m. fl.) samt omkr. 50 världsliga Chansons (de viktigaste utgifna af Susato, 1545) m. fl. Saker af J. äro upptagna äfven i nyare samlingsverk, af Commer, Rochlitz, Hawkins, Choron m. fl. Manuskript finnas i Rom, München, Wien, Basel, Berlin, Regensburg och Cambrai. A. L.* Josshus (förvrängning af port. deos, gud, och eng. house, hus), en i de kinesiska sjöstäderna, hvilkas befolkning talar en af flera europeiska språk uppblandad ”lingua franca”, förekommande benämning på buddatempel. Jost, tysk konung. Se Jodocus. Jost, Isaak Markus, tysk pedagog och historieskrifvare, f. 1793, d. 1860 som öfverlärare vid den judiska realskolan i Frankfurt a. M. Hans förnämsta verk äro Geschichte der israeliten etc. (9 bd, 1820—28), Neuere geschichte der israeliten (3 afd., 1846—47) samt Geschichte des judenthums und seiner sekten (1857—59). Bland hans många öfriga arbeten må nämnas en tysk öfv. af ”Mischna” (1832—34; 6 bd, med punkterad text och en kort kommentar) och åtskilliga polemiska skrifter till försvar för judendomen. Själf redigerade han 1839—41 veckoskriften ”Israelitische annalen” och 1841—42 (tills. med Creizenach) den hebreiska månadsskriften ”Zion”. J. var en af grundläggarna af Institut zur förderung der israelitischen literatur. L. L. (G. K—n.) Jostedal (fno. Jostrudalr), härad och socken i Sogn, Nordre Bergenhus amt, Bergens stift, Norge. Arealen 529,20 kvkm. 938 inv. (1900). Själfva dalen är krokig, trång och mörk, men erbjuder genom